Hon var krigaren i graven

Arkeologer har i generationer tolkat skelettet i grav Bj. 581 i Birka som en manlig krigare av hög rang, men dna-analys visade att det var en kvinna. Vem var hon?

Av Staffan Eng, vetenskapsjournalist.

”Den kanske märkligaste af alla grafvar på detta fält.” Så beskrev geologen och arkeologen Hjalmar Stolpe – som på 1870-talet grävde ut de omkring 1 100 gravar som hittills har undersökts på Birka – den obrända kammargraven Bj. 581 i en rapport till Kungliga vetenskapsakademien.

Graven hade inte bara en av de största vapenuppsättningarna som vi känner till från Birka, den låg också längst ut på en hög klippa med utsikt över Mälaren, staden och försvarsanläggningen Borg. Ovanpå stod en två meter tjock sten, som kan ha fungerat som landmärke för sjöfarare.

Sedan dess har generationer av arkeologer tolkat skelettet i graven som en manlig krigare av hög rang – Bj. 581 har till och med lyfts fram som urtypen för en vikingakrigare från 900-talet. Inte undra på att många lyfte på ögonbrynen när osteologen Anna Kjellström i en analys av skelettet år 2016 drog slutsatsen att den begravda var – en kvinna!

När en grupp forskare sedan bekräftade könstillhörigheten med hjälp av dna-analys blev den kvinnliga vikingakrigaren en världsnyhet. Deras artikel ”A female Viking warrior confirmed by genomics” i American journal of physical anthropology blev en av världens 50 mest lästa vetenskapliga artiklar under 2017, alla kategorier.

– Forskningsmässigt är resultatet egentligen bara en intressant kuriositet, eftersom det inte handlar om så mycket mer än just den här graven. Jag tycker att det är konstigt att det intresserar så många – men också att det uppfattas som så provocerande, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson, som är huvudförfattare till artikeln.

Reaktionen lät inte vänta på sig: forskarna anklagades för att ha analyserat fel ben, förtigit möjligheten av ett andra manligt skelett i graven och hemfallit åt sensationslystnad på källkritikens bekostnad. Till saken hör att materialet från Stolpes utgrävningar under årens lopp har flyttats runt, lånats ut och i vissa fall blandats ihop.

Men alla ben och föremål i lådan med Bj. 581 stämde väl överens med Stolpes dokumentation och var märkta med gravens namn. För att utesluta att skelettet skulle kunna komma från någon annan grav jämförde forskargruppen också benen med ritningarna av de skelettgravar från Birka där benen har kommit på avvägar.

Forskarna använde till och med dna-analys för att bekräfta att några olikfärgade ben tillhörde samma individ. Det extra lårben, som har gett upphov till ryktet att graven även skulle rymma en man, var märkt med ett annat gravnummer och tillhörde ironiskt nog också en kvinna.

– Spontant kan jag undra varför de som har blivit provocerade av artikeln inte bara säger: jaja, ni har hittat ett undantag, men ni kommer inte att hitta så många fler. Nu tar de strid för att det absolut inte kan ha funnits kvinnliga krigare, och det är en syn på historien som jag har svårt att se förankrad i verkligheten, säger Charlotte HedenstiernaJonson.

Själv menar hon att det i alla samhällen har funnits människor som avviker från normen. Hon pekar på Pakistans tidigare president Benazir Bhutto, som kom till makten i en starkt mansdominerad kultur trots att hon var kvinna. Från tidig europeisk medeltid finns det också flera exempel på drottningar som agerar militärt: Gerberga av Saxen, Ethelfleda av Mercia och Emma av Burgund.

– Gemensamt för de här personerna är att de kommer från styrande familjer. Jag tror att man ska se graven i den kontexten: den begravda har tillhört en familj som förväntades ha den här rollen. Av någon anledning var hon den bästa representanten som fanns att tillgå.

Men Björn Ambrosiani, ledare för Riksantikvarieämbetets Birkaprojekt och utgrävningarna på Birka 1990–95, menar att kvinnan – som inte bara är begravd med en full vapenuppsättning, utan också saknar typiskt kvinnliga föremål som halsband och smycken – lika gärna kan ha varit en träl som avrättades och begravdes i stället för en försvunnen man.

