Uppåkra på stenåldern

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

Hästarnas häst

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

Avancerat hantverk bakom äldsta protesen

Nya tekniska analyser av en 3 000 år gammal tåprotes avslöjar ett avancerat hantverk byggt på god kroppskännedom.

Text: Marie Alpman

I en begravningskammare i nekropolen Sheikh ´Abd el-Qurna nära Luxor i Egypten gjorde tyska arkeologer ett oväntat fynd i slutet 1990-talet. På högra foten av en kvinnlig mumie hittade de en konstnärligt snidad tåprotes i trä.

Med sina omkring 3 000 år räknas den som väldens äldsta protes. Nu har en grupp egyptologer vid universitetet i Basel undersökt den konstgjorda tån med hjälp av mikroskop, röntgen och datortomografi. Resultatet visar att hantverkaren var både skicklig och väl insatt i hur kroppen fungerar.

– Vi kunde till exempel se att protesen tillverkats i minst två steg för att få rätt passform, säger Andrea Loprieno-Gnirs, projektkoordinator vid universitet i Basel.

Kvinnan tros ha varit dotter till en högt uppsatt egyptisk präst och var i 50-årsåldern när hon dog. Hennes högra stortå var amputerad och operationssåret var väl läkt. Varför hon tvingats amputera har forskarna inte lyckats ta reda på.

Utformningen av protesen tyder på höga krav på såväl form som funktion. För att kvinnan skulle kunna gå så obehindrat som möjligt var protesen gjord i tre rörliga delar som satts ihop med läderband. Ett rejält tygband gjorde att den satt fast på foten.

Andrea Lorieno-Gnirs berättar att alla analyser fortfarande inte är klara. Forskarna arbetar bland annat med att återskapa fästanordningen och tyget som höll protesen på plats.