Birkamännen väcker liv i vikingatiden

I BÖRJAN AV hösten gick jag i pension från Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet efter över fyrtio års studerande, grävande och forskande. Då fick jag anledning att gå igenom gamla foton för att digitalisera dem.

När jag satt där och bläddrade igenom papperskopior och diabilder så fanns det ett stort antal foton med fornlämningar eller utgrävningsschakt, vilket jag tror att många arkeologer känner igen sig i. Jag insåg ganska snart att det intressantaste ändå var männi­skorna på bilderna. Alla de entusiastiska och vetgiriga studenter, skickliga forskare och kollegor som jag mött. Jag har inspirerats, för att bara nämna några av dem, av personer som Greta Arwidsson, Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi; Birgit Arrhenius, handledare och grundare av Arkeologiska forskningslaboratoriet; Margaretha Klockhoff, konservator, och Gustaf Trotzig, mentor i forntida hantverkstekniker.

Men bland alla dessa bilder fanns också ett fåtal foton som faktiskt avbildade forntida individer. Det var särskilt två gravar från Birka som jag fastnade för och som jag ägnat mycket tid och tankemöda åt. Gravarna är daterade till 700-talet, den tid då vikingastaden grundades.

Det var särskilt två gravar från Birka som jag fastnade för och som jag ägnat mycket tid och tankemöda åt.

DEN ENA GRAVEN påträffades vid utgrävningar på en husgrundsterass vid stadsvallen. Den kom att benämnas Älgmannens grav och innehöll två individer. Graven fanns under en av väggarna i ett långhus av högstatuskaraktär. När huset uppfördes togs alltså hänsyn till den äldre graven som fick ligga kvar. Den innehöll en man i 40–50 årsåldern med spjut, sköld och pilspetsar. Dessutom fanns en kniv och resterna av ett litet skrin, vilket innehöll små bitar av flinta och bärnsten samt tio glaspärlor. Intill mannens skalle låg ett stort älghorn. I graven fanns också vad som måste vara en offrad yngling, kanske en träl.

Den andra birkagraven kom fram vid undersökningen av stadens borgvall. Graven låg under vallen i ett schakt med en stenöverbyggnad. Här var en äldre man i 50-årsåldern begravd tillsammans med en hingst vid fotänden. Bevarandeförhållandena i jorden var dåliga, men ett antal gravgåvor kunde tas tillvara: en bronspincett, bältesdetaljer, platta små silverbeslag och en kniv av järn. På metallföremålen fanns fastkorroderade textilfragment och djurhår. De giftiga metallsalterna hade hindrat mikroorganismer från att bryta ner tyget. Fragmenten visar att mannen hade varit fullt påklädd och lagd på en fäll. Han bar en tunika i ull som var sammanhållen av ett läderbälte och utanpå den en mantel. Pincetten var inlindad i ett sidentyg och är därmed det hittills äldsta belägget för siden i Skandinavien. Över mannen och hans föremål låg ett tyg och ett bolster med fjäder eller dun. Graven med sina exklusiva tyger vävda i speciella tekniker signalerar att detta var en man med hög status.

De två gravlagda individerna hjälper oss inte bara att komma närmare forntidens människor utan utgör också ingångar till att bättre förstå den tid då Birka grundades och vikingatiden inleddes. För mig känns det särskilt roligt att våra undersökningar i Birka fortsatt diskuteras vetenskapligt men också presenteras populärt på ständigt nya sätt.