/https%3A%2F%2Felbilen.se%2Fwp-content%2Fuploads%2Fsites%2F3%2F2023%2F02%2FBild-3.-4-scaled.jpg)
Alea iacta est
Allan Klynne
2 dec 2022
Om arkeologers och romares olika syn på tärningar
Det var mycket som stod på spel i Rom, särskilt vid tärningskast.

ANTIKA TEXTER SÅVÄL som arkeologiska fynd visar att romarna gärna ägnade sig åt spel och dobbel. Barn spelade med kulor eller nötter där det gällde att pricka och ha sönder motståndarens pyramid – en vanlig syn på svenska skolgårdar ännu på 1980-talet. Vuxna ägnade sig åt det avancerade brädspelet latrunculi – ”stråtrövare” eller ”legosoldater”– som bestod av ett rutformat spelbräde med olikfärgade pjäser. Inristade varianter med åtta gånger åtta eller åtta gånger tio rutor går än i dag att se på trappsteg till offentliga byggnader både i Rom och Pompeji.
VARKEN REGLER ELLER antalet pjäser är kända i detalj, men att det handlade om ett strategispel i stil med schack är uppenbart. ”Din slaglinje drabbar samman med fienden på tusen olika sätt”, som en text från första århundradet e.Kr. beskriver ett parti. Vid en utgrävning i Slovakien 2006 påträffades en germansk hövdingagrav från ca 375 e.Kr. Bland gravgåvorna fanns ett spelbräde av trä med inte mindre än sjutton gånger arton rutor inristade, tillsammans med några spelmarker i vitt och grönt glas. Fyndet pekar mot att ägaren hade lärt sig spelet i romersk tjänst och tyckte att det var så spännande att han inte bara tog med det hem, utan också önskade fortsätta spela det i evighet. Spelbrädet från Poprad är unikt i sitt slag.
Spelet utövades av hög som låg, inklusive kejsarna. Claudius lär ha varit en riktig konnässör.
MEN ALLRA HELST spelade romarna tärning (alea). Spelet utövades av hög som låg, inklusive kejsarna. Claudius lär ha varit en riktig konnässör: ”Han ägnade sig med stor iver åt tärningsspel och utgav till och med en bok om denna konst.” (Suetonius, Claudius, 33). Claudius spelmanual finns tyvärr inte kvar, men tärningar från romartiden dyker inte sällan upp vid arkeologiska utgrävningar. Märkligt nog – i moderna ögon – är tärningarna inte bara olika stora, utan uppvisar också olika stora sidor. Det borgar inte precis för ett rättvist spel. Även om tärningens material, styrkan i kastet, formen på tärningens hörn, underlagets beskaffenhet och till och med ögonens storlek och djup kan påverka utfallet, skulle inte många i dag vilja spela med sexsidiga tärningar som har olika stora ytor.
Så varför ser de romerska tärningarna ut som de gör? Handlar det om falska tärningar, eller om specialtillverkade exemplar som – i hopp om att få ett önskat resultat – användes för att rådfråga gudarna? Arkeologer som grubblat över den praktiska användningen av sina småfynd har svårt att enas om svaret.

