Efterhängsen farao

DET HÄR HADE kunnat bli riktigt bra. Harrisons förmåga att berätta i kombination med en av ”arkeologins mest häpnadsväckande” fynd bäddar för underhållande och informativ läsning. Upptäckten av Tutankhamons grav 1922 var verkligen något utöver det vanliga. Alla som en gång stött på fynden instämmer nog i att man ser ”underbara ting”, såsom Howard Carter uttryckte det, när han som den första människan kikade in i graven mer än tretusen år efter att den tillslutits. Möbler, kultföremål, husgeråd, brädspel, åkdon och vapen fanns där jämte faraons mumie som vilade i en serie kistor varav den innersta var av guld.

BOKEN RYMMER OCKSÅ den mycket. Upplägget är inspirerande tydligt med korta avsnitt som ger bakgrundskunskap om ämnen som jordbrukets uppkomst, den egyptiska gudavärlden och föreställningar kring livet efter detta samt kronologi. I ett av bokens bättre kapitel pekar författaren på hur dödsfascination, kanske särskilt stark efter första världskriget, och skräckromantikens alla otäckingar bidrog till att ge nyheten om Tutankhamons gravöppning ett så stort genomslag. Det görs också en ordentlig genomgång av Tutankhamons företrädare Akhenatons regeringstid under vilken de gamla gudarna avskaffades och ersattes med en monoteistisk kult av solskivan Aton. Stor osäkerhet råder kring vad som hände omedelbart efteråt, men Harrison lyckas här navigera bra mellan olika alternativa uppfattningar. Under Tutankhamon återgick man till den traditionella månggudadyrkan.

I FÖRBIFARTEN BERÄTTAS mycket mer än vad man väntar sig i en bok som denna. En avstickare görs till Kiviksgraven och smakprov ges på vers av såväl Shelley som Dante. Tutankhamon själv då? Boktiteln och omslaget ställer i utsikt en redogörelse för gossefaraons liv. Lite snopet är det därför att Tutankhamons regeringstid avhandlas på endast nio sidor mot slutet av boken. Mer hade kunnat sägas om hans egna monumentalbyggen men också om de fynd som gjordes i graven. Fast det medges att det kan vara svårt att beskriva dessa adekvat utan att de finns på bild. Boken är inte fri från underligheter. Det hävdas att Tutankhamons efterträdare, farao Ay (som gott och väl kan fortsätta att heta Eje), höll fast vid Akhenatons nya religion. Det skulle bevisas genom att den stora solhymnen upptecknats i Ejes grav. Författaren har här missat att Eje har två gravar. Hymnen finns i den första grav Eje lät uppföra i den nya huvudstaden i Mellanegypten medan han var överste stallmästare. När Eje senare blev farao anlade han en ny grav i Konungarnas dal i Thebe. Dess dekoration består av bilder av farao inför de traditionella gudarna och gudinnorna och text ur den egyptiska dödsboken.

ETT FALL DÄR gammalt tankegods okritiskt tagits över rör Andra mellanperioden, en svåröverblickbar period med konkurrerande dynastier. I norr dominerades landet av en gruppering känd under beteckningen hyksos, som Harrison beskriver som ”en multietnisk politisk kraft”. Hyksos ankomst behöver emellertid inte förklaras genom en invasion, utan det torde snarare handla om en migration av semitisktalande grupper till Egypten vilken ägt rum under lång tid. Direkt pinsamt blir det när hurriter och indoeuropéer sägs ha varit en del av hyksos. Tanken avvisades för länge sedan (bland annat av Torgny Säve-Söderbergh, den svenska egyptologins förgrundsgestalt, redan 1951). Tolkningsbara personnamn visar entydigt att hyksos var talare av ett västsemitiskt språk, alltså släkt med hebreiska och feniciska. Visst är tanken om indoeuropéer som invaderar Egypten kittlande för fantasin, men den är grundlös och lätt unken. Vissa forskare sammankopplade införandet i Egypten av häst och vagn till indoeuropéer alias arier men ny teknik kan naturligtvis anammas utan att man behöver anta att stora folkförflyttningar ägt rum.

Trots dessa och andra tvivelaktigheter är boken välkommen till den obetydliga rännil av litteratur om det gamla Egypten som är skriven på svenska. Boken kan fungera som en introduktion till det faraoniska Egypten för den som har ett par timmar till övers och vill inhämta kunskap på annat sätt än att googla. Mycket finns ännu att säga om Tutankhamon.