Det spektakulära fyndet av en stormannagrav i sydöstra Uppsala ger en inblick i den elitkultur av kontinentalt snitt som etablerades på 500-talet med Gamla Uppsala som centrum.

Av Mats Karlsson, frilansjournalist.

Det är spelpjäserna av elfenben, många av dem förgyllda, som gör skillnaden. Framför allt är det dessa som skiljer ut graven från andra vid samma tid. Pjäserna är unika för Sverige och oerhört sällsynta även i resten av Västeuropa. Mannen i graven var inte vem som helst.

Folkvandringstiden 400–550 är en turbulent tid med omvälvningar efter Västroms fall. Men när den går över i vendeltid under 500-talets andra halva kommer ett nytt samhällsskick. Det är särskilt tydligt kring Gamla Uppsala.

En ny kultur etableras snabbt, med kontinentens dominanter merovingerna som förebild. En yttring är prakten i den grav som hittades för tre år sedan i Fyrislund i sydöstra Uppsala, ett fynd som offentlig-gjordes i höstas. Där begravdes i byn Kumla under andra halvan av 500-talet en man och ett barn med spektakulära gravgåvor. Intill fanns en större hög över en kvinna.

Det nya modet syns inte bara i gravgåvor, utan även på boplatser. Man börjar bygga långa hallar för storslagna fester där man visar sin rikedom. De stora gravhögarna gör comeback, ett gravskick som även förekom under bronsåldern.

Detta skifte syns i stort sett hela landet – till exempel lyftes Västergötlands storhögar från vendeltid nyligen fram i en avhandling (se Populär arkeologi 6/19) – men ingenstans är det så tydligt som i Uppsalatrakten.

– När makten etablerar sig kring 600 i Gamla Uppsala, troligen något tidigare, med storhögar och stolprader som avgränsar området, så finns det mäktiga män i trakten som ansluter sig och ger sitt stöd. Både i Fyrislund och Gnista intill finns gravar med väldigt fina gåvor, men inga andra gravar som visar att den gravlagda hade arvtagare. Därför tror vi att de här männen hade något slags ämbete, säger Anna Hed Jakobsson, fil.dr och projektledare på Arkeologikonsult, som undersökte graven i Fyrislund.

Inte heller tyder boplatserna som grävdes ut intill på högreståndsmiljö, vilket också pekar mot ett ämbete snarare än ärvd makt. Fast det kan kanske ligga en storgård under dagens bebyggelse, framhåller hon.

Bland gåvorna i Fyrislund finns ett litet hänge, som bara har en känd parallell – i Högom utanför Sundsvall. Där begravdes en stor hövding eller lokal kung, med två hängen intill högra örat. Det kan vara ett slags gradbeteckning, buren som örhänge, i en huvudbonad eller på axeln, gissar arkeologerna.

Per Ramqvist, professor emeritus i arkeologi vid Umeå universitet, har forskat i graven i Högom, som är norra Sveriges rikaste. Både graven i Fyrislund och den i Högom har inslag som för tankarna till merovingerna, framhåller han. Svärdsknappen i Fyrislund har till exempel granater infattade i guld, en teknik från merovingerna. Hövdingen i Högom lades i öst–västlig riktning, vilket kan ha influerats av merovingernas kristna gravskick.

– Orienteringen är viktig. Även om de ännu inte var kristna belyser det deras internationella kontakter. De känner till vad man gör på kontinenten, kanske de har alliansfränder där, byter varor, gifter sig. Det var en kosmopolitisk värld – vi var inte isolerade, inte ens i norr. Fynden i Högom kommer från hela Europa.

Mannen i Fyrislund var ingen kung, men han var en i kretsen kring dem som härskade i Gamla Uppsala. I hans grav fanns också delar av ett svärdshandtag. Men det betyder inte att han var krigare; krigiska attribut användes för att signalera makt.

Också spelpjäserna visar på makt. Det är närmare 60 stycken, och minst 20 av dem har spår av förgyllning. Elfenben är mycket ovanligt i nordiska gravar, pjäserna kan ha tillverkats i Rom, Alexandria eller Konstantinopel.

– Det var viktigt att visa att man hade ett stort nätverk. Pjäserna är troligen en gåva, som mannen har fått av någon i Uppsala eller om han själv har rest fjärran. Avancerade spel i stil med schack var en högreståndssyssla. Idealet var att man som gudarna skulle vara intelligent, insiktsfull, klok, vältalig och strategisk. Det kan ett sådant här spel uttrycka, säger Anna Hed Jakobsson.