TILL ATT BÖRJA med måste vi räkna bort de avsiktligt avlånga tärningarna som användes vid spelet tali (”fotknölar”). Formen för tankarna till suddgummin och har sin förklaring i att de ursprungligen bestod av hälbenen från får eller getter, så kallade astragaler.
Chansen att de skulle ställa sig på högkant efter ett kast var minimal. Långsidorna markerades i stället med de romerska siffrorna I, III, IV och VI. Man kastade fyra tärningar åt gången. Sämsta kastet var fyra ettor, kallat canis (hunden). Näst bäst var fyra sexor. Allra bäst var ”Venus-kastet” då alla tärningarna uppvisade olika siffror.
I ett öppenhjärtigt brev till sin adoptivson Tiberius skriver kejsar Augustus: ”Vi kastade tärning, och den som fick upp en ”hund” eller en ”sexa” fick lägga en denar [motsvarande en dagslön för en vanlig arbetare] i potten för varje tärning. Den som sedan fick ”Venus” tog hem hela vinsten.” (Suetonius, Augustus 71). En viktig detalj i sammanhanget är att det var sidan/siffran som hamnade nedåt mot underlaget som räknades.
Varför standardiserade inte romarna, som älskade ordning och reda i stort som smått, sina tärningar?
MEN HUR SKA vi förstå de sexkantiga tärningarna som är lite utdragna eller hoptryckta och alltså inte motsvarar perfekta kuber? Såväl praktiska försök som matematiska modeller visar att om en sidas längd ökar med endast 3 procent, så ökar också sannolikheten för att denna större sida ska hamna nedåt med mellan 8 och 16 procent. Ett mänskligt öga kan uppfatta storleksavvikelser som överstiger fem procent (lättast att upptäcka är avvikelser i föremåls längd, medan volym är något svårare). En genomgång av romerska tärningar har visat att mer än 80 procent uppvisar fullt synliga skillnader i sidornas storlek. Frågan inställer sig: hade romarna inte ögon att se med? Varför är sidorna så oregelbundna? Det finns närmast en lag inom materiell kultur som säger att människor hela tiden försöker förbättra föremål; de må gälla vapen, verktyg, bilar eller mikrochips.
Men detta tycks alltså inte ha gällt för romerska tärningar. Varför standardiserade inte romarna, som älskade ordning och reda i stort som smått, sina tärningar? De gängse förklaringarna är tre: 1) att det handlade om medvetet fusk, 2) att det berodde på en kulturell eller religiös nostalgi som höll fast vid astragalens oregelbundna form, eller 3) att det hade med materialet att göra – med tärningar av ben och lera är det svårt att få till millimeterprecision.
MEN KANSKE FINNS det också en praktisk förklaring till ”slarvet” som berodde på själva tillverkningsprocessen? För att få svar på den hypotesen utförde antropologen Jelmer W. Eerkens och etnologen Alex de Voogt ett praktiskt experiment som publicerades sommaren 2022. Tjugotre studenter fick till uppgift att markera ögon på totalt 184 omarkerade tärningar med olika stora sidor.
Resultatet visade att 36 procent av studenterna markerade sidorna med 1–6, 2–5 och 3–4 enligt principen att summan av två motstående sidor ska bli sju. Men 33 procent av studenterna markerade helt enkelt i nummerföljd från 1 till 6 efter hand som de snurrade på kuben. Efteråt angav en tredjedel av hela gruppen att de hade använt de största sidorna för att markera 5 och 6, eftersom de ”sifforna” kräver mest plats. Två tredjedelar av studenterna hade däremot börjat med 1 på den största sidan och sedan satt 6 på den motsatta. Testet visar att tärningar som tillverkades i romarriket sannolikt kom till under liknande former: det fanns ingen vilja till exakthet eller någon absolut ”lag” på hur tärningar måste se ut.
MEN VARFÖR BRYDDE sig då inte romarna om detta? Svaret hänger förmodligen samman med hur vi människor uppfattar slump, sannolikhet och hur världen är beskaffad. För romarna var tärningen ingen slumpgenerator. Resultatet av kastet berodde på Ödet, eller på gudarnas välvilja. Man tycks varken ha förstått eller brytt sig om att även den minsta variation i tärningens form kunde påverka kastets utgång.
Långa serier med kast kan uppvisa mönster som ger underlag för matematiska modeller, men det finns inte någon matematisk formel i världen som kan förutse utfallet av ett enda kast. Och det var just detta enda kast som gällde för antikens människor. Det var rött eller svart, krona eller klave.
FÖRMODLIGEN FANNS DET vana spelare som så att säga insåg vartåt det lutade och kunde utnyttja sitt övertag med välkända tärningar. Överdrivet spelande var ett problem i samhället som inte sällan ledde till att folk blev ruinerade. Det fanns till och med lagar mot aleatores – spelare eller ordagrant tärningsspelare – som bland annat gällde rätten för arvingar att kunna kräva tillbaka spelskulder. Det var inte alla som kunde kringgå lag och moral som Augustus: ”Jag för min del spelade bort 20 000 sestertier, men det var för att jag under spelet var slösaktig och generös som vanligt.” (Suetonius, Augustus 71).
För romarna var tärningen ingen slumpgenerator. Resultatet av kastet berodde på Ödet, eller på gudarnas välvilja.
ALLRA VÄST VAR det kanske för folk som hade för vana att rådfråga makterna genom lottning. Tacitus beskriver germanernas sed att rista in tecken på små träbitar, som deras präster kastade upp i luften och därefter tydde när de fallit ned på ett stycke vitt tyg. (Ordet bokstav anses komma av att dessa tecken eller runor ristades in på träslaget bok.) Inte undra på att germanerna också var fascinerade av tärningsspel: ”Med tärningsspel sysselsätter de sig, underligt nog, i fullt nyktert tillstånd på renaste allvar, och det med en sådan besinningslöshet vid vinst och förlust att … den förlorande ger sig i frivillig träldom.” (Tacitus, Germania 25) Både norr och söder om den romerska gränsen limes i Holland har man hittat något tillplattade tärningar som ökar chansen för resultatet 1 eller 6. Huruvida de verkligen var till för att luras med eller om de bara hade råkat tillverkas så, är i enlighet med experimentet ovan fortfarande en öppen fråga.

FRÅGETECKNEN KVARSTÅR OCKSÅ för de udda typer av tärningar som också finns belagda från antiken. Enstaka ”ströfynd” – som inte har gjorts vid utgrävningar utan på auktioner – visar att det även förekom tärningar med tjugo sidor, så kallade ikosaeder. På British Museum i London och Louvren i Paris kan man se exemplar i bergsskristall och fajans, där markeringarna utgörs av det grekiska alfabetets bokstäver eller av gudanamn. Vad användes sådana till? Kan det ha handlat om ett slags antik motsvarighet till rollspelet Drakar och Demoner? Förmodligen användes de i religiösa sammanhang, men ingenting går att säga säkert.
ARKEOLOGERNAS ANALYSER OCH katalogiserande är alltså ingen garanti för att vi fullt ut ska förstå romarnas tärningsspelande. Vid medeltidens slut börjar de sexsidiga tärningarna bli alltmer kubiska. När matematiker som Blaise Pascal på 1600-talet började publicera arbeten om sannolikhetslära fick folk upp ögonen för betydelsen av absolut liksidiga tärningar, vilket alltsedan dess har varit regel och standard. Föremål kan sålunda se snarlika ut genom årtusendena, men för moderna arkeologer och antikens romare är och var tärningar alltså inte samma sak.