Välspelat melodram om spektakulärt fynd

FILMRECENSION

The Dig

Regi: Simon Stone. Netflix.

EN AV HISTORIENS mest spektakulära utgrävningar är båtgraven i Sutton Hoo i England. Den hittades och grävdes ut av den delvis självlärde arkeologen Basil Brown på den förmögna änkan Edith Prettys marker år 1939.

I filmen The Dig som nyligen hade premiär på Netflix får vi följa denne Brown och hans vedermödor under utgrävningen. Han spelas av Ralph Finnes, som med värdighet och integritet tar sig fram på en cykel som ser ut att vara gjuten ur ett stycke järn. Han har hatt och pipa och ett enkelt men rättframt sätt.

Den storslagna engelska landsbygden med tunga moln, som hänger över ho-nom spräcks ibland upp av flygplan som övar inför det annalkande kriget.

DEN STORA GRAVHÖGEN grävs metodiskt ut, inte helt utan dramatik. Och på går-den hos Pretty blir det förvecklingar allt eftersom fler och fler arkeologer och släktingar dyker upp samtidigt som fyndets magnifika natur uppenbaras.

Tyngden från historien, både den omedelbara, med utbrottet av andra världskriget, och båtgravens mystik, slår dem hårt. Det nås insikter. Livet är kort och förgängligt. De gör avgörande livsval. Vigselringar från ett brutet äktenskap släpps ner i jorden. Mycket symboliskt: När någon finner den många tusen år senare lär de undra vem och varför och när.

Det är ett melodram som är fint spelat, härligt fotat och är underhållande för alla med intresse för arkeologi. Men filmen är också intressant från ett svenskt perspektiv.

När det går upp för arkeologer från British Museum att Brown har grävt fram en båtgrav vill de ta över den självlärde Browns jobb.

– Era grävtjänster behövs inte längre. Något sådant prat vill inte Mrs Pretty, som har anställt honom, höra talas om. Han får gräva vidare.

De accepterar och Basil Brown visar arkeologen ett merovingiskt mynt som indikerar att båtgraven är äldre än vikinga­tid. Fler fynd dyker upp och arkeologen från British Museum utropar till slut:

– It’s Anglo-Saxon!
Mr Brown nickar och tittar över glas­ögonen på honom. Det har han förstått för länge sen.

– Det är 500-tal. Det här förändrar allt. De här människorna var inte bara marodörer och byteshandlare. De hade kultur, konst. De hade pengar. Vikingarna kan vi glömma, säger arkeologen triumferande.

Nej, det var inte vikingar. Och det var 600-tal. Hjälmen, skölden och eventuellt ringbrynjan som hittades var dock med stor sannolikhet från Sverige. Vilket inte framkommer i filmen. Förvikingakonst från Gamla Uppsala, med andra ord. Människor med kultur, konst och pengar.

Filmen är också intressant ur ett svensk perspektiv.

EFTER ATT JAG har sett filmen ringer jag Bo Gräslund, professor i arkeologi, som forskat länge kring kopplingen mellan graven i Sutton Hoo och Sverige under folkvandrings- och vendeltid. I boken Beowulfkvädet – Den nordiska bakgrunden lägger han fram teorin att den hövding som ligger i båtgraven är en Anglo-Saxisk man vid namn Redwald. Han var kristen med hedniska böjelser. För att mota den makthungriga kristendomen i södra England som drevs framåt av franker skickade han sändebud till Sveakungen som erbjöd honom en prinsessa. Hon tog inte bara med sig nattlinne och tandborste. Det är inte omöjligt att båten från Sutton Hoo är den båt hon färdades i, med tanke på storleken, och att spår av lagningar finns. Med sig hade hon hedendomen och hjälmen, Beowulfkvädet, skölden och den ringbrynja som fanns i båtgraven. Hjälmen från Sutton Hoo är inte bara lik vendeltida hjälmar i de svenska båtgravarna. Den härstammar troligen från Sverige.

Men det nämns inte i filmen, och även om alla idag erkänner kopplingarna är det inte alltid de lyfts upp i ljuset från brittiskt håll.

– De fattar inte hur skandinavisk båtgraven är till anda och typ. De vill inte fatta det, säger Bo Gräslund.

SE THE DIG med det i bakhuvudet. Det ger ytterligare ett lager som kittlar fantasin. Och då är det också lätt att bortse från tekniska missar, som att jordkvaliteten inte var helt övertygande i en av utgrävningsscenerna.