Stenålderns olyxiga ostronsörplande

AVFALL. Kökkenmöddingar är nog något som de flesta arkeologintresserade förknippar med de stora skalbankarna i Danmark och Erteböllekulturen som fanns här i slutet av jägarstenåldern (5400–4000 f.Kr.). Det är stora avfallshögar av ostron- och musselskal som stenåldersfolket lämnat efter sig utmed kusterna. Mindre känt är nog att det finns liknande skalbankar i Bohuslän, både från äldre och yngre stenålder. Nu drar Bohusläns museum igång ett forskningsprojekt om landskapets kökkenmöddingar för att öka kunskapen om den gropkeramiska jägar-samlarkulturen i Bohuslän, som fanns här 3350 till 2500 f.Kr., och varför den försvann.

KALKEN FRÅN OSTRONEN och musslorna i kökkenmöddingarna gör skalbankarna till riktiga skattgömmor för arkeologerna. Normalt finns bara stenföremål, keramik och i bästa fall lite brända djurben kvar på gropkeramikernas boplatser, men genom kalket i skalbankarna bevaras även mycket organiskt material som horn och ben efter både djur och föremål. Så här finns en stor forskningspotential för stenåldersarkeologin i Bohuslän.

SKALDJURENS BETYDELSE I kosten för stenåldersfolken har diskuterats under lång tid. De stora mängderna skal gjorde att man tidigare trodde att människorna som lämnat efter sig kökkenmöddingarna nästan helt levde på att äta musslor och ostron. Idag vet vi att det inte är möjligt att äta så många som krävs för att överleva och att skaldjuren bara kan ha varit en del av kosten.

Vissa forskare hävdar att skaldjuren var nödmat under våren och den tidiga sommaren då tillgången på fisk och vilt var sämre. Andra menar att skalbankarna är lämningar efter stora rituella fester och ceremonier för att manifestera stabilitet, överflöd och gemenskap mellan olika grupper. Skalbankarna tycks medvetet uppbyggda och innehåller ibland rödockra, vilket tyder på att det också ska ses som rituella lämningar och inte bara som spontant uppkomna avfallshögar.

Bohusläns museums ”Kökken­möddingprojekt” fokuserar i första hand på de gropkeramiska skalbankarna som är fler och större än de från äldre stenålder. Länsmuseet samarbetar med Lödöse museum och osteologen Leif Jonsson som också är inspiratör till projektet.

Kökkenmöddingarna har undersökts tidigare, men i mycket liten omfattning, så det finns mycket nytt att upptäcka.

Finansiering av forskningsinsatserna har beviljats av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond för tre år och under hösten 2023 startar projektgruppen en planerad utgrävning i en kökkenmödding vid Sandhem, söder Strömstad i norra Bohuslän, där museet, tillsammans med Riksantikvarieämbetet, gjort en mindre undersökning 2003.

– Kökkenmöddingarna har undersökts tidigare, men i mycket liten omfattning sedan 1950-talet, så det finns mycket nytt att upptäcka, säger Aaron Stutz, samordnare för projektet. Vi vill få en mer detaljerad bild av den gropkeramiska kulturen i Bohuslän och södra Norge, som är annorlunda än i östra Sverige, där man bland annat var mer fokuserad på säljakt.

UTGRÄVNINGARNA I SANDHEM kommer att koncentreras till mindre ytor för att i detalj kunna studera hur skalbankarna anlagts och byggts upp, till exempel genom att studera fyndlagren på mikroskopisk nivå. Den dåtida miljön både i havet och på land ska man kartlägga med osteologi (analys av djurben), isotopanalys och arkeobotaniska metoder. Förhoppningen är att projektet ska ge nya perspektiv på varför övergången till jordbruk var en så komplicerad och långdragen process och varför vissa folkgrupper inte bara envisades med utan även tycks ha trivts med att fortsätta som jägare, fiskare och samlare vid sidan om bondesamhällena.