Ett liknande rituellt mord av en trälkvinna finns utförligt beskrivet i den arabiske resenären Ahmad ibn Fadlans ögonvittnesskildring av en hövdingabegravning hos så kallade ruser på besök vid floden Volga på 900-talet. Ruserna har ofta identifierats som nordiska handelsmän, och om det stämmer ger skildringen en unik inblick i vikingatida begravningsseder.

Den kemiska analysen
Dna-proverna visar inte bara att den begravda är kvinna, utan också att hon har ett större släktskap med människor från södra Sverige än från Mälardalen. Strontiumanalysen antyder dessutom att hon har flyttat runt under sin uppväxt. Resultaten kan ses som ett argument för att kvinnan tillhörde samhällets elit, som var mer rörlig än den breda folkmassan. Å andra sidan hämtades även trälarna vanligen utanför det egna området.

I det vikingatida gravmaterialet finns det också exempel på halshuggna eller stympade skelett med en perifer placering i graven, som har tolkats som offrade trälar. På Birka finns det dessutom ett antal dubbelgravar, där Björn Ambrosiani misstänker att kvinnan har avlivats som ett substitut för mannens hustru – gravar som intressant nog innehåller en stor huggkniv.

– Möjligheten att Bj. 581 kan vara en undantagsmänniska finns alltid, men det är problematiskt att dra sådana slutsatser om ett enskilt fall. När man går igenom alla typiska mansoch kvinnogravar på Birka, så råder det inte någon tvekan om vad som var norm, säger han.

Björn Ambrosiani påpekar också att svärdet i Bj. 581 är det längsta som har påträffats på Birka. Frågan är om kvinnan – även om hon var över 1,70 centimeter lång – hade muskelstyrka och kroppsstorlek att hantera det. Från andra gravplatser vet vi att svärden brukar vara måttanpassade efter de begravda.

– Mannen kanske inte hade kommit hem till Birka så att de kunde begrava honom. Då fick kvinnan skickas efter honom till dödsriket så att han kunde få sina vapen, sina hästar och sin fina dräkt. Men egentligen kan man varken säga bu eller bä om graven – det handlar mer om vilken syn man har på gravfälten i stort, säger Björn Ambrosiani.

Men Charlotte Hedenstierna-Jonson framhåller att det aldrig var någon som ifrågasatte att den begravda kunde hantera svärdet så länge hon sågs som man – trots att det var samma skelett. Själv menar hon att vi måste akta oss för att göra två olika tolkningar av samma fyndmaterial beroende på den begravdas kön.

Hon pekar på den norska arkeologen Anne Stalsberg, som på 1990-talet visade att personer som var begravda med vågar och vikter tolkades som köpmän om de var män och som änkor efter köpmän om de var kvinnor – trots att mansgravarna var något färre än kvinnogravarna. Det innebär att det skulle ha funnits fler änkor efter köpmän än vad det fanns köpmän.

– Det är klart att det är möjligt att kvinnan i Bj. 581 har fått träda in i någon annans ställe, men i så fall är hennes identitet helt utraderad. Varför skulle detta vara mer troligt än att graven handlar om den person som ligger där? säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Hur kan vi då veta att den person som graven representerar verkligen var krigare? I en ny artikel från i våras, där forskargruppen fördjupar tolkningen av graven, hänvisar de framför allt till den ovanligt kompletta vapenutrustningen och avsaknaden av vardagsföremål som verktyg och jordbruksredskap. Själva tror de att det rör sig om en ridande bågskytt.

De menar också att det brädspel som var placerat intill kroppen i graven kan tolkas som en symbolisk gestaltning av militärt ledarskap. Dessutom framhåller de att textilspecialisten Inga Hägg i en tidigare undersökning har satt klädesresterna – särskilt den orientaliska tofsmössan – i samband med en kunglig ryttare av hög rang.

