/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2023%2F03%2Fbild-4-scaled.jpg)
Bronsgjutning
Anna Sörman
29 jan 2021
– bronsålderns stora föreställningar

Länge har arkeologerna trott att bronsålderns metallgjutning skedde i smedjor på särskilda, avskilda platser. Ny forskning visar något helt annat. Att för några sekunder se ljusskenet från flytande brons rinna ner i en form och att beskåda ett föremål plockas fram ur en rykande gjutform – det är spännande idag och bör rimligen ha varit så även på den tiden.
FORSKARE HAR LÄNGE ansett att brunsgjutning och bronshantverk var mer specialiserat än andra samtida hantverk under bronsåldern och därför utfördes av specialiserade personer på speciella platser. Gjutningen av prestigefulla och avancerade föremål har antagits höra hemma i verkstäder eller på avskilda tabubelagda kultplatser, medan amatörgjutning för hushållsbruk istället utfördes på mindre gårdar.
I min doktorsavhandling Gjutningens arenor: Bronshantverkets rumsliga, sociala och politiska organisation i södra Skandinavien under bronsåldern där jag går igenom gjutplatserna för tillverkningen av allt från svärd till yxor och halsringar, och pusslar ihop de små spåren gjutningen lämnat efter sig, framträder istället bilden av ett hantverk långt ifrån idén om två ”kundkretsar” med elitsmedjor och amatörgjutning. Fram träder i stället ett samhälle där bronsföremål tillverkades mitt på boplatser, kultplatser och gravplatser och tvärtemot vad man tidigare trott verkar bronsgjutning ofta ha visats upp.
Hur och var gjutningen iscensattes för beskådan varierade beroende på syftet med det nya föremålet och vem eller vilka som skulle bli dess ägare. Gjutningarna kunde fungera som viktiga ceremoniella skådespel som visade upp och befäste samhällsordning och maktroller. Att gjuta var så mycket mer än att bara tillverka föremål.
TILL MIN AVHANDLING dammsög jag hundratals utgrävningsrapporter från platser som undersökts de senaste hundra åren i jakt på uppgifter om produktionsspill. Genom noggranna och jämförande undersökningar av fyndomständigheterna för sådant avfallsmaterial kunde gjutplatserna och miljön kring tillverkningen rekonstrueras mer i detalj än tidigare.
Spåren kommer från en gjutteknik som byggde på direkt uppvärmning av bronset i en smältdegel vilken ställdes ner i en öppen eldstad. Degeln – en rundad skål med hällpip av värmetålig keramik – täcktes med träkol och temperaturen i härden ökades till de cirka 1 000 grader som krävs genom att man tillförde extra luft direkt ner mot degeln med någon form av blåsbälg.

Foto: Stefan Gustafsson, Arkeologikonsult.
Från denna process återfinns inte mycket idag. All utrustning av organiskt material, till exempel bälgar, trärör och trätänger har försvunnit, däremot har bronsdroppar som spillts ut runt härden och stelnat som små turkosgröna, ärgade ärtor hittats ibland. De är sällsynta eftersom de i regel togs tillvara för att smältas om. Fragment av gjutformar och skärvor av kasserade smältdeglar är därför oftast det enda som finns kvar.
Vid utgrävningar hittas sådana gjutforms- och degelskärvor utspridda eller ansamlade i avfallslager, gropar och dåtidens markytor. Ibland hittas de i eller runt en härd. De har med andra ord behandlats som annat avfall: de har fått ligga där de föll, kastats ned i en grop eller sopats undan i närheten. Fynden kan därför ge ledtrådar till var gjutningarna skett. Hur de ligger i förhållande till byggnader, aktivitetsytor och topografi kan också visa hur gjutningen organiserades på olika platser. Dessa spår har sällan blivit särskilt uppmärksammade tidigare; troligen för att man ofta har letat efter mer avancerade lämningar, till exempel verkstadsbyggnader eller särskilda ugnar. En enkel eldstad och några smuliga gjutformsbitar är förvånande oansenligt för att komma från ett så avancerat hantverk.
