Dödens blomma i Motala

DET ÄR KANSKE Sveriges märkligaste begravningsplats genom tiderna. För 7 800 år sedan fanns en stor samlingsboplats vid den väldiga Vätternsjöns enda utlopp Motalaån som redan efter tre mil nådde en Östersjövik. Vid första forsen efter utloppet fiskade man med fasta fiskeredskap, mjärdar och ljuster. Arkeologerna har hittat många hundra ljusterspetsar i åstranden och bottenleran, vilka måste ha hamnat där vid missriktade stötar och kast mot fiskar då spetsarna har brutits av. Ljustren bestod av två ljusterspetsar med hullingar fästa i spetsen på en stång, så att de liknade en tandrik rovdjurskäft. Genom att kasta eller stöta ljustret mot en fisk fastnade fisken mellan ljusterspetsarna och kunde lätt hivas upp.

PÅ SÖDRA SIDAN ån fanns boplatsen, och intill den begravde man sina döda, dels hela kroppar i grav­gropar, där de döda kunde ligga på rygg, ihopkrupna eller sitta upprätt, dels lösa ben eller brända ben samlade i en grop. I vattnet i strandkanten fanns också människoben, av vilka en del tycks ha brutits i mindre bitar när benet var färskt, medan andra ben är brända. Men de märkligaste begravningarna skedde på en uppbyggd plattform av sten och trä i en midjedjup sjö på norra sidan ån. Här fanns skelettdelar efter ett dussin människor, vars skallar i flera fall har varit uppspetade på trästörar. De har stuckit upp ur sjön likt näckrosor, dödens blommor.

ARKEOGENESKA STUDIER HAR visat att de tidiga Motalaborna hade varierande hudfärg och var ättlingar både till de första invandrarna som kommit söderifrån 3500 år tidigare och norrifrån strax därpå. Men isotopstudier visade också att de i flera fall bara var Motalabor på deltid. Normalt bodde de tio, femton mil mot öster-nordost, i norra Östergötlands och Södermanlands skärgårdar. Troligen samlades de några veckor under sommaren i Motala och festade på åns fiskrikedom. Och i några fall släpade man med sig sina döda. Påfallande många av de döda på plattformen bär spår av våld. Männen tycks ha tagit emot slag framifrån som om de har varit i aktivt slagsmål, medan kvinnorna har fått slag bakifrån, som om de har vänt sig undan, kanske för att fly eller skydda andra.

KANSKE HADE DE döda på plattformen fått hedersbegravningar, därför att de mer än andra försvarade gruppen. Den man som Oscar Nilsson har rekonstruerat var en blek man med blå ögon och mörkt hår och dog vid omkring 50 års ålder. Han var en av dem som mestadels bodde nära havet i nordost. Tidigare i livet har han fått ett slag mot huvudet med ett trubbigt föremål, kanske en klubba, högt upp och aningen förskjutet mot höger sida. Vill du möta honom ansikte mot ansikte får du bege dig till Charlottenborgs slott, och hoppas att museet är öppet.