Flintyxor passar alltid bra

NÄR KONVERSATIONEN PÅ middagar blir lite väl samtidsorienterad försöker jag ta upp ämnet flintyxor. Sällan får jag gehör, trots att få föremål är så fascinerande som just flintyxor. Det finns många varianter, men yxan på bilden är en så kallad spetsnackig flintyxa, som är bondestenålderns äldsta flintyxtyp som föregick den tunnackiga och den tjocknackiga flintyxan. Jag minns än idag hur vi pluggade yxtyper på grundkursen i arkeologi och hur jag gick på lunch och tvångsmässigt klassificerade fiskpanetterna på tallriken. Den spetsnackiga flintyxan kan dessutom delas in i undertyper, där de oslipade yxorna som den på bilden är den äldsta. Det betyder att exemplaret tillhör tiden strax efter år 4000 f.Kr., då bönder flyttade in i Sydskandinavien. De var ute efter bra jordbruksmark men också flinta. Flintblock som påträffas i mark­ytan och på stränder har genom att utsättas för årstidernas temperaturvariationer ofta fått sprickor. Då duger flintan inte att göra yxor av. I Danmark och i Västskåne finns det dock flintklumpar djupt ner i tjälfri morän och mjukt kalkberg. Därför hittar arkeologerna övergivna, igenfyllda gruvor som kan utgöra upp till elva meter djupa schakt med sidogångar, livsfarliga historier där man klättrade ner på smala stockstegar och högg sig fram med hjorthornshackor i klaustrofobisk rädsla. Nacken på den avbildade yxan har en crusta, spår av flintklumpens kalkiga ytskikt. I närheten av gruvan slog flintsmeden först till ett grovt yxämne, och sedan med allt finare precision avslag efter avslag, gärna genom att trycka och slå från kanten på yxan. På ett par ställen mitt på den breda eggsidan är det möjligt att se svallvågorna efter slagen som bröt loss avslagen. Två ögonblick som låter oss se flintsmeden i arbete för 6000 år sedan!