Den guldprydda järnprinsessan

Västmanland är ett landskap som genom historien ofta har fått sitta lågmäld intill sin arkeologiskt skräniga granne Uppland. Men för 1800 år sedan skrek fynden så högt i Västmanland att det slog lock för öronen i hela Sverige. Mitt i oljudet stod en överdådigt guldsmyckad kvinna, Badelundaprinsessan.

FRÅN HALVSEKLET KRING år 200 härstammar inte mindre än fyra närmast unika fynd i toppklass från Västmanland. Det handlar om Sveriges guldrikaste grav i Badelunda intill Västerås, en unik romersk vas i det närbelägna Fycklinge, fastlandets största skatt med romerska silvermynt i Möklinta nära Dalälven och på samma ort en ansenlig skatt med gutniska guldsmycken. Före och efter detta halvsekel är landskapet inte helt tomt, men det råder ingen tvekan om att detta är Västmanlands arkeologiska höjdpunkt.

MÄRKLIGAST ÄR GRAVEN i Badelunda, som med stor sannolikhet tillhörde en dansk prinsessa inflyttad strax efter sekelskiftet år 200. Om vi ska förstå hur hon hamnade så långt norrut måste vi backa tillbaka till 100-talets mitt och besöka det danska kungasätet i Himlingöje på Själland. Romarna hade expanderat sitt rike hela vägen upp till Rhen och Donau tack vare sin militära och organisatoriska överlägsenhet, men expansionen upphörde år 117 och därpå använde sig romarna av ett slags brutal diplomati för att försvara gränsen. Där ingick det bland annat att odla vänskapliga kontakter med danska småkungar genom att överrösa dem med romerska lyxvaror och på det sättet bygga upp ett pålitligt klientkungadöme, som dels kunde hålla sina germanska grannar på plats, dels ställa upp på romarnas sida med krigsfolk när stridigheter bröt ut längs imperiets gränser.

Himlingöjekungarna var just sådana klient­kungar, som kunde använda en del av den romerska lyxen att skänka vidare som diplomatiska gåvor till grannfurstar norrut. På så sätt hade de en nära relation med Gotlandskungarna, och antagligen också med sveakungarna, i synnerhet med hertigarna i Västmanland, vilka i gengäld kunde leverera järn från Röda jorden i landskapets norra del.

NÄR KLIMATET EFTER en lång rad av goda år blev mer instabilt från 150-talets mitt, kom politiska spänningar att utlösas i Östersjöområdet, där den viktigaste händelsen var goternas utvandring från norra Polen. Deras våldsamma vandring söderut drev andra germanstammar att bryta upp, närma sig den romerska gränsen och bege sig in i de romerska provinserna och plundra. Bland germanstammarna fanns markomannerna, vilka trots att de inte var ensamt skyldiga har fått ge namn åt Markomannerkrigen. De rasade längs en stor del av romerska gränsen åren 166 till 180, under den filosofiske kejsaren Marcus Aurelius tid. Det är för övrigt Markomannerkrigens slut vi får bevittna i filmen Gladiator. Arkeologiska fynd visar att danska prinsar och stormän tog sig ner via Rhen till slagfälten i Centraleuropa och slogs på romarnas sida.

Det är ingen vågad gissning att anta att högättade ynglingar från både Gotland och Mälardalen anslöt, och det kan förklara varför en romersk myntskatt hamnade i Möklinta, där de yngsta mynten är präglade under Marcus Aurelius. Det kan utgöra en krigarsold som gömdes undan, och ungefär samtidigt gömdes det gutniska guldet undan.

Möklinta kan tyckas vara perifert beläget, men eftersom det låg nära Dalälvens sydligaste krök har det här sannolikt funnits en satellitgård till huvudgården nere vid Mälaren, där man kunde bevaka järnhantering och dessutom handla päls och skinn från fångstfolken längre upp längs älven. En möjlighet är alltså att en ung, hemvändande veteran från kriget på kontinenten stationerades på gården i Möklinta och fick sköta ruljangsen några år innan han flyttade ner till huvudgården vid Mälaren.

Bronsvasen är med stor sannolikhet stöldgods. Dess rätta plats borde vara i ett tempel tillägnat Apollo Grannus

DET ÄR HÄR det exceptionella fyndet från Fycklinge kommer in, nämligen Apollo Grannus-vasen, ett romerskt bronskärl som har använts som begravningsurna, och var fyllt av brända människoben och rester av ett eldskadat glaskärl. Vasen tillverkades någon gång före år 150, och den har en inskrift på latin, som i översättning lyder ”Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Ammilius Constans denna gåva”. Bronsvasen är alltså med stor sannolikhet stöldgods. Dess rätta plats borde vara i ett tempel tillägnat Apollo Grannus, en romaniserad keltisk gudom, som dyrkades i tempel längs med och söder om romarrikets gräns från Rhens mynning till Donau i Ungern, i synnerhet i norra Frankrike, södra Tyskland och den romerska provinsen Rätien. Templen låg vanligen vid vattendrag eller varma källor och var vallfartsorter för människor som sökte bot för olika krämpor. Apollo Grannus var alltså en gudom för helande, men tycks också likt Apollon ha varit en ljusets gud. Självaste kejsar Caracalla, han med badhuset i Rom, lär ha besökt ett tempel i Tyskland för både fysiska och mentala krämpor, men enligt den romersk-grekiske historieskrivaren Dio Cassius vägrade guden hjälpa honom eftersom han ansåg honom ondskefull.

