Beresta granater och tankar kring ursprung och tillhörighet

DJUPT RÖDA SOM pyrande glöd och med en lyster som överlever eldens hetta när annat förvandlas till oigenkännlighet. Det är inte svårt att förstå att stenen granat blev ett populärt inslag i den skandinaviska järnålderns föremålsvärld. Vapen och smycken dekorerades med invecklade mosaiker där tunna skivor av granat infattades mellan väggar av guld eller annan metall.

UNDER 500- OCH 600-talen ingick granatspännen som del av kvinnodräkten, framförallt på Gotland. De är ofta små mästerverk som vittnar om hantverkarens skicklighet och formkänsla, men de bär på ytterligare en fascinerande insikt. För även om smyckets tillverkning var lokal påbörjades stenarnas resa långt tidigare och på en plats nästan ofattbart långt borta. Merparten av spännenas granater har sitt ursprung i Indien och Sri Lanka. De har färdats via sidenvägens marknader och vidare norrut över stäppens karavanvägar. De har transporterats över Kaspiska och Svarta havens vatten och genom bergskedjorna i Kaukasus och Ural för att slutligen hamna i den mästerlige bronsgjutarens verkstad.

Granaterna är ett av de tidigaste exemplen på en långväga handel med varor som sedan bearbetades i lokala verkstäder och blev till moderiktiga smycken och utsmyckningar på andra sidan jorden.

Ett föremåls ursprung är inte alltid dess mest definierande historia. I Indien och Sri Lanka finns granater i överflöd och det ekonomiska och symboliska värdet är följaktligen begränsat.

DET ÄR SPÄNNANDE att i det här sammanhanget fundera över skillnaden mellan ursprung och tillhörighet. Föremåls ursprung är något som under senare år har börjat lyftas fram i museiutställningar och katalogtexter. Möjligen har det att göra med nutidens stora rörlighet och synen på världen som en gemensam arena. Kanske också på en föreställning om att man i första hand identifierar sig utifrån var man har sitt ursprung.

MEN ETT FÖREMÅLS ursprung är inte alltid dess mest definierande historia. I Indien och Sri Lanka finns granater i överflöd och det ekonomiska och symboliska värdet är följaktligen begränsat. I Skandinavien var situationen en annan. Här fick stenens färg och egenskaper en helt ny betydelse och förankring. I en tid när den förhärskande begravningsseden var kremering, och gravgåvorna miste sin form och färg på bålet, måste de oförändrat röda stenarna ha framstått som nästan magiska.

Det har sagts att gudinnan Frejas berömda smycke, Brisingamen – som betyder det flammande smycket, var prytt just med granater. Under sin långa resa förvandlades granaterna från oansenligt massmaterial till magiska stenar för gudarnas smycken.

Granaterna hade visserligen sitt ursprung långt borta, men det var i det lokala samhället i det vendeltida Skandinavien som de hörde hemma.

Charlotte  Hedenstierna-Jonson

Charlotte Hedenstierna-Jonson

Arkeolog specialiserad på vikingatiden och Birka

Relaterat innehåll