– Vid gravläggningen är kvinnan presenterad som krigare, oavsett om hon är en avrättad träl eller änka efter någon. Om det i sin tur betyder att hon har varit aktiv på slagfältet eller inte, vet vi inte, men om man sätter in henne i en samtida europeisk kontext ser jag inga problem med det heller, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Vid sidan av gravens innehåll hänvisar forskarna även till dess läge utanför fornborgen Borg, i direkt anslutning till den så kallade garnisonen. Den senare är en 20 meter lång hallbyggnad, som innehöll vapen, rustningar och symboliskt nedgrävda knivar. Det gör att garnisonen har tolkats som högkvarteret för Birkas krigare.

– Att man har placerat graven så att den syns från både staden, vattnet och borgen innebär förmodligen att personen har varit relevant för alla de sammanhangen. Närheten till garnisonen gör att graven måste ha varit godkänd av krigarna, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Björn Ambrosiani menar däremot att det gravfält som Bj. 581 tillhör i stället användes av Birkas rika och mångkulturella köpmannaklass. Gravarna ligger som en amfiteater på slänterna ner mot staden – med Bj. 581 och den rika dubbelgraven Bj. 644 på vardera kanten – och avviker från nästan alla andra gravar i Mälardalen genom att de är obrända och saknar gravhögar.

– Det som har ansetts tala emot att de begravda skulle vara köpmän tycks främst vara att de har vapen. Men vapnen var nödvändiga för att de skulle kunna försvara sina transporter mot sjörövare. När man läser Rimberts levnadsteckning av missionären Ansgar så råder det inget tvivel om att köpmännen var beväpnade, säger han.

Bj. 581 skiljer sig inte heller på något avgörande sätt från de andra rika köpmannagravarna, anser han. Brädspel är vanligt förekommande, och en orientalisk tofsmössa finns även i Bj. 644. Själv ser han paralleller i klädedräkten till den isländska Laxdalingarnas saga från 1200-talet, där en rik köpman beskrivs bära sammetsdräkt och en ”rysk” hatt.

– Krigarna hade vad jag förstår ändamålsenliga stridsdräkter och gick inte klädda i brokad. De som ligger begravda på det här gravfältet är en grupp människor med en helt annan ekonomi än den normala krigaren. Och var hittar man den? Jo, i köpmannaklassen, säger Björn Ambrosiani.

Krigarna på Birka tror han i stället utgjordes av delar av kungens hird, som hade till uppgift att skydda handeln. De måste ha rekryterats i omlandet och begravdes förmodligen på samma gårdar som de kom ifrån. Att kungen hade intresse av verksamheten på Birka framgår bland annat av att det var han som välkomnade Ansgar och sålde mark till honom där. Ön ligger dessutom omgiven
av ett antal mycket gamla kungsgårdar.

Kvinnliga vikingar i källorna
Vid sidan av litterära beskrivningar av sköldmör och valkyrior omnämns kvinnliga vikingakrigare i greken Johannes Skylitzes historia om det bysantinska riket från 1000-talet. Där uppges bysantinska soldater ha funnit kvinnor ”utrustade som män” när de plundrade motståndarnas lik efter ett slag mot det nordiskt dominerade Kievriket år 971. Enligt en allmänt trovärdig text från 1100-talet om vikingarnas härjningar på Irland var dessutom en kvinna som kallades ”Röda dottern” befälhavare för en av vikingarnas flottstyrkor.

Charlotte Hedenstierna-Jonson, vars doktorsavhandling handlade om just krigarna på Birka, tror däremot att gränsen mellan köpman och krigare var betydligt mer flytande i vikingatidens militariserade samhälle – särskilt för personer i en ledande position. Men hon betonar ändå att Björn Ambrosianis hypoteser är spännande.

– Man måste verkligen inte tolka saker på samma sätt, för vi har inte den typen av kunskap som gör att vi kan presentera en slutgiltig sanning. Det viktiga är att man redovisar hur man kommer fram till sin tolkning, så att det är möjligt för andra att förstå.

Själv tycker hon att den mest intressanta diskussionen om Bj. 581 handlar om i vilken mån det är möjligt att könsbestämma gravar med hjälp av föremål. Väldigt många gravar är nämligen könsbestämda enbart på det sättet, så utrymmet för nya överraskningar är stort.

Därför gläds hon åt att många arkeologer nu har blivit mer nyanserade i sina könsbedömningar.

