Bibelns Sodom hittat?

Kontroversiella forskares fynd:

LÄMNINGAR. ”Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken” (1 Mos., 19.24)

Berättelsen om de syndfulla städerna Sodom och Gomorras undergång som den skildras i Bibeln har ekat genom västerlandets historia. Till skillnad från mytomspunna platser som Babylon och Troja har Sodom däremot aldrig gått att identifiera arkeologiskt. Många har visserligen försökt, särskilt de som haft ”biblisk arkeologi ” som ledstjärna. Gammaltestamentliga städer eller platser där Jesus vandrat omkring eftersöks med Bibeln i ena handen och hackan i den andra. Men nu (september 2021) menar amerikanska arkeologer att de har hittat rätt.

LÄMNINGARNA SOM LIGGER i Jordanien nordost om Döda Havet kallas för Tell el-Hammam. Platsen har varit bebodd sedan kopparstenåldern (4000-talet f.Kr.) ända ned till bysantinsk och tidigarabisk tid; namnet syftar på ett i dag försvunnet romerskt badhus. Staden var som störst under mellersta bronsålderns senare del (ca 1900–1550 f.Kr.) då den täckte en yta av 97 hektar – Jerusa­lem var vid samma tid 5 hektar stort. Den genom årtusendena artificiellt skapade kullen, en tell, hade tidigare undersökts i diverse ytinventeringar innan storskaliga grävningar påbörjades 2005 av amerikanska arkeologer i samarbete med Jordaniens arkeologiska myndigheter. Det har sedan förut varit känt att denna del av Jordandalen drabbades av en stor katastrof mot slutet av mellersta bronsåldern, med följden att trakten låg öde i flera hundra år. Krig och jordbävningar har föreslagits som möjliga orsaker, men ingen vet säkert vad som hände. Nu anser emellertid de ansvariga på platsen att gåtan fått sin lösning: staden förintades av en bolid, en meteorit som exploderar i luften med kraften hos hundratals Hiroshimabomber. En given parallell är den omtalade Tunguska-händelsen i Sibiren 1908, som fick träden i ett 2 000 km2 stort område att falla platt till marken.

Staden förintades av en bolid, en meteorit som exploderar i luften.

ARKEOLOGERNA SÄGER SIG ha påvisat ett 1,5 m tjockt brandlager i schakt över hela platsen. Till skillnad från äldre förstöringshorisonter innehåller det inte särskilt många pilspetsar eller slungstenar. Däremot uppvisar fynden spår av stark hetta: keramik och lertegel har smält av höga temperaturer, liksom korn innehållande nickel, iridium, guld, järn och andra metaller. Man har även funnit så kallad chockad kvarts, en mineral som endast bildas vid meteoritnedslag. Detta liknar inget normalt kulturlager: allt är pulvriserat och ligger utspritt huller om buller, med smält glas som sitter fast i benen efter människor. Akropolens stora palats, med två meter tjocka murar till en uppskattad höjd av 11 meter, verkar närmast ha blåst bort. Analyser i svepelektronmikroskop och experiment med upphettning av fynd visar att temperaturen måste ha varit en bra bit över 2 000 oC. Analyser av förkolnat trä med C-14 metoden daterar händelsen till 1650 f.Kr. Man säger sig också ha hittat spår efter en chockvåg inom en radie av 2,5 km, liksom extrema halter av salt i jorden som antagligen regnat ned i samband med att Döda Havet förångades.

MEN HUR TILLFÖRLITLIGA är resultaten? Projektledaren Steven Collins är professor vid Veritas International University, ett kristet universitet i Kalifornien som grundades 2008 med kreationistisk värdegrund. Han har också skrivit flera bestsellers om sin jakt på Sodom. Den senaste rapporten med de naturvetenskapliga analyserna, som publicerats på nätet, har redan dragit på sig kritik från olika håll. Etablerade forskare menar sig se manipulerade bilder och data, kort sagt forskningsfusk, medan fundamentalistiska kristna invänder att tidpunkten för katastrofen inte kan stämma utifrån vad vi ”vet” om Abrahams och profeternas livstid med mera. I väntan på fler resultat kan Populär Arkeologis läsare gärna vända sig till böcker av svenska arkeologer som Hans Furuhagens Bibeln och arkeologerna, Natur och Kultur 2010, eller Richard Holmgren & Anders Kaliff, Arkeologer i Bibelns Sodom, Wahlström & Widstrand 2003, där fältarbete och resultat i Jordanien redogörs för på ett lika spännande som reflekterande och sansat sätt.