Ny studie visar: Alla vägar ledde inte till Rom

Det romerska vägnätet var enormt. Vid sin höjdpunkt kring år 100 knöt det samman delar av dagens Europa, Nordafrika och Mellanöstern genom ett nätverk av omkring 300 000 kilometer vägar. En översikt av vägnätet går också att se på nätet genom projektet Itiner-e, som vi har skrivit om tidigare.  Men var det verkligen så att […]

Det romerska vägnätet var enormt. Vid sin höjdpunkt kring år 100 knöt det samman delar av dagens Europa, Nordafrika och Mellanöstern genom ett nätverk av omkring 300 000 kilometer vägar. En översikt av vägnätet går också att se på nätet genom projektet Itiner-e, som vi har skrivit om tidigare. 

Men var det verkligen så att ”alla vägar bär till Rom”? Nu har ett internationellt forskarlag analyserat nätverket i detalj med hjälp av digitala kartor – bland annat just Itiner-e – och metoder från nätverksanalys. Resultatet, som publicerats i tidskriften Nature Communications, ger en delvis ny bild av hur romarna faktiskt tog sig runt i sitt väldiga rike.

En av slutsatserna är att Rom inte var den viktigaste knutpunkten för landtrafiken i imperiet. Städer som Antiokia och Ankyra (dagens Ankara) i nuvarande Turkiet sam och Korinth i dagens Grekland låg bättre till när forskarna analyserade hur olika delar av vägnätet hängde samman.

När huvudstaden senare flyttades från Rom till Konstantinopel hamnade den nya huvudstaden dessutom på en plats som var betydligt mer centralt placerad i det övergripande vägnätet. 

– Den nya huvudstaden låg strategiskt placerad där Europa och Asien möts, och vår forskning visar att den var exceptionellt central för landtransporter genom hela imperiet, betydligt mer än Rom. Den ligger vid Bosporen, och vi känner till färjor som korsade sundet redan under antiken. På så sätt knöts vägtrafiken i Europa och Asien i praktiken samman, säger Tom Brughmans som är arkeolog vid Aarhus universitet som lett studien. 

Studien ifrågasätter också en annan vanlig bild av romerskt vägbygge. Romarna försökte visserligen bygga så raka vägar som möjligt, men endast där det var möjligt. För även under antiken var det i viss utsträckning landskapet som avgjorde hur vägarna kunde dras. 

– Berg, dalar, floder och bebyggelse påverkade vägarnas sträckning, medan ingenjörstekniker som terrassering, genomskärningar i berg, stödmurar och broar gjorde det möjligt att ta sig fram genom svår terräng, säger Dr Adam Pazout vid Universitat Autònoma de Barcelona, som är huvudförfattare till studien.

Forskarna har också tittat på hur länge det romerska vägnätet fortsatte att påverka människors rörelser. På många håll har de antika vägarna lämnat tydliga spår i dagens infrastruktur. 

– Ett bra exempel är Via Augusta, som sträcker sig från Cádiz i södra Spanien till Pyrenéerna. Mellan Tarragona och Barcelona passerar vägen under en triumfbåge, Arc de Berà, och här är det tydligt att den följer samma sträckning som dagens motorväg N-340, säger Tom Brughmans till nyhetsbyrån Reuters.