En givande skräpbok

FORSKNINGSTRENDER INOM ARKEOLOGIN speglar inte sällan vår egen samtid. Nu har turen kommit till åter­vinningsindustrin, i alla fall inom klassisk romersk arkeologi. Den här boken är resultatet av en konferens 2017 där deltagarna enades om att frågan hittills varit märkligt förbisedd, med tanke på att ”skräp” utgör en så central del av arkeologin.

Boken består av 15 kapitel av ännu fler forskare. Ett långt inledande kapitel ägnas åt teoretiska och metodologiska frågor. Var går exempelvis gränsen mellan återbruk och återvinning, och hur stora volymer avfall kan det romerska samhället tänkas ha producerat? Relationen mellan organiskt avfall och övrigt material är en viktig faktor i sammanhanget. I dag producerar människor i västvärlden över 700 kg sopor per person och år, medan motsvarande siffra i de fattigaste utvecklingsländerna ligger på drygt 100 kg. Romarna befann sig antagligen i den nedre delen av intervallet, men även en småstad som Pompeji med ca 10 000 invånare producerade i så fall i snitt 1000 ton avfall om året. Vad ska då inte städer som Rom, Alexandria och Karthago, med befolkningar på mellan en halv och en miljon människor ha genererat? Hur hanterade man allt spill och kasserat material?

SENANTIKEN (ca 300–600 e.Kr.) har länge betraktats som ett återbrukssamhälle; statyer och gravstenar användes exempelvis för att bygga kyrkor och murar. Den bärande tesen i den här boken är att återvinning skedde i stor och organiserad skala redan under romarrikets storhetstid, och att detta var en dynamisk del av ekonomin. Vad spelar det då för roll?

Amforor är ett belysande exempel. Den gängse uppfattningen att vissa former av amforor användes för transport av bestämda typer av innehåll och sedan kasserades likt engångsförpackningar har visat sig oriktig. Vrakfynd tyder på att de återanvändes flera gånger, antingen för mer av samma vara eller för andra substanser. Statistiska modeller med olika ingångsvärden för återanvändning och kassering omkullkastar fullständigt tidigare uppfattningar om volymer och handelsmönster. Naturvetenskapliga metoder har vidare möjliggjort undersökningar av metallföremål på en helt ny detaljnivå. Analyser av mynt handlar inte bara om andelen guld och silver i olika valörer. Spårämnen avslöjar att stora mängder ädelmetaller med ojämna mellanrum samlades in, antingen från privatförmögenheter eller tempelskatter, och återanvändes i myntningen. Sådan data kan sedan jämföras med förekomsten av blyisotoper i Grönlandsisen, som skvallrar om aktiviteten i romarrikets gruvor. Resultaten visar när och vilken omfattning gammal respektive ny metall var i omlopp i systemet. Analyser av romarnas berömda blyledningar avslöjar liknande mönster. Metallen kom inte alltid direkt från gruvorna och smedjorna, utan rören verkar ha grävts upp, transporterats omkring, smälts ned och gjorts om i flera omgångar.

TEXTIL ÅTERANVÄNDES OCKSÅ systematiskt. Fynd i exempelvis badhusens kloaksystem visar hur högkvalitativa tyger från skräddarsydda togor och liknande plagg syddes om till enklare paltor, innan de slutligen kom till användning som toalettpapper och sanitetsbindor. Papyrus återvanns också i betydande omfattning. Större arkiv verkar ha makulerats efter ca 25 år, varefter materialet kunde återvinnas för tillverkning av mumie-emballage eller bokryggar. Att innehållet från arkiv i exempelvis Alexandria återanvändes mer än 60 mil från ursprungsorten pekar mot någon form av organiserad pappersåtervinning längs Nilen. Glasåtervinning var en annan liknande näringsgren (se Dominic Ingemarks artikel i detta nummer).

NÅGRA BIDRAG BESTÅR av fallstudier från enskilda platser i stället för materialstudier. Ett kapitel behandlar en bondgård i Toscana som på 300-talet byggdes om till en återvinningscentral för metall, glas och marmor. Tidigare har evidens av det slaget ofta tolkats i negativa termer som övergivandefas, kris och plundring. Nu framhåller forskarna i stället platsens viktiga roll inom denna sektor av ekonomin för hela närområdet under ett tidsspann av nästan tvåhundra år. Likadant med de villor i Spanien som uppvisar kalkugnar och andra installationer av liknande slag inuti i tidigare matsalar. De ligger alltid i närheten av vägnät eller floder, något som kan tolkas i termer av livaktig ekonomi snarare än kris.

Det här är en mycket givande bok. Även om en del bidrag har karaktär av recyclad forskning ger den som helhet läsaren spännande insikter om romersk materiell kultur och flera tänkvärda nytolkningar.