Dags att gräva ner sexismen

#UTGRÄVNINGPÅGÅR

DET HAR TROLIGEN inte undgått den uppmärksamme läsaren av Populär Arkeologi att arkeologin idag är ett fält med många framgångsrika kvinnor. Därför kom det kanske som en överraskning när svenska arkeologer i samband med #metoo-rörelsen samlades under ett eget branschspecifikt upprop under namnet #utgrävningpågår. I uppropet, som publicerades i DN den 30 november 2017 med 387 underskrifter, vittnade kvinnor och icke-binära personer inom svensk arkeologi om att sexism och sexuella trakasserier förekommer på våra universitet, grävföretag, muséer och länsstyrelser. Hur kunde det bli såhär?

Arkeologin var länge en domän som förknippades med manlighet. De mest kända (och mer eller mindre korrekta) berättelserna om de stora vetenskapliga gärningarna från vårt ämnes tidiga historia är alla förknippade med män. Där hittar vi Carter som lyser med sin lampa in i Tutankhamons grav och utbrister ”I see wonderful things!” Där finner vi också Schliemann som med Iliaden i handen vandrade över de turkiska slätterna i sökandet efter Troja, och Thomsen som idogt sorterade artefakter i Nationalmuseums magasin i Köpenhamn och delade in samlingarna i sten- brons- och järnålder och därmed lade grunden för hela Europas arkeologiska kronologi.

De flesta chefer och professorer är fortfarande män, och studenternas litteraturlistor domineras av manliga författare. Det är inte bara upprörande. Det är genant.

MINDRE KÄNDA ÄR de arkeologihistoriska berättelserna om de kvinnliga pionjärerna. Här finns Dorothy Garrod som under 1920-talet ledde utgrävningarna av paleolitiska fyndplatser i Mount Carmel, och som i samarbete med kollegan Dorothea Bate lade grunden för den paleolitiska kronologin i Mellanöstern. År 1939 blev Garrod den första kvinnliga stolsprofessorn i Cambridge, och den manligt kodade arkeologin agerade murbräcka för kvinnors plats i den konservativa universitetsvärlden. I Sverige blev Greta Arwidsson 1956 Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi i Stockholm, medan Berta Stjernquist gjorde karriär i Lund som docent och sedermera professor. Dessa kvinnor rörde sig i en manlig värld, och forskning har visat att Arwidsson fick kämpa i motvind mot sin tids manliga nätverk, maktstrukturer, och homosocialitet. Andra lovande kvinnor orkade inte kämpa emot, utan lämnade arkeologin. Uppropet #utgrävningpågår visar att kvinnliga arkeologer, även idag 70 år senare, fortfarande behöver hantera liknande strukturer.

Idag dominerar antalet kvinnor på Sveriges utbildningar i arkeologi och inom svensk uppdragsarkeologi. Trots det numerära överläget ser vi att ämnet fortfarande präglas av en manlig könsmaktsordning. De flesta chefer och professorer är fortfarande män, och studenternas litteraturlistor domineras av manliga författare, trots att kvinnliga forskare idag är lika betydelsefulla för ämnets både metodologiska och teoretiska utveckling. Det är inte bara upprörande. Det är genant.

VARFÖR SKA VI bry sig om #utgrävningpågår? Gör det någonting att utbildning och forskning bedrivs under sexistiska former så länge det blir spännande resultat? Mångfald gynnar utveckling av forskning. Att systematisk underordna kvinnor är kontraproduktivt för forskningens kvalitet och kan dessutom leda till att vi förlorar lovande framtida forskare som lämnar oss för att de inte står ut.

Svenska Arkeologiska Samfundet har nyligen sammanställt en rapport över hur svenska arkeologiska arbetsplatser agerat efter #utgrävningpågår. Det framgår att vi tar problemet på allvar. Utmaningen kommer att bli hur vi praktiskt tar tag i problemen framöver så att vi kan lägga denna kultur bakom oss och förpassa sexismen till arkeologihistorien för gott.