– Det är klart att det har funnits manligt och kvinnligt, men exakt hur det har sett ut och hur det relaterar till olika individer och roller vet vi faktiskt inte. Om vår studie har väckt eftertanke i dessa frågor så kan jag känna mig lite stolt, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson.


Runvård – eller vanvård

Över tusen av landets 2 500 runstenar finns i Stockholms län och Uppsala län. Många täcks av gröna lavar och är svåra att tyda och bara tio har blivit rengjorda och imålade de senaste fyra åren. Vad är det som har hänt? Det frågar sig arkeologen och författaren Kristina Ekero Eriksson.

Vikingatidens runristare var stolta över sina stenar och ville att budskapen skulle kunna läsas i all evighet. Som en uppländsk runmästare uttryckte det på 1000-talet: Detta ska vara till människors hågkomst så länge människor leva.

Färgspår visar att många runstenar har varit bemålade i rött, svart och vitt – starkt lysande, precis som den gotländska Hogränstenen berättar: Här skall stenen stå som märke, bjärt på berget. Även en inskrift från Överselö kyrka i Sörmland upplyser om att penseln tagits fram: Här skall stånda dessa stenar, röda av runor, reste dem Gudlög .

Det finns exempel från historisk tid på hur runtexter har fyllts i, exempelvis använde vägfarande i Södertälje krita för att göra ristningar tydliga på 1600-talet. Först under 1900-talet började Riksantikvarieämbetet rödmåla inskrifterna så att de skulle vara lättare att läsa.

Clarence Kvart, vice ordförande i Husby-Långhundra hembygdsförening i Uppland, är upprörd. Han tycker att fornlämningarna i trakten förfaller och att de inte vårdas på samma sätt som tidigare.

Men i dag är det inte alltid röd färg som möter den som vill utforska runristningar – utan snarare en grön kulör. Många, många av de tusen år gamla meningarna är övertäckta av lavar. Och färgen på de en gång så röda runorna har bleknat bort.

I närheten av hans hem finns en runhäll, U 497, med texten Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.

Under vikingatiden var ristningen väl synlig för dem som färdades på Långhundraleden, en vattenväg från Östersjön upp till Gamla Uppsala. Men i dag är det svårt att hitta fram till hällen, eftersom den är dold av aspsly, nästan helt överväxt med mossa, inte imålad samt försedd med en oläslig skylt.

Clarence Kvart har flera gånger ringt till länsstyrelsen i Uppsala och Riksantikvarieämbetet och vädjat om att någon ska rengöra hällen och fylla i runorna. Men ingenting har hänt, och som ”icke auktoriserad” får han inget göra.

– Hembygdsföreningen kan tänka sig att betala för professionell rengöring, imålning och väderbeständig skylt, om någon certifierad kommer hit. Men vi får tyvärr ingen respons. Med nuvarande brist på underhåll kommer bygdens fornminnen inte gå att hitta och därför gå förlorade för kommande generationer, menar Clarence Kvart.

Lika uppriven är Lise Nelzén över Sveriges största runristade häll som finns i Granby i Orkesta socken i Vallentuna. Hon bedriver en turistverksamhet, där Granbyhällen ingår som en självklar sevärdhet. I flera år har Lise fört en dialog med länsstyrelsen i Stockholm om att hällen ska rengöras och runorna imålas. Men förgäves. I dag är den grön- och vitrandig, efter ett rengöringsexperiment som avslutades för över tre år sedan.

– Guiderna får ägna ganska lång tid åt att förklara för turisterna varför hällen ser ut som den gör, säger Lise Nelzén uppgivet.

Professor Anne-Sofie Gräslund, som använt runristningar i sin långa forskargärning, upplever att möjligheten att se dem kraftigt har försämrats.

– Det finns skräckexempel som gör mig både arg och ledsen. När jag är ute med studenter tar jag för säkerhets skull med bilder på de runristningarna som vi ska titta på, eftersom risken är stor att varken ornamentiken eller inskriften går att se på plats, säger Anne-Sofie Gräslund.

Detta är bara tre röster av många som Populär arkeologi har lyssnat till. Helt klart engagerar runstensvården. Varför ser det ut så här på många håll? Vem är det egentligen som ansvarar för dessa fornminnen?

