Ett spinnande fynd

NÄR MIN ESTLANDSSVENSKA farmor Ida skulle fly från nazister och  kommunister under andra världskriget kunde hon bara ta med sig det allra nödvändigaste. Hon tittade på sin spinnrock, som hon i ungdomen fick från rocktischlan i Bergsby. En granne sa ”Du vet aldrig var du hamnar.” Spinnrocken följde henne över havet till Sverige.

SOM DET TYCKS har nordiska kvinnor spunnit tråd sedan stenålderns slut för fyra tusen år sedan. På bilden ser du en sländtrissa i vilken satt en sländten. Sländan roterades och tråden rullades upp på tenen. Just denna sländtrissa var tillverkad av ben och hittades i ett grophus, en vikingatida vävstuga i uppländska Malma. Sländtenen kunde också kallas rock, men rock syftade oftast på en spinnkäpp, på vars topp man fäste ulltotten som drogs ut till tråd med sländan. Ordet återfinns naturligtvis i spinnrock. Rock är ett germanskt ord, som lånades in i italienskan och den vägen kom det att utvecklas till racheta, som återvände till oss i norr som raket. Och då kan vi göra en ganska snygg övergång till den vikingatida stjärnhimlen, där nordborna pekade ut Friggs eller Frejas rock. Med det avsågs de tre stjärnorna i Orions bälte, som ligger på linje. Ingen mindre än den stora gudinnan satt alltså och spann på himlavalvet. Freja som är känd för sin magiska spådomskonst har också haft sällskap i spinnarbetet av de tre nornorna, ödesgudinnorna Urd, Skuld och Verdandi som både spann och bryskt klippte av människornas ödestrådar. Vi kan räkna med att spinnande kvinnor hade mycket att tala om under sitt arbete, både om myter och verkliga människoöden.

FARMOR BLEV DEN sista i min släkt som spann. Med henne dog ett hantverk ut efter att ha snurrat i långhus, grophus och stugor i fyratusen år.