Ett osedvanligt vackert stolphål

EN ARKEOLOG SOM inte har grävt stolphål är ingen arkeolog. Stolphålet på bilden var fäste åt en av många takstolpar i två rader som bar upp taket till ett kanske trettio meter långt långhus från bronsåldern eller den äldre järnåldern i Uppland.

Du ser en halvt utgrävd stolphålsgrop och delar av den stenskoning som omgav stolpen. Själva hålet efter stolpen är alltså det som syns innanför stenskoningen, men ett hål fyllt med nedrasad sand. Vid utgrävningar där markytans översta omrörda skikt skrapas av för att blotta mer orörd mark längre ner dyker stolphålen upp som mörka, steniga fläckar, några decimeter i diameter. Och de dyker sällan upp ensamma. Ett slitet arkeologskämt är ”Titta, två stolphål på rad!” (grunna lite på det), men normalt hittas tiotals, ja, hundratals stolphål vid boplatsutgrävningar. De bildar rader och rektanglar och när man väl får grepp om vad som är stolpar till tak, väggar och dörrar så framträder hela husplaner i skala 1:1 i marken. Ja, ibland växer en hel by fram inför ens ögon.

En gnällig redaktionskollega tycker att stolphålet på fotot saknar de estetiska kvaliteter som sakpoesiföremålen i Populär Arkeologi brukar ha, men förbiser då dels att detta är ett osedvanligt vackert stolphål för att vara ett stolphål – se bara på stenarnas röda glans – dels att det finns funktionell skönhet. Den som fäste stolpen i denna grop kunde sin sak. Och det var bra, för stolpen hjälpte till att bära upp ett tak på flera ton under ett halvsekels stormiga höstar och snötunga vintrar.