Även om vendeltida storhögar finns i kluster över landet så sticker de på Uppsalaslätten ut. Redan innan Gamla Uppsala började monumentaliseras under 500-talets andra hälft, var bygden tätbefolkad.

Här finns de praktfulla båtgravarna i Valsgärde, strax norr om Gamla Uppsala, och längre norrut i Vendel, som gett hela epoken sitt namn. Det finns ryttargravar där män begravts i full mundering och med hästen intill.

– Under folkvandringstid lägger man aldrig hela hästar i gravarna, men under slutet av 500-talet läggs djur i gravarna hos både eliten och vanligt folk, som hela hundar. I de rika gravarna är det så väldigt många djur, säger John Ljungqvist, docent vid Uppsala universitet och ledande forskare i Gamla Uppsalas arkeologi.

Men det var länge sedan sådant hittades. Förutom i Gamla Uppsala har det inte grävts mycket i Uppsalabygden sedan 1930-talet.

– Högarna i Mälardalen är i allmänhet inte så exklusiva. Men sedan kom Gnista och nu Fyrislund. Det stärker bilden av att det blir mode att visa upp sin rikedom under vendeltiden. Man var väldigt slösaktig, det var en riktig show off-tid.

Fynden i graven kan i flera avseenden mäta sig med kungshögarna i Gamla Uppsala, men fyndmaterialet i dessa är mycket mer fragmentariskt. De grävdes ut på 1870-talet, på ett betydligt grövre sätt, säger han. I västhögen hittade man spelpjäser liknande dem i Fyrislund, men sönderbrända. Där fanns också så kallade kaméer, halvädelstenar med utskurna figurer, från Konstantinopel – något man bara hittat vid Medelhavet och i Gamla Uppsala.

Arkeologer har i generationer tolkat skelettet i grav Bj. 581 i Birka som en manlig krigare av hög rang, men dna-analys visade att det var en kvinna. Vem var hon?

Av Staffan Eng, vetenskapsjournalist.

”Den kanske märkligaste af alla grafvar på detta fält.” Så beskrev geologen och arkeologen Hjalmar Stolpe – som på 1870-talet grävde ut de omkring 1 100 gravar som hittills har undersökts på Birka – den obrända kammargraven Bj. 581 i en rapport till Kungliga vetenskapsakademien.

Graven hade inte bara en av de största vapenuppsättningarna som vi känner till från Birka, den låg också längst ut på en hög klippa med utsikt över Mälaren, staden och försvarsanläggningen Borg. Ovanpå stod en två meter tjock sten, som kan ha fungerat som landmärke för sjöfarare.

Sedan dess har generationer av arkeologer tolkat skelettet i graven som en manlig krigare av hög rang – Bj. 581 har till och med lyfts fram som urtypen för en vikingakrigare från 900-talet. Inte undra på att många lyfte på ögonbrynen när osteologen Anna Kjellström i en analys av skelettet år 2016 drog slutsatsen att den begravda var – en kvinna!

När en grupp forskare sedan bekräftade könstillhörigheten med hjälp av dna-analys blev den kvinnliga vikingakrigaren en världsnyhet. Deras artikel ”A female Viking warrior confirmed by genomics” i American journal of physical anthropology blev en av världens 50 mest lästa vetenskapliga artiklar under 2017, alla kategorier.

– Forskningsmässigt är resultatet egentligen bara en intressant kuriositet, eftersom det inte handlar om så mycket mer än just den här graven. Jag tycker att det är konstigt att det intresserar så många – men också att det uppfattas som så provocerande, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson, som är huvudförfattare till artikeln.

Reaktionen lät inte vänta på sig: forskarna anklagades för att ha analyserat fel ben, förtigit möjligheten av ett andra manligt skelett i graven och hemfallit åt sensationslystnad på källkritikens bekostnad. Till saken hör att materialet från Stolpes utgrävningar under årens lopp har flyttats runt, lånats ut och i vissa fall blandats ihop.

Men alla ben och föremål i lådan med Bj. 581 stämde väl överens med Stolpes dokumentation och var märkta med gravens namn. För att utesluta att skelettet skulle kunna komma från någon annan grav jämförde forskargruppen också benen med ritningarna av de skelettgravar från Birka där benen har kommit på avvägar.