             Under nästan 400 år, från 1600-talet fram till 2014, var det Riksantikvarieämbetets uppdrag att besiktiga, laga, rengöra och fylla i Sveriges 2 500 runstenar. År 2015 överlät Riksantikvarieämbetet ansvaret till landets länsstyrelser.

Vissa skillnader finns mellan nu och då.

Riksantikvarieämbetet hade en sedan länge utarbetad plan, där man gick igenom område för område i landet. Enligt en uppgift från 2002, hade myndigheten resurser att klara av vårdåtgärder för 70-80 runstenar per år, med en åtgärdscykel på 25 år.  

De sista åren var 400 000 kronor per år öronmärkta för en extern stenkonservator som lagade och rengjorde runstenarna. Nu har denna summa ökats till 500 000 och fördelats på de olika länsstyrelserna, i proportion till antalet runristningar.

Riksantikvarieämbetets roll i dag är att samarbeta med länsstyrelserna i samband med vårdinsatser och nyfynd. Det så kallade Runverket har två heltidsanställda forskare, Magnus Källström och Laila Kitzler Åhfeldt, som oftast gör imålningarna av runstenarna. Dessutom har Riksantikvarieämbetet stenkonservatorn Helen Simonsson, som ger råd och stöd.

Ansvaret för de runristningar som Clarence Kvart och Lisen Nilzén månar om hör till Uppsalas respektive Stockholms länsstyrelse. I dessa båda län finns omkring 1 100 av landets runstenar, men bara tio av dem har blivit rengjorda eller imålade de senaste fyra åren. Anledningarna är flera.  

– Det var inte så att Riksantikvarieämbetet gjorde ett överlämnande, i stället dumpades runstensvården i vårt knä utan att det följde med någon penningpåse. Först efter ett par år blev vi tilldelade omkring 100 000 kronor årligen för uppdraget, säger handläggaren Lennart Swanström på Länsstyrelsen i Uppsala.

Enligt Lennart Swanström räcker summan oftast bara till akutåtgärder som att resa de runstenar som håller på att falla.

– Vi har inte heller fått ekonomiska resurser att förstärka personalen med en tjänst som är vikt för just runstensfrågor, säger Lennart Swanström.

Utöver runstensvården har Länsstyrelsen i Uppsala ansvar för ytterligare cirka 170 fornvårdobjekt som exempelvis gravfält och fornborgar.

– Men vi mäktar bara med att ha löpande skötsel av ett 50-tal av dem. Med 500 runstenar går vi från 170 till cirka 670 fornvårdsobjekt. Siffrorna talar lite för sig själva, menar Lennart Swanström.

Vad som prioriteras på länsstyrelserna är akutinsatser efter en en särskilt prioriteringslista.

Högsta prioritet gäller runstenar som äventyrar allmänhetens säkerhet, som exempelvis håller på att falla.

Prio två är om stenen och ristningen är hotade, till exempel om den håller på att vittra sönder.

Först som prioritet tre kommer ristningens synlighet, det vill säga om lav behöver avlägsnas eller om färgen på runorna har blekts bort.

              Länsstyrelsen i Uppsala har efter fyra år ännu inte landat i en strategi för hur man ska lägga upp runstensvården. Ett första steg är en inventering av länets 519 runristningar, vara 473 står utomhus. Uppdraget sköts av Upplandsmuseet.

– Av de 280 runstenar som jag hittills hunnit inventera är omkring hälften täckta av lav eller dåligt ifyllda. Ibland kan jag inte avgöra om ristningen över huvud taget är imålad; jag ser ingenting av den, berättar arkeologen Robin Lucas vid Upplandsmuseet.

Robin Lucas bedömer runstenarna efter prioritetslistan. Alla runstenar fotograferas och genom ett datorprogram kan tredimensionella bilder tas fram, så att runstenarna kan ses från alla håll. Också skyltarnas skick kontrolleras.

– Och man måste röja innan man rengör runstenarna. Vegetationen runt dem är det stora problemet: träd som hänger ned, sly och snår, säger Robin Lucas.

Men organiserad röjning runt de omkring 500 runstenarna är inte något som länsstyrelsen i Uppsala har resurser till i nuläget. 

