/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2021%2F03%2FLoulan_beauty_closeup-1.jpeg)
Arkeologi som verktyg för politiken
Lars Ellström
16 apr 2021

Den kinesiska arkeologin har präglats av en dragkamp mellan nationalistiska ideologer och forskare med vetenskapliga ambitioner ända sedan Kina-Gunnar upptäckte yangshao-kulturen. Lars Ellström skriver om ett land där arkeologin är ett verktyg för politiken och för skapandet av föreställningar om en strålande kinesisk historia.

ARKEOLOGI STÅR HÖGT på den politiska dagordningen i dagens Kina. Skälet till det är emellertid inte rent vetenskapliga ambitioner utan att arkeologin ska ”använda forntiden för att tjäna nutiden”, som ordförande Mao uttryckte det, eller ”bidra kraftfullt till att förhärliga den enastående kinesiska traditionella kulturen och stärka det kulturella självförtroendet”, som dagens ledare Xi Jinping formulerade det i ett plenum i kommunistpartiets politbyrå den 28 september 2020.
ATT ARKEOLOGI BLIR ett verktyg för politiken och för skapandet av föreställningar om en strålande kinesisk historia är emellertid inte något nytt. Så har det varit ända sedan en modern arkeologi började växa fram i Kina för drygt ett hundra år sedan: å ena sidan den vetenskapliga ambitionen att söka historiska sanningar och å den andra den politiska viljan att konstruera ett nationalistiskt narrativ. Gång på gång har dessa ambitioner kolliderat, men just nu har den senare alltså övertaget. I denna historia finns också betydelsefulla svenska bidrag.

DET HELA BÖRJADE på allvar då den svenske geologen Johan Gunnar Andersson, med tiden även kallad ”Kina-Gunnar”, 1921 upptäckte den första kända kinesiska neolitiska kulturen i byn Yangshao i provinsen Henan, ”yangshao-kulturen”. Därefter genomfördes successivt utgrävningar av lämningar efter både kinesisk stenålder (från ca 5 000 f.Kr. eller tidigare) och bronsålder (från ca 2 000 f.Kr. eller något senare). Legender började ersättas av arkeologiska fakta och konturer framträdde av en tidig kinesisk civilisation. Entusiastiska kinesiska forskare stördes dock av upptäckter av spår av tilltagande våld i de sena neolitiska samhällena och, inte minst, av omfattande människooffer i den första bronsåldersdynastin, Shang (cirka 1600–1045 f.Kr.). Vissa förnekade helt enkelt dessa arkeologiska fakta, men marxistiska ideologer fann med tiden en utväg genom att påstå att Shang var ett ”slavsamhälle” och därmed ett nödvändigt inslag i en dialektisk materialistisk tolkning av den kinesiska historien (vilket för övrigt är den som Xi Jinping vill att dagens arkeologer ska hålla fast vid). Att det skulle vara så har emellertid förnekats med god argumentation av icke-marxistiska forskare.
Arkeologiska fakta utmanas av ett nationalistiskt narrativ.
SÅ HAR DEN kinesiska arkeologin präglats av en dragkamp mellan nationalistiska ideologer och forskare med vetenskapliga ambitioner ända sedan Kina-Gunnar upptäckte yangshao-kulturen. I Xinjiang, där den kinesiska regeringen nu genomför en extremt hårdhänt politik för kulturell nivellering, har den här motsättningen nått en kulmen: arkeologiska fakta utmanas av ett nationalistiskt narrativ, eller man kan säga att det nationalistiska narrativet punkteras av arkeologiska fakta.
Det här kan man se om man besöker några av de många muséer med fokus på lokal historia och kultur som har upprättats under senare år i denna centralasiatiska kinesiska region. De är uppseendeväckande påkostade och är egentligen ett slags centraler för hårt tillrättalagd nationalistisk propaganda. Det centrala och återkommande budskapet är att Xinjiang alltid har varit en del av det kinesiska väldet, under vilka namn det än har gått i olika tidsperioder. På muséet i Turpan kunde man vid ett besök 2011 lära sig att detta område ”sedan urminnes tider har /…/ bebotts av många folk” som ”har lämnat enastående bidrag till moderlandets enhet och dess ekonomiska och kulturella blomstring”. Och moderlandet är förstås det som nu kallas Kina och det var dess ”dominans” och vägledande inflytande som möjliggjorde den lokala utvecklingen.
Qing-dynastins brutala krossande av Zunghar-mongolernas samhälle i detta område, ett folkmord av monumental omfattning, gled man dock snabbt över med förklaringen att den kejserliga armén 1720 erövrade Turpan, ”som tidigare hade ockuperats av Zunghar”, varigenom de lokala ledarna underkastade sig Qing och Turpan ”återvände till det kinesiska moderlandet”.