Forskarna använde till och med dna-analys för att bekräfta att några olikfärgade ben tillhörde samma individ. Det extra lårben, som har gett upphov till ryktet att graven även skulle rymma en man, var märkt med ett annat gravnummer och tillhörde ironiskt nog också en kvinna.

– Spontant kan jag undra varför de som har blivit provocerade av artikeln inte bara säger: jaja, ni har hittat ett undantag, men ni kommer inte att hitta så många fler. Nu tar de strid för att det absolut inte kan ha funnits kvinnliga krigare, och det är en syn på historien som jag har svårt att se förankrad i verkligheten, säger Charlotte HedenstiernaJonson.

Själv menar hon att det i alla samhällen har funnits människor som avviker från normen. Hon pekar på Pakistans tidigare president Benazir Bhutto, som kom till makten i en starkt mansdominerad kultur trots att hon var kvinna. Från tidig europeisk medeltid finns det också flera exempel på drottningar som agerar militärt: Gerberga av Saxen, Ethelfleda av Mercia och Emma av Burgund.

– Gemensamt för de här personerna är att de kommer från styrande familjer. Jag tror att man ska se graven i den kontexten: den begravda har tillhört en familj som förväntades ha den här rollen. Av någon anledning var hon den bästa representanten som fanns att tillgå.

Men Björn Ambrosiani, ledare för Riksantikvarieämbetets Birkaprojekt och utgrävningarna på Birka 1990–95, menar att kvinnan – som inte bara är begravd med en full vapenuppsättning, utan också saknar typiskt kvinnliga föremål som halsband och smycken – lika gärna kan ha varit en träl som avrättades och begravdes i stället för en försvunnen man.

Ett liknande rituellt mord av en trälkvinna finns utförligt beskrivet i den arabiske resenären Ahmad ibn Fadlans ögonvittnesskildring av en hövdingabegravning hos så kallade ruser på besök vid floden Volga på 900-talet. Ruserna har ofta identifierats som nordiska handelsmän, och om det stämmer ger skildringen en unik inblick i vikingatida begravningsseder.

Den kemiska analysen
Dna-proverna visar inte bara att den begravda är kvinna, utan också att hon har ett större släktskap med människor från södra Sverige än från Mälardalen. Strontiumanalysen antyder dessutom att hon har flyttat runt under sin uppväxt. Resultaten kan ses som ett argument för att kvinnan tillhörde samhällets elit, som var mer rörlig än den breda folkmassan. Å andra sidan hämtades även trälarna vanligen utanför det egna området.

I det vikingatida gravmaterialet finns det också exempel på halshuggna eller stympade skelett med en perifer placering i graven, som har tolkats som offrade trälar. På Birka finns det dessutom ett antal dubbelgravar, där Björn Ambrosiani misstänker att kvinnan har avlivats som ett substitut för mannens hustru – gravar som intressant nog innehåller en stor huggkniv.

– Möjligheten att Bj. 581 kan vara en undantagsmänniska finns alltid, men det är problematiskt att dra sådana slutsatser om ett enskilt fall. När man går igenom alla typiska mansoch kvinnogravar på Birka, så råder det inte någon tvekan om vad som var norm, säger han.

Björn Ambrosiani påpekar också att svärdet i Bj. 581 är det längsta som har påträffats på Birka. Frågan är om kvinnan – även om hon var över 1,70 centimeter lång – hade muskelstyrka och kroppsstorlek att hantera det. Från andra gravplatser vet vi att svärden brukar vara måttanpassade efter de begravda.

– Mannen kanske inte hade kommit hem till Birka så att de kunde begrava honom. Då fick kvinnan skickas efter honom till dödsriket så att han kunde få sina vapen, sina hästar och sin fina dräkt. Men egentligen kan man varken säga bu eller bä om graven – det handlar mer om vilken syn man har på gravfälten i stort, säger Björn Ambrosiani.

Men Charlotte Hedenstierna-Jonson framhåller att det aldrig var någon som ifrågasatte att den begravda kunde hantera svärdet så länge hon sågs som man – trots att det var samma skelett. Själv menar hon att vi måste akta oss för att göra två olika tolkningar av samma fyndmaterial beroende på den begravdas kön.

Hon pekar på den norska arkeologen Anne Stalsberg, som på 1990-talet visade att personer som var begravda med vågar och vikter tolkades som köpmän om de var män och som änkor efter köpmän om de var kvinnor – trots att mansgravarna var något färre än kvinnogravarna. Det innebär att det skulle ha funnits fler änkor efter köpmän än vad det fanns köpmän.