– En idé är att be hembygdsföreningarna om hjälp att röja, och att de i så fall sköter kontakten med markägaren, säger Robin Lucas. 

Stockholms länsmuseum genomförde en liknande inventering av runstenarna i Stockholms län för ett par år sedan. Då bedömdes ristningarnas synlighet vara dålig på 31 procent av de 537 runstenar som ingick i undersökningen.

             Var tredje runristning i Stockholms län och varannan i Uppsala län kan alltså knappast upplevas. Men att runstenarna inte rengörs och imålas, har inte bara med pengar att göra.

– Det är inte säkert att vi rengör och fyller i alla stenar som vi åtgärdar akut, eftersom vi inte vet om de tål det. Det är en bedömning vi måste göra för varje runsten och runhäll, säger handläggaren Sofia Andersson på Länsstyrelsen i Stockholm.

För att förhindra slitage funderar Sofia Andersson över alternativa lösningar, till exempel ljussättning som gör att runristningarna synliggörs i släpljus, när det är mörkt ute. Eller att placera en plexiglasskiva en bit från stenen, där man kan få en uppfattning om hur den skulle ha sett ut om den var målad.

Helen Simonsson, som är stenkonservator på Riksantikvarieämbetet, skriver under på att rengöring tär på runstenarna.

– Många tror att rengöring är bra för stenen. Men det är ett stort dilemma, för i själva verket skalar man bort en bit av stenen när den rengörs, säger hon.

Ristningen ser nyhuggen ut efter rengöringen. Ytan blir grövre och gropigare, vilket främjar lav och annan växtlighet.

– Fågelspillning, klippt gräs och löv samlas i skrovligheterna. Tillsammans med vatten ger det påväxten näring.

Därför är rengöring och imålning ingen självklarhet.

– ”Minsta möjliga åtgärd” är kulturmiljövårdens devis för att bevara kulturarvsobjekten, säger Helen Simonsson.

Sedan mitten av 1970-talet används inte längre kaustiksoda och stålborste när lav tas bort från runstenar och runhällar. Ofta sker rengöringen genom en kombination av mekanisk och kemisk behandling – det vill säga med borste eller högtryckstvätt samt med vatten och etanol.

Inom forskningsprojektet RenSten har experiment gjorts för att hitta skonsamma och miljövänliga rengöringsmetoder för kulturhistorisk sten.

– RenSten rekommenderar att man tar bort och därefter förebygger lavväxt genom att spraya runstenen med 50 procent etanol omkring var fjärde år. Då etableras ingen ny lav och man undviker att skada ytan med mekaniska metoder. Ett alternativ till detta är att låta laven sitta kvar. Ofta kan man ändå se runorna eftersom lavväxten så småningom blir tunn, heltäckande och grå i färgen vilket inte stör så mycket, säger stenkonservatorn tillika biologen Eva Ernfridsson.

Efter inventeringen av runstenar i Uppsala län kommer länsstyrelsen där att påbörja ett åtgärdsprojekt.

– Vi kommer att välja ut några stenar som sprayas med etanol under en fyraårscykel för att sedan målas i. Sedan får vi utvärdera hur stenarna mår, säger Lennart Swanström.

Kanske är det alltså möjligt att både skona runstenarna och ha dem rengjorda och imålade. Och det inte bara för upplevelsens skull.

– Uppmålningen kan också vara ett skydd; man ser att det inte är vilken sten som helst. Det kan också bli en risk i framtiden, att folk tar runstensvården i egna händer och gör massa märkliga insatser bara för att man tycker att stenarna har glömts bort, säger runologen Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet.

Magnus Källström nämner ett ”horribelt” exempel, där en runsten målats i på sådant sätt att han, som är expert på runor, inte ens kunde hitta början på inskriften.

– Det jag hoppas är att vi ska utveckla ett gott samarbete med länsstyrelserna och att vi ska kunna kombinera vårdinsatser, kunskapsuppbyggnad och forskning på runstenar även i framtiden, säger Magnus Källström.

