Våga måla med den stora penseln!

ARKEOLOGI HANDLAR OM människor. Det kan nog de flesta arkeo­loger skriva under på. Vi ser arkeologin som en humanistisk vetenskap, om än tydligt tvärvetenskaplig med fötter både i naturvetenskapen och i samhällsvetenskaperna. Vi undersöker materiella spår från det förflutna, för att förstå något om mänskliga samhällen som föregått vårt eget. Arkeologisk kunskap kan hjälpa oss att förstå hur vi blivit de vi blivit och varför vi är där vi är idag.

Det är stora ord, kanske ibland svåra att leva upp till. Och den nyfikne som lockas att bläddra i arkeologiska rapporter kan nog slås av en viss besvikelse, en känsla av att något saknas. Bland alla exakta mått och vinklar på flintredskap, detaljerade tabeller över 14C-dateringar och ingående analyser av dekorstilars utveckling och symboliska innebörd: Var är människorna? Vet vi något alls om de som levde för tusen, kanske flera tusentals, år sedan, mer än hur de tillverkade sina redskap och byggde sina hus?

Jo, kunskapen finns där, absolut. Rotar man lite i arkeologins skrymslen så finns imponerande mängder av detaljkunskap, kring så vitt skilda saker som trosuppfattningar och syn på döden, diet och matlagning, handelsutbyten och krigföring, hälsa och livslängd och mycket mer. Goda exempel finns där arkeologisk kunskap presenteras på ett målande och för en bredare allmänhet tilltalande sätt, inte minst i Populär Arkeologi. Men många av oss är notoriskt försiktiga med att måla med den lite större penseln, i rädsla över att hävda något som vi inte har säkra belägg för. Även om vi tycker oss se en del större skeenden och berättelser, tvekar vi inför uppgiften och håller oss gärna till flintredskapen och 14C-dateringarna. Och visst ska vi skilja mellan belagda påståenden och gissningar. Men avstår vi helt från det senare missar vi, tror jag, en viktig möjlighet. Materialet som vi mäter och väger och analyserar stammar ju från människor, innehåller något av deras berättelser. Det gäller bara att ha rätt glasögon för att kunna se det.

Materialet som vi mäter och väger och analyserar stammar ju från människor, innehåller något av deras berättelser. Det gäller bara att ha rätt glasögon för att kunna se det.

DEN NYUTKOMNA ROMANEN Odins eld av Elvira Birgitta Holm handlar om folkvandringstidens Öland. Boken är inte arkeologi, men den innehåller mycket användbar färg för oss att måla med. Det är en helt fiktiv berättelse om folkvandringstidens Öland, men där finns mängder av element, platser och även händelser som är arkeologiskt belagda. Inte minst massakern i Sandby borg, som jag väl utan att avslöja för mycket kan säga figurerar i slutet av boken.

Det som slår mig när jag läser Odins eld är hur levande allt blir. Folkvandringstidens Öland, som jag tyckt mig känna rätt så väl och vars materiella spår jag så många gånger känt mellan mina jordiga fingrar, börjar plötsligt röra på sig och få färger, lukter, smaker. Alla dessa ingredienser i mänskligt liv, som ju är självklara om man tänker efter men som inte syns i det arkeologiska materialet och som därför sällan ryms i våra berättelser. Bistockarna, kärlekshistorierna, nidvisorna, fåglarna. Årstidernas växlingar, rytmen som får tiden att rulla. Och alla dessa människor.

Det får åtminstone mig att tänka efter, vad det faktiskt är vi gör när vi gräver ut en plats som Sandby borg eller Gamla Skogsby, eller för den delen vilken plats som helst. Sakerna vi hittar, stolphålen vi dokumenterar, kolproverna vi samlar in, allt kommer ju från de där människorna. Som levde sina liv, här på den plats där vi gräver, som skrattade och grät, sjöng och tänkte, älskade och drömde. Vi får inte glömma dem när vi berättar vad vi gör och vad vi hittar. Fram med de lite större penslarna, fram med färgpytsarna. Måla.