– Det är klart att det är möjligt att kvinnan i Bj. 581 har fått träda in i någon annans ställe, men i så fall är hennes identitet helt utraderad. Varför skulle detta vara mer troligt än att graven handlar om den person som ligger där? säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Hur kan vi då veta att den person som graven representerar verkligen var krigare? I en ny artikel från i våras, där forskargruppen fördjupar tolkningen av graven, hänvisar de framför allt till den ovanligt kompletta vapenutrustningen och avsaknaden av vardagsföremål som verktyg och jordbruksredskap. Själva tror de att det rör sig om en ridande bågskytt.

De menar också att det brädspel som var placerat intill kroppen i graven kan tolkas som en symbolisk gestaltning av militärt ledarskap. Dessutom framhåller de att textilspecialisten Inga Hägg i en tidigare undersökning har satt klädesresterna – särskilt den orientaliska tofsmössan – i samband med en kunglig ryttare av hög rang.

– Vid gravläggningen är kvinnan presenterad som krigare, oavsett om hon är en avrättad träl eller änka efter någon. Om det i sin tur betyder att hon har varit aktiv på slagfältet eller inte, vet vi inte, men om man sätter in henne i en samtida europeisk kontext ser jag inga problem med det heller, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Vid sidan av gravens innehåll hänvisar forskarna även till dess läge utanför fornborgen Borg, i direkt anslutning till den så kallade garnisonen. Den senare är en 20 meter lång hallbyggnad, som innehöll vapen, rustningar och symboliskt nedgrävda knivar. Det gör att garnisonen har tolkats som högkvarteret för Birkas krigare.

– Att man har placerat graven så att den syns från både staden, vattnet och borgen innebär förmodligen att personen har varit relevant för alla de sammanhangen. Närheten till garnisonen gör att graven måste ha varit godkänd av krigarna, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Björn Ambrosiani menar däremot att det gravfält som Bj. 581 tillhör i stället användes av Birkas rika och mångkulturella köpmannaklass. Gravarna ligger som en amfiteater på slänterna ner mot staden – med Bj. 581 och den rika dubbelgraven Bj. 644 på vardera kanten – och avviker från nästan alla andra gravar i Mälardalen genom att de är obrända och saknar gravhögar.

– Det som har ansetts tala emot att de begravda skulle vara köpmän tycks främst vara att de har vapen. Men vapnen var nödvändiga för att de skulle kunna försvara sina transporter mot sjörövare. När man läser Rimberts levnadsteckning av missionären Ansgar så råder det inget tvivel om att köpmännen var beväpnade, säger han.

Bj. 581 skiljer sig inte heller på något avgörande sätt från de andra rika köpmannagravarna, anser han. Brädspel är vanligt förekommande, och en orientalisk tofsmössa finns även i Bj. 644. Själv ser han paralleller i klädedräkten till den isländska Laxdalingarnas saga från 1200-talet, där en rik köpman beskrivs bära sammetsdräkt och en ”rysk” hatt.

– Krigarna hade vad jag förstår ändamålsenliga stridsdräkter och gick inte klädda i brokad. De som ligger begravda på det här gravfältet är en grupp människor med en helt annan ekonomi än den normala krigaren. Och var hittar man den? Jo, i köpmannaklassen, säger Björn Ambrosiani.

Krigarna på Birka tror han i stället utgjordes av delar av kungens hird, som hade till uppgift att skydda handeln. De måste ha rekryterats i omlandet och begravdes förmodligen på samma gårdar som de kom ifrån. Att kungen hade intresse av verksamheten på Birka framgår bland annat av att det var han som välkomnade Ansgar och sålde mark till honom där. Ön ligger dessutom omgiven
av ett antal mycket gamla kungsgårdar.

Kvinnliga vikingar i källorna
Vid sidan av litterära beskrivningar av sköldmör och valkyrior omnämns kvinnliga vikingakrigare i greken Johannes Skylitzes historia om det bysantinska riket från 1000-talet. Där uppges bysantinska soldater ha funnit kvinnor ”utrustade som män” när de plundrade motståndarnas lik efter ett slag mot det nordiskt dominerade Kievriket år 971. Enligt en allmänt trovärdig text från 1100-talet om vikingarnas härjningar på Irland var dessutom en kvinna som kallades ”Röda dottern” befälhavare för en av vikingarnas flottstyrkor.

