”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.
När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.
Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.
När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.
En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.
När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.
Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.
Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.
Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.
Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.
Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.