MATERIALET VISAR ATT att gjutning arrangerats på många olika sätt. Ibland inomhus, till exempel i bostadshus. Ibland utomhus på samlingsytor och gårdsplaner, på gravfält och på särskilda terrasser invid kulthus. Det förekommer dessutom spår av bronshantverk på olika ytor inom samma plats.
Gjutningen verkar dessutom ofta ha arrangerats med avsikt att synas, i alla fall när den skett utomhus och alltså inte dolt i verkstäder. Spåren påträffas till exempel i upphöjda, framskjutna eller centrala lägen inom bosättningar, gravplatser och kultplatser. Terrasser framför kulthus som vetter ut mot en boplats nedanför, med avsaknaden av avsiktliga insynsskydd, talar för att många människor kunde lägga märke till gjutningen, eller rent av varit samlade som åskådare.
INTRESSANT NOG ÄR gjutning en teknologi med stor potential att bli en bra show. Att höra blåsbälgens rytmiska väsande, att för några sekunder se ljusskenet från flytande brons som rinner ner i formen och att beskåda ett metallfast föremål plockas fram ur en rykande gjutform – det är spännande idag och bör rimligen ha varit så även på den tiden. Dessa spektakulära kvaliteter verkar bronsåldersmänniskorna ha tagit fasta på.
Lyfter vi blicken från enskilda platser och tittar ut i bronsålderns landskap ser vi hur tillverkningen av bronsföremål organiserades på samhällsnivå. Tillverkningen kan beskrivas som decentraliserad under den yngre delen av perioden (1100–500 f.Kr.). Spåren från äldre bronsålder (1700–1100 f.Kr.) är mer sällsynta och därför svårare att tolka.
Bronsföremål har tillverkats inom nästan alla bebyggelsekomplex – såväl på stora boplatser med kultplats, vid stora rituella samlingsplatser med kulthus och gravar som på mindre ensamgårdar.
Gjutningen på smågårdar och större boplatser verkar inte spegla elitsmeder kontra amatörhantverkare, utan en samlad hantverkstradition bestående av ett antal personer som behärskade gjuttekniken. Det var nämligen samma föremålstyper med samma tekniker som göts på både små och stora platser. Dessutom är ”enkla” redskap, såsom holkyxor, inte enkla att gjuta (gjutformen behöver till exempel en inpassad keramisk kärna för att skapa hålrummet för holken). Det verkar osannolikt att en så avancerad förmåga kunde upprätthållas enbart för att gjuta och reparera någon yxa eller syl då och då. Vidare kan man se att kompletta gjutformar för holkyxor och holkmejslar ibland offrats i stolphål till boningshus. Gjutformar och redskap var alltså någonting mer än bara enkla nyttoföremål.
Gjutningen har, om denna tolkning stämmer, alltså skötts av samma person men utförts på olika platser. Att hantverkskunniga kom ut i bygden och göt yxan på plats, istället för att man bytte till sig det man behövde från en specialist, antyder att själva processen att gjuta yxan på plats var viktig i sig, vilket understryker att skapandet av ett nytt föremål var viktig att visa upp. Hantverket var kommunikativt och markerade olika funktioner i samhället: föremålens syfte och användare spelade in i hur och var man göt. Det blir synligt när man lokaliserar de platser där avtryck i gjutformsfragmenten bevarats och föremålstypen därmed går att identifiera.
Yxor och mejslar har ofta gjutits på gården där de skulle användas.
FORMAR FÖR NÅGRA av bronsålderns mest exklusiva dräktattribut med magisk symbolik – glasögonspännen – har däremot hittats i flera olika sammanhang. Stora praktsmycken har tillverkats på boplatser, bland annat på en gårdsplan utanför ett boningshus vid Tallboda i Östergötland, men också vid kulthus och gravar, till exempel vid Molnby i Uppland. Halsringar är ett annat personligt attribut, om än inte lika exklusivt, som också gjutits såväl på boplatser som vid kulthus och gravar. Både halsringar som glasögonspännen bars av flera olika kategorier av personer och av såväl kvinnor som män. Gjutningen av sådana attribut har alltså utförts på olika sätt, förmodligen anpassat efter deras olika tilltänkta bärare.