SAMMA BILD AV den kinesiska dominansens uråldriga och välgörande betydelse presenterades på muséet i Ruoqiang (eller Charkliq på det lokala uiguriska språket), i synnerhet sedan Han-dynastin på 100-talet f.Kr. ”enade de västra regionerna” varigenom de uppnådde ”politisk stabilitet, befolkningstillväxt, kraftfull ekonomisk utveckling och successiv annektering av småstater västerut”.
Det här muséet heter emellertid Loulan Museum och det presenterar andra arkeologiska fakta som underminerar bilden av den kinesiska dominansen i detta område ”sedan urminnes tider”. Ruoqiang/Charkliq ligger nämligen nära den övergivna staden Loulan en bit ut i Taklamakan-öknen och den har en annan viktig svensk länk in i den kinesiska arkeologin. Loulan upptäcktes, eller återupptäcktes, nämligen av Sven Hedin 1900 på hans andra expedition till Centralasien. Den upptäckten följdes upp under en större expedition 1927–35 då arkeologen Folke Bergman kunde göra mera omfattande utgrävningar i och runt Loulan. Senare har även andra utländska forskare och ett flertal kinesiska utforskat dessa lämningar.
De mest uppseendeväckande fynden är ett antal kroppar av forna invånare i Loulan som har mumifierats av den torra ökenluften och den salthaltiga ökensanden. Senare har man funnit ännu fler på andra platser i Xinjiang. Flera av dem är mycket välbevarade och är av europeisk eller kaukasisk typ: långa, med långsmala kranier, höga näsor och blont, rött eller brunt hår. De bär kläder av ylle, vävda med tekniker och mönster kända från fynd långt västerut, i Kaukasus eller ännu längre in i Europa. Vissa har rutmönster närmast exakt lika skotsk pläd. DNA-analyser bekräftar också att dessa människor har ett västligt ursprung. De äldsta levde omkring 1800 f.Kr..
Man har också funnit många gamla dokument i Taklamakans ökensand och en stor del av dem är skrivna på indoeuropeiska språk, ofta olika typer av persiska språk som sogdianska, saka och khotanesiska. Sogdianska som talades av handelsmän från kungadömet Sogdian med huvudstad i nuvarande Samarkand var under lång tid lingua franca längs karavanvägarna i det som nu är Xinjiang.
MEN TOCHARIANSKA (TOCHARIAN) är det språk på dokument från Taklamakans ökensand som har tilldragit sig speciell uppmärksamhet. Namnet härrör från ett buddhistiskt dokument från 800-talet och avser egentligen två – eller möjligen tre – närbesläktade språk som har bevarats i dokument skrivna med brahmi-alfabet eller manichaeisk skrift från perioden 500–800. Det är ett ålderdomligt och nu utdött indoeuropeiskt språk som antas vara en sentida utveckling av det språk som talades av de människor som levde i Loulan för närmare fyratusen år sedan.
Frågan är därför vilka dessa människor var, hur de kom till dessa trakter i Centralasien och vad de gjorde där. Diskussionen om det pågår fortfarande, men en numera alltmer allmänt accepterad uppfattning är att de representerar den mest östliga länken i en utvandring från det geografiska område som ligger sydväst om Uralbergen och omfattar det som nu är Ukraina. Enligt den amerikanske arkeologen David Anthony (i The Horse, the Wheel and Language: How Bronze Age Riders from the Eurasian Steppes Shaped the Modern World, 2007) möjliggjordes denna utvandring av att människor i detta område tämjde hästen omkring 4000 f.Kr. eller något tidigare, att de därmed blev rörligare och mera effektiva i jakt (främst på hästar), att de lärde sig bygga vagnar och successivt började förflytta sig i olika väderstreck, även österut. De utvecklade också tidigt metallurgisk teknik, i första hand bronsframställning. Det språk de talade var modern till alla indoeuropeiska språk, inklusive svenska och tocharianska.

DEN HÄR TEORIN ger också en förklaring till att dessa människor kunde slå sig ned i detta tidigare av allt att döma obefolkade område av öken och halvöken: de var beridna och vagnburna och kunde lätt och snabbt ta sig från den ena oasen till nästa.
Under Shang-dynastins senare skede, omkring 1200 f.Kr., dyker plötsligt hästdragna stridsvagnar upp i kungarnas gravar, och de ser exakt likadana ut som hästdragna stridsvagnar i gravar för, sannolikt indoeuropeiska, stormän i norra delen av Centralasien. Med största sannolikhet var det alltså därifrån de kom. Av samma anledning finns det skäl att tro att bronsmetallurgin som blomstrade under Shang hade västliga och indoeuropeiska anor.
De nästan fyrtusenåriga mumierna i Taklamakan-öknen vederlägger alltså med sin blotta existens påståendet att det område som nu kallas Xinjiang ”sedan urminnes tider” har varit kinesiskt. De underminerar också många andra trossatser i det nationella narrativ som Xi Jinping vill att kinesiska arkeologer ska bekräfta.
KANSKE ÄR DET anledningen till att möjligheterna för västerländska forskare att studera dem närmare har begränsats avsevärt. De som ändå har försökt har rapporterat att de tillvaratas illa och ibland förvaras i dåligt ventilerade källarrum, som om man på så sätt ville göra sig av med ett pinsamt problem.
Först som sist bekräftar de nämligen att Centralasien eller Eurasien sedan urminnes tider har varit en länk för kommunikation och utbyte mellan väst och öst och mellan öst och väst, samt att det är de lokala folken längs karavanvägarna som är områdets verkliga herrar.