Runstensvården är en angelägenhet för många. Runstenarna och runhällarna fungerar som en port till en annan tid och betyder mycket för gemene man. Samtidigt kan ristningarna ses som ett skyltfönster för myndigheternas verksamhet.

Om runstenarna är täckta av lav kan man få intryck av att de som bestämmer inte bryr sig om dem. Som om de inte skulle vara värda att vårda. Och det i sin tur kan leda till att moralen när det gäller fornlämningar sänks i stort.

För vi kan inte lita på att alla avskräcks av förbannelser lik den på den blekingska Björketorpsstenen: Ärofulla runors rad dolde jag här, mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter detta. Jag spår fördärv.


 

Det försvunna flaggskeppet

”Vi stod alltså i vraket efter Gustav II Adolfs flaggskepp och grävde! Gustav II Adolf och jag i samma skepp? Ja, nästan.” Marinarkeolog Jim Hansson berättar om när han och hans kolleger förstod att det var fartyget Scepter som de hade hittat på
Skeppsholmen i Stockholm. De hade hamnat mitt i 1600-talets skeppsbyggeri.

När Östra brobänken på Skeppsholmens kaj i Stockholm skulle renoveras fick Sjöhistoriska museet i uppdrag att schaktövervaka ifall lämningar skulle komma upp. Jag fick i min tur iuppdrag att leda det arkeologiska arbetet och förväntningarna var stora. Vi skulle gräva mitt i stormaktstidens största arbetsplats och örlogsbas, där bland annat kändisar som Kronan och Svärdet har byggts.

Omgående påträffades ett stort antal kraftiga pålar som hade inskriptioner vi aldrig sett tidigare. Det är sannolikt ett uppmärkningssystem av timmer som flottades till skeppsgården och som bara flottan använde. Det bestod av siffror men även bokstäver som nästan såg ut som vikingatida runor. Vi anade att en gammal konstruktion nu såg dagens ljus.

När jag jämförde med äldre historiska kartor framgick det att vi hade grävt oss rakt ner i en krängningsbro som användes för underhåll och reparation av stora örlogsskepp.

En dag fick jag samtal från grävmaskinisten som berättade att han fått upp en timmerstock som skilde ut sig i förhållande till pålarna. En kollega och jag tog oss snabbt till platsen och såg direkt att detta var riktigt kraftigt skeppstimmer i ek! Vi kunde konstatera att delarna kom från ett stort vrak som låg under krängningsbron, som sannolikt byggdes runt 1640. Skeppet måste därför vara äldre. Vi dokumenterade delarna och sågade prover för åldersanalys. Efter överläggning med länsstyrelsen beslutades det att vi skulle försöka få fram fören och aktern för att kunna förstå vrakets riktning och storlek. Eftersom vi måste arbeta snabbt fick jag idén att använda en kraftig grävsug som jag hade sett användas i områden där trädens rötter inte fick skadas. Med den metoden lyckades vi få fram stora delar av styrbordssidan, fören och aktern vilket gjorde att vi fick en bra bild av skeppets form. Dokumentationen gick bättre än förväntat. För att skynda på ytterligare fotograferade vi och gjorde en 3D-modell av vraket.

När väl provresultaten kom stod det klart att virket kom från svenska ekar som huggits under vinterhalvåren 1612–13 och 1613–14. I dokument från Skeppsgården i Stockholm från 1620-talet kan man se att allt virke användes inom två år från att det huggits. Det betyder att skeppet bör ha varit färdigbyggt 1615–16 eller alldeles strax efter.

Nu började ett spännande detektivarbete att försöka identifiera skeppet. Vi kunde snabbt se att det bara byggdes fyra skepp i Sverige under den här perioden: Scepter, Riksnyckeln, Harbo Lejonet och Jupiter. De två sista var för små i jämförelse med vårt vrak. Riksnyckeln sjönk 1628 vid Viksten i Stockholms skärgård. Då fanns bara ett skepp kvar: Scepter! Dateringarna stämde också klockrent med vad arkiven berättar. De ringar in inledningsskedet men också avverkningen efter Isbrands klagobrev ett år senare.

