Ett praktverk i blygsam förpackning

SVENSKA ARKEOLOGER ÄR ett praktverk i blygsam förpackning. Korta biografier presenteras över sextio arkeologer, som har det gemensamt att de är födda senast år 1921 och numera är döda. Bortser vi från nödvändiga men aningen tradiga uppräkningar av examina och anställningsperioder bjuds här på många fascinerande inblickar i tidiga arkeologiska liv. Jag kände och har språkats med ett halvdussin av dem, men har läst arbeten av flertalet och refererat till minst två tredjedelar i egna publikationer. Det understryker hur få arkeologerna länge var och vilka betydelsefulla insatser de alla har gjort, även om boken presenterar ett urval.

BOKEN ÄR STIMULERANDE på flera sätt, inte minst som ett källmaterial i sig att analysera. Närmare sju av åtta porträtterade arkeologer är män. Biografiernas författare, även de arkeologer, är till två tredjedelar män. Sju av åtta biografier över kvinnliga arkeologer är skrivna av kvinnor. Det säger något om förändringar men också den fortsatta betydelsen av genus. Ett diagram över de porträtterade arkeologernas födelsedatum ger ett kronologiskt perspektiv. Från 1760-talet och framåt är arkeologerna ensamvargar, knappt en per årtionde. 1840-talisterna med Hildebrand, Montelius och Stolpe poppar upp som mistlurar under den tidiga industrialismen och ger ämnet stadga och världsrykte. Sedan föds inga arkeologer förrän på 1860-talet. Riktig fart på produktionen blir det från 1880-talet då antalet stabiliserar sig på åtta, nio förlossningar per årtionde. Det återspeglar ämnets akademiska etablering i 1900-talets början. Först nu gör kvinnorna sitt inträde.

Vi känner arkeologerna utan och innan som forskare, men nu kan vi också inspireras av dem som människor.

BÄST BLIR DET överlag när äldre arkeologer med personliga minnen håller i pennan, men det är också spännande att ta del av pionjärernas liv, då vetenskapen tog form genom individuella insatser. Det bränner till när Birgit Arrhenius återger sina samtal med Greta Arwidsson och Bo Gräslund beskriver hur Sune Lindqvist fick utstå rykten om tyskvänlighet, när verkligheten var en annan. Vi känner arkeologerna utan och innan som forskare, men nu kan vi också inspireras av dem som människor. Obetalbara är också de mer kuriösa upplysningarna, som att Sune Lindqvist mycket klokt brukade slänga ur sig ”Kan det inte vara tvärtom?”. Birger Nermans självkaraktäristik öppnar ett universum: ”Jag har aldrig varit något problembarn eller någon särling, utan en naturlig och sund människa … Jag är alltså ur psykologisk synpunkt fullständigt ointressant.”

TILL NÄRVAROKÄNSLAN BIDRAR också de många fotografierna. Tänk att forna tiders arkeologer kunde vara så unga och snygga! Boken rekommenderas varmt och samtidigt uppmanar jag alla äldre kolleger att dokumentera anekdoter och historier, som inte alltid behöver ha högt källvärde, men som håller minnet av våra föregångare levande.