I DET KAOS som rådde längs romerska gränsen under Markomannerkrigen – Rätien utsattes exempelvis för omfattande plundring – kan Fycklingekrigaren i sällskap med danska och gutniska vapenbröder ha kommit över bronsvasen utan att själv vara den som begick själva tempelstölden, eller så var han där och norpade den personligen. Och kanske är han densamme som gömde undan silvermynten i Möklinta och dessutom den som begravdes i vasen.

KONTENTAAN AV DETTA är att vi visserligen utan att kunna säkerställa detaljerna, ändå har starka indicier på att Västmanlands hertigar hade mycket nära band med den kungliga Himlingöjefamiljen sedan Markomannerkrigen. Det förklarar i sin tur att kvinnan i Badelundagraven, vars smycken tydligt visar att hon härstammade från Himlingöje, kunde hamna i det avlägsna Västmanland. Hon och den man hon gifte sig med något årtionde in på 200-talet kan vara nära släktingar till vapenbröderna från Markomannerkrigen. När hon anlände till Väster­åstrakten var hon av börd och bildning den mest framstående personen i hela Mälarområdet. Det var troligen i Himlingöje som runskriften utvecklades ett par generationer tidigare, och de danska finsmederna skapade underverk.

NÄR KUNGADOTTERN INTRODUCERADES i den västmanländska gästabudshallen var hon prydd i en påkostad dräkt, bar en tung guldhalsring och två guldfingerringar med ormhuvudringar, ett par guldnålar och glaspärlor på tråd. Märkligast var en rosettfibula i förgyllt silver, ett stort spänne som vid bröstet höll samman en klarfärgad sjal över brudens axlar. Rosettfibulan var en dansk specialitet, som med sina imponerande dekorativa konstruktionsdelar för tankarna till någon konstfull maskin eller robot­insekt i Jules Vernes anda. Det verkar som att de danska finsmederna i ren skaparglädje inte har kunnat hålla tillbaka sin tekniska briljans när de skapade rosettspännena. Resultatet är mycket roligare än senare seklers överlastade och slätstrukna djurornamentik. Det är nog inte heller någon tillfällighet att smederna ofta stolt satte sina namn på smyckena i runskrift. Så gjorde WiduhundaR på ett rosettspänne som en nära släkting, troligen en syster, till Badelundaprinsessan bar. Namnet betyder Skogshund, en så kallad kenning för varg. Utanför Danmark förekommer rosettfibulor mycket sparsamt, och markerar troligen platser dit högättade danska kvinnor flyttade. Inte mindre än fem fibulor är hittade på södra Gotland, vilket återigen understryker att det fanns särskilda band mellan västmanlänningar, gutar och danskar.

I VÄSTMANLAND BEHÖLL prinsessan en hög samhällsposition, vilket bland annat framgår av att hon kompletterade sina guldsmycken med lokaltillverkade guldföremål. Hon hade säkerligen viktiga funktioner som kultledare, övervakare av gods, gårdar, järnframställning och päls- och järnhandel. Svearikets mest bildade kvinna gjorde antagligen regelbundna inspektionsresor till Möklinta och ibland besökte hon också Helgö och umgicks med makens kungliga släktingar. Hon bör ha haft ett betydande politiskt inflytande på svearnas verksamhet, med sin skrivkunnighet och sina nära relationer med danska kungahuset. Hennes betydelse förminskades inte av att maken ofta bör ha varit på resande fot.

KANSKE KAN BADELUNDAPRINSESSAN jämföras med grevinnan Ebba Brahe, en av stormaktstidens mest framstående och driftiga adelskvinnor, hovdam hos svenska drottningar, uppvaktad av Gustav II Adolf men gift med greve Jakob De la Gardie. Hon födde fjorton barn, styrde över ett hushåll om hundra personer och skötte även familjens affärer eftersom mannen långa tider var ute i krig, och när han väl kom hem blev han sjuk och blind. Hon överlevde honom som änka i drygt tjugo år. Ebba ägde en mängd järn- och styckebruk, bland annat Svanå bruk i Västmanland mellan Badelunda och Möklinta, och satte en ära i att framställa järn av hög kvalitet som kom att kallas ”grevinnans järn”. Hon slöt bland annat leveransavtal med staden Amsterdam, ägnade sig åt ekonomiska och politiska tvister och föredrog i sin affärsverksamhet att hellre betala böter än följa förordningar som hotade hennes produktion. Ebba var svårt begiven på lyx och beskrivs under sina senare år som bördsstolt, häftig och föga omtyckt av tjänare och underlydande.

VI HAR BARA Badelundaprinsessans smycken och lyxservis i behåll, men visst går det att ana en romartida Ebba som rådde om godset i Badelunda, både som förvaltare, värdinna och kultledare. Lyxen till trots, hon fick sista vilan i en kammargrav på en enkel bädd av granris som susat i Västmanlands frusna skogar. Minnet av den framstående kvinnan kan tänkas vara orsaken till att de åtta rika båtgravar som anlades flera sekler senare vid Badelundas kungsgård inpå Järnprinsessans kammargrav bara innehåller kvinnor.

Tack till Kent Andersson, Nordens främste guldarkeolog.