Det finns också typer av föremål som gjutits på en viss typ av plats. Till dessa hör de mest exklusiva föremålen, såsom vissa vapen och stora dräktattribut som bara bars av en liten andel av samhällets medlemmar. Svärd – knutna till utvalda män inom eliten – är ett föremål vars tillverkning i ett antal nordiska exempel kunnat beläggas vid gravar och kulthus.
GJUTFORMAR FÖR STORA dräktattribut med koppling till kvinnliga ceremoniella ledare – såsom bältekupor – har däremot påträffats vid boplatser, medan säkra belägg från kultplatser saknas. Denna uppdelning kan tolkas som att det fanns skillnader i bronsgjutningen för olika personer inom samhällets politiska och religiösa elit. Kvinnliga ledare förvärvade viktiga attribut i boplatsmiljö, medan vapenbärande män initierades vid kulthus. Än så länge finns få tydliga gjutformar att utgå ifrån och tolkningen är därför spekulativ.
Även om det än så länge inte går att säga om detta speglar generella mönster eller inte, belägger det tydligt att det finns en variation. Vi kan nu dra slutsatsen att bronsföremål skapades bland en vid krets av “kunder” snarare än i en gemensam verkstad. Smederna kom till användarna istället för tvärtom.
Förklaringen till att bronsgjutning arrangerades olika för olika ”kunder” kan få ytterligare en förklaring när vi beaktar hur behovet av ett nytt bronsföremål uppstod. Bronsföremål var sociala etiketter – särskilt värdefulla och meningsfulla attribut kopplade till olika personer, grupper och funktioner. Behovet av sådana föremål bör ofta ha uppstått när en person eller en familj genomgick en händelse eller ett livsskede som motiverade att det nya bronsföremålet skulle få bäras eller användas.
De maffiga statusobjekten förvärvades förmodligen inte närsomhelst och hursomhelst utan vid inträdet i en ny roll. Detta kan ha varit då personen uppnått en viss ålder, åstadkommit en viss bedrift, blivit utvald eller då en föregångare gått ur tiden. Förmodligen följde detta stegvisa initiationer under livet, något som antyds av att vissa bronsföremål bara hittas med vuxna personer i gravar.

VILKA DE OLIKA personerna var som bar olika bronsföremål är vi inte helt klara över. En möjlighet är att föremål göts åt ledande familjers flickor och pojkar som i yngre tonåren skulle övergå till att bli vuxna under rituella och festliga former. Kanske kan det beskrivas som ett slags bronsålderns motsvarighet till dagens studentmottagning, konfirmation och bat mitzva. En grupp som ibland förmodligen tillhört bronsbärande samhällsmedemmar är schamaner eller rituella specialister. De utgjorde troligen en stor och varierad grupp med många roller vi mestadels bara kan spekulera om (traderande av myter, utförandet av medicin, magi, kunskap om läkeväxter, spådom, tatueringar, för att nämna några möjligheter). Förvärvandet av viktig utrustning och statussymboler för sådana personer – kanske rakknivsuppsättningar, dräktnålar, halsringar – bör också ha varit knutna till stegvisa initiationer genom livet.
Men brons användes inte bara för kultutövning och för att markera sociala hierarkier. Bronsredskapen – skäror, sylar, yxor och mejslar – var inte bara redskap utan också symboler för hushållet och enskilda individer genom sin roll i båt- och husbyggnad, odling och försörjning. Behovet av ett nytt verktyg för gården, eller för en av gårdens medlemmar har på samma sätt föregåtts av en passageritual och en märkvärdig markering att minnas.
BRONSERNA VAR ETIKETTER som kommunicerade värden och sociala band, såsom vigselringar och Rolex-klockor kan fungera idag. Bronsföremålens värden och betydelser verkar ha speglats i tillverkningsögonblicket. Att gjuta viktiga attribut på ett iscensatt och iögonfallande sätt befäste personens, familjens eller hushållets roll och maktställning. Gjutningen blev då i förlängningen att manifestera samhällets ordning.
Som om man idag skulle gjuta en vigselring under bröllopet.
Gjutning var som så mycket annat i förhistorisk tid, en helt integrerad del i de sociala, politiska och religiösa praktiker som omgärdade föremålen.
