Det försvunna flaggskeppet

”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.

När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.

Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.

När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.

En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.

När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.

Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.

Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.

Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.

Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.

Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.

Satellitbilder avslöjar plundring

För mer än 2 500 år sedan spred beridna nomader sin kultur över den eurasiska stäppen, från södra Sibirien till Östeuropa. Dessa klaner hade det gemensamt att de begravde sina döda i stora gravhögar, ofta tillsammans med väl arbetade smycken och vapen. Dessa skatter av brons och guld har dragit till sig plundrare. Under Sibiriens kolonisering under 1700-talet var plundring ett sätt att försörja sig för stora gäng. Ofta smältes metallen ner på fyndplatsen.

Det har blivit allt svårare att hitta gravar som inte är plundrade. Gino Caspari vid Institut für Archäologische Wissenschaft, Universität Bern, har på högupplösta
satellitbilder analyserat gravarnas tillstånd i svårtillgängliga områden.

– Ett intressant område finns i Xinjiang, Kina. Att det är så svårtillgängligt och att närvaron av säkerhetsstyrkor är så hög fick oss att anta att det fanns fler intakta gravar. Men så var det inte. Mer än 74,5 procent av gravarna var redan förstörda och plundrade, säger Gino Caspari.

I en uppföljande studie av marken kunde Gino Caspari visa att högupplösta satellitbilder kan ge ett bra mått på förstörelsen. Gino Caspari analyserade data från 2003 och framåt och fann att antalet plundrade gravar har ökat mycket. Forskningen har publicerats i Heritage.

Uppåkra på stenåldern

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

Hästarnas häst

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

Avancerat hantverk bakom äldsta protesen

Nya tekniska analyser av en 3 000 år gammal tåprotes avslöjar ett avancerat hantverk byggt på god kroppskännedom.

Text: Marie Alpman

I en begravningskammare i nekropolen Sheikh ´Abd el-Qurna nära Luxor i Egypten gjorde tyska arkeologer ett oväntat fynd i slutet 1990-talet. På högra foten av en kvinnlig mumie hittade de en konstnärligt snidad tåprotes i trä.

Med sina omkring 3 000 år räknas den som väldens äldsta protes. Nu har en grupp egyptologer vid universitetet i Basel undersökt den konstgjorda tån med hjälp av mikroskop, röntgen och datortomografi. Resultatet visar att hantverkaren var både skicklig och väl insatt i hur kroppen fungerar.

– Vi kunde till exempel se att protesen tillverkats i minst två steg för att få rätt passform, säger Andrea Loprieno-Gnirs, projektkoordinator vid universitet i Basel.

Kvinnan tros ha varit dotter till en högt uppsatt egyptisk präst och var i 50-årsåldern när hon dog. Hennes högra stortå var amputerad och operationssåret var väl läkt. Varför hon tvingats amputera har forskarna inte lyckats ta reda på.

Utformningen av protesen tyder på höga krav på såväl form som funktion. För att kvinnan skulle kunna gå så obehindrat som möjligt var protesen gjord i tre rörliga delar som satts ihop med läderband. Ett rejält tygband gjorde att den satt fast på foten.

Andrea Lorieno-Gnirs berättar att alla analyser fortfarande inte är klara. Forskarna arbetar bland annat med att återskapa fästanordningen och tyget som höll protesen på plats.