När gråter en viking?

VIKINGAFORSKNINGEN HAR SEDAN länge närt en fascination för det långväga, spektakulära och exotiska. Jag är själv högst skyldig till detta i mitt sökande efter olika typer av belägg för skandinavers resor till och från Centralasien. Kanske handlar det om en vilja att tänja gränserna och utmana tanken om den förhistoriska människan begränsning. Vissa kom inte längre än till nästa by, men andra, de reste till värdens ände. Visst är det fascinerande att föreställa sig att en vikingatida skandinav under sin livstid kunde ha gjort strandhugg på Island, låtit sig hänföras av Hagia Sofias mäktiga kupol i Konstantinopel, vallfärdat till Jerusalem och besökt arabvärldens marknader. Resvägen är inte tagen ur luften. Den finns nedtecknad i runor på ett sandstensbryne från Timans i Roma på Gotland. Där står ”Ormika, Ulvair. Grekland, Jerusalem, Island, Särkland”. Den där Ormika var enligt Gutasagan storbonde i Hejnum som kristnades av självaste Olav Haraldsson (sedermera den helige) när denne besökte Gotland år 1029.

Vi måste rikta blicken hemåt och uppmärksamma de mindre exotiska tingens betydelse.

MEN FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR dessa långväga utfärder och allt de förde med sig måste sökas bortom det uppseendeväckande och spektakulära. Vi måste rikta blicken hemåt och uppmärksamma de mindre exotiska tingens betydelse. Vem kan föreställa sig en vikingatid utan båtar? Båtbyggarkonsten är i sig inte ouppmärksammad. Det finns avhandlingar om både båtkonstruktioner och nitar. I den kommande vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm kommer besökaren kunna beskåda ett spökskepp av upphängda båtnitar. Men någonting saknas, något som är så självklart och samtidigt så taget för givet att det i sig själv har fungerat som en symbol för hela vikingatiden – seglet! Textilarkeologen Eva Andersson Strand har sedan länge försökt förmedla seglens egentliga värde mätt i kunskap, arbetsinsats och materialåtgång, från djurhållning till ullbearbetning, till spinnande och vävande. Ett enda segel (om 120 m2) uppskattas i arbetstid ha tagit över fyra år för en person att tillverka, heltid och utan lediga dagar. Då är det ändå bara den tid det tar att bearbeta ullen, spinna garnet och väva textilen. Innan dess har någon fött upp de minst 150 fåren, klippt och sorterat ullen. Därefter ska segelduken sys och strykas med tjära. Arkeologen Andreas Hennius har visat hur just tjärbränningen under den här tiden når närmast industriell skala. Då har vi inte ens nämnt alla rep som krävs för rigg och förtöjning. Seglet var något som måste ha påverkat större delen av det vikingatida samhället, både de som bara nådde till nästa by och de som färdades till världens ände.

VI DRÖMMER OM en vikingatid kantad med guldbrokad och siden från Bysans, men borde kanske snarare förgylla vår dröm med ylle och tjära. För som det berättas i Olav den heliges saga (kap. 118), när Thore säl på kungens uppmaning plundrade Åsbjörns skepp behärskade Åsbjörn sig någorlunda, men när de tog hans segel – då grät han.