Den dyrkade Adoranten

GLÄDJANDE NOG FYLLS Populär Arkeologis brevlåda årligen av skrifter och böcker om hällristningar, forntidens bilder som aldrig upphör att fascinera. Orsaken är enkel, bilderna ger uttryck för människors innersta tankar. Även om ristaren riktade bilderna till sina samtida grannar och gudar så är det vi som får nöjet att grunna över deras betydelse. Av naturliga skäl har det hällristningstäta Bohuslän blivit ett geografiskt centrum för sentida entusiasters och forskares verksamhet.

En klassisk återkommande publikation är Adoranten, som utges av Scandinavian Society for Prehistoric Art vid Tanums Hällristningsmuseum i Underslös. Sedan är det en annan sak att redaktionen och artikelförfattarna inte är bohuslänska lokalpatrioter utan spridda på flera länder och bidragen behandlar hällkonst från hela världen. Tidskriften har utkommit sedan 1970, mycket tack vare eldsjälen Gerhard Milstreus engagemang. Tidigare nummer finns i varierande grad tillgängliga digitalt på rockartscandinavia.com/adoranten-vv4.php

DET FÖRELIGGANDE NUMRET, Adoranten 2021, bjuder på en rundresa till Portugal, centrala Norge, sydvästra Norge, Kolahalvön och Karelen, Indien, svenska Nämforsen och danska Bornholm. Genomgående rör det sig om kunskapsrik och inspirerande läsning, som här bara kan exemplifieras. Mário Reis skriver om den unika portugisiska Côaregionens bildkonst, där människor från istiden fram till sen historisk tid har skapat konst på berghällar och klippväggar. Côa ger en tydlig vink om att det vi kallar grottkonst inte nödvändigtvis handlar om istidsjägarnas förkärlek för grottor, utan om att mycket av den tidiga utomhuskonsten kan ha vittrat bort efter så många årtusenden. I Côa hittar vi en mängd konst som skapades från 30 000 år sedan och fram till för 12 000 år sedan.

REIS TAR UPP det han kallar emotions, känslor, i konsten särskilt från istidens slut. Han identifierar flera fall av stark inlevelse i de naturalistiska djuravbildningarna, där man omedelbart slås av att vildhästar uttrycker förtrolighet sinsemellan. Även människofigurer håller om varandra och tycks vara vänskapliga. Det här kan jämföras med Helena Günthers studier av djuren i Alta (se detta nummer av Populär Arkeologi). Hon kan konstatera att avbildningarna inte bara kan betraktas som enkla figurativa symboler, utan att de röjer ristarnas etologiska insikter, alltså stor kunskap om djurens beteenden.

I ETT BIDRAG av Vladim Likhachev får vi veta mer om nyfynd av ristningar från en av fångstfolkens hällkonstlokaler på Kolahalvön, vilka jämförs med andra lokaler i Karelen. I sammanhanget är det intressant att uppmärksamma det spännande inslaget av komplexa bilder med människofigurer, vid sidan av djurfigurer och djurscener. Det är svårt att inte tolka detta som mytologiska föreställningar med stor spridning i området, en antydan om gemensamma myter och förklaringssägner.

Sålunda återigen ett utmärkt nummer av Adoranten. Kör hårt, Gerhard!