Charlotte Hedenstierna-Jonson, vars doktorsavhandling handlade om just krigarna på Birka, tror däremot att gränsen mellan köpman och krigare var betydligt mer flytande i vikingatidens militariserade samhälle – särskilt för personer i en ledande position. Men hon betonar ändå att Björn Ambrosianis hypoteser är spännande.

– Man måste verkligen inte tolka saker på samma sätt, för vi har inte den typen av kunskap som gör att vi kan presentera en slutgiltig sanning. Det viktiga är att man redovisar hur man kommer fram till sin tolkning, så att det är möjligt för andra att förstå.

Själv tycker hon att den mest intressanta diskussionen om Bj. 581 handlar om i vilken mån det är möjligt att könsbestämma gravar med hjälp av föremål. Väldigt många gravar är nämligen könsbestämda enbart på det sättet, så utrymmet för nya överraskningar är stort.

Därför gläds hon åt att många arkeologer nu har blivit mer nyanserade i sina könsbedömningar.

– Det är klart att det har funnits manligt och kvinnligt, men exakt hur det har sett ut och hur det relaterar till olika individer och roller vet vi faktiskt inte. Om vår studie har väckt eftertanke i dessa frågor så kan jag känna mig lite stolt, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.

När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.

Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.

När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.

En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.

När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.

Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.

Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.

Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.

Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.

Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.

För mer än 2 500 år sedan spred beridna nomader sin kultur över den eurasiska stäppen, från södra Sibirien till Östeuropa. Dessa klaner hade det gemensamt att de begravde sina döda i stora gravhögar, ofta tillsammans med väl arbetade smycken och vapen. Dessa skatter av brons och guld har dragit till sig plundrare. Under Sibiriens kolonisering under 1700-talet var plundring ett sätt att försörja sig för stora gäng. Ofta smältes metallen ner på fyndplatsen.

Det har blivit allt svårare att hitta gravar som inte är plundrade. Gino Caspari vid Institut für Archäologische Wissenschaft, Universität Bern, har på högupplösta
satellitbilder analyserat gravarnas tillstånd i svårtillgängliga områden.

– Ett intressant område finns i Xinjiang, Kina. Att det är så svårtillgängligt och att närvaron av säkerhetsstyrkor är så hög fick oss att anta att det fanns fler intakta gravar. Men så var det inte. Mer än 74,5 procent av gravarna var redan förstörda och plundrade, säger Gino Caspari.

I en uppföljande studie av marken kunde Gino Caspari visa att högupplösta satellitbilder kan ge ett bra mått på förstörelsen. Gino Caspari analyserade data från 2003 och framåt och fann att antalet plundrade gravar har ökat mycket. Forskningen har publicerats i Heritage.

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

Nya tekniska analyser av en 3 000 år gammal tåprotes avslöjar ett avancerat hantverk byggt på god kroppskännedom.

Text: Marie Alpman

I en begravningskammare i nekropolen Sheikh ´Abd el-Qurna nära Luxor i Egypten gjorde tyska arkeologer ett oväntat fynd i slutet 1990-talet. På högra foten av en kvinnlig mumie hittade de en konstnärligt snidad tåprotes i trä.

Med sina omkring 3 000 år räknas den som väldens äldsta protes. Nu har en grupp egyptologer vid universitetet i Basel undersökt den konstgjorda tån med hjälp av mikroskop, röntgen och datortomografi. Resultatet visar att hantverkaren var både skicklig och väl insatt i hur kroppen fungerar.

– Vi kunde till exempel se att protesen tillverkats i minst två steg för att få rätt passform, säger Andrea Loprieno-Gnirs, projektkoordinator vid universitet i Basel.

Kvinnan tros ha varit dotter till en högt uppsatt egyptisk präst och var i 50-årsåldern när hon dog. Hennes högra stortå var amputerad och operationssåret var väl läkt. Varför hon tvingats amputera har forskarna inte lyckats ta reda på.

Utformningen av protesen tyder på höga krav på såväl form som funktion. För att kvinnan skulle kunna gå så obehindrat som möjligt var protesen gjord i tre rörliga delar som satts ihop med läderband. Ett rejält tygband gjorde att den satt fast på foten.

Andrea Lorieno-Gnirs berättar att alla analyser fortfarande inte är klara. Forskarna arbetar bland annat med att återskapa fästanordningen och tyget som höll protesen på plats.