Scepter är bevarad en bit upp på akterspegeln och upp till vad vi tror är trossdäck. Vi gjorde flera spännande fynd, bland annat flera kanonkulor. Byssan grävdes fram den sista dagen och var – precis som på Vasa – placerad mitt i skeppet och längst ner i hålskeppet. I och med att vi grävde med grävsugen fick vi bort allt material snabbt och skonsamt. Vi kunde därför till och med se hantverksspår som inhuggna kryss i olika timmer efter skeppstimmermännen på Biskops Arnö. En kuslig, nästan personlig närvaro av en skeppsgård under 1600-talet.

Det finns inga ritningar bevarade, så exakt hur stor Scepter var kan bara arkeologin ge svar på. Jag uppskattar köllängden till cirka 32–33 meter, att jämföra med Vasa, vars köllängd är 38 meter. Scepter hade bara ett batteridäck till skillnad från Vasas två, vilket sannolikt gjorde henne mer stabil då hon framför allt var lite lägre. Vi hittade spår som tyder på att Scepter delvis är byggd på holländskt manér, i grova drag bukig och flatbottnad. Isbrand Johansson (som även byggde en första Scepter, som sjönk 1611) var en av de första holländska skeppsbyggarna i Sverige. Förmodligen var detta en skrovform som blev relativt standardiserad under första hälften av 1600-talet innan de engelska skeppsbyggarna gjorde entré. Att Scepter och Vasa hade näst intill identisk skrovform framgår när man jämför fartygens profiler midskepps.

Tänk att hitta Gustav II Adolfs bortglömda flaggskepp i en kaj som jag har gått över hundratals gånger! Och att hon dessutom använts som ett fundament för en reparationsplats. Tidig form av recycling, kan man säga. Skeppet Svärdet gick exempelvis svårt på grund 1675 och fick ta sig tillbaka till Skeppsholmen för omfattande reparationer. Var det ovanför Scepter som Svärdet låg? Inte alls omöjligt.

Sagan om Scepter är inte över. Nu väntar ett stort arbete med att analysera fynden, skriva klart rapporten och därefter förhoppningsvis få en ännu bättre bild av det tidiga holländska skeppsbyggeriet i Sverige. Eftersom vi saknar bra referenser att jämföra Vasa med, är detta ett mycket viktigt fynd. Och – jag är rätt säker på att Scepter inte är det enda bortglömda örlogsskeppet med fantastiska historier som finns att upptäcka.

Satellitbilder avslöjar plundring

För mer än 2 500 år sedan spred beridna nomader sin kultur över den eurasiska stäppen, från södra Sibirien till Östeuropa. Dessa klaner hade det gemensamt att de begravde sina döda i stora gravhögar, ofta tillsammans med väl arbetade smycken och vapen. Dessa skatter av brons och guld har dragit till sig plundrare. Under Sibiriens kolonisering under 1700-talet var plundring ett sätt att försörja sig för stora gäng. Ofta smältes metallen ner på fyndplatsen.

Det har blivit allt svårare att hitta gravar som inte är plundrade. Gino Caspari vid Institut für Archäologische Wissenschaft, Universität Bern, har på högupplösta
satellitbilder analyserat gravarnas tillstånd i svårtillgängliga områden.

– Ett intressant område finns i Xinjiang, Kina. Att det är så svårtillgängligt och att närvaron av säkerhetsstyrkor är så hög fick oss att anta att det fanns fler intakta gravar. Men så var det inte. Mer än 74,5 procent av gravarna var redan förstörda och plundrade, säger Gino Caspari.

I en uppföljande studie av marken kunde Gino Caspari visa att högupplösta satellitbilder kan ge ett bra mått på förstörelsen. Gino Caspari analyserade data från 2003 och framåt och fann att antalet plundrade gravar har ökat mycket. Forskningen har publicerats i Heritage.

Uppåkra på stenåldern

Uppåkras storhetstid som maktcentrum var under järnåldern, men det har funnits en bosättning på platsen ända sedan jägarstenåldern.

– Det har bott människor här i 16 000 år, så fort inlandsisen började dra sig tillbaka. Då var det tundra på den skånska slätten och renar var huvudnäringen för stenåldersmänniskorna, säger Jan Apel, docent i arkeologi vid Lunds universitet. Klimatet var ungefär som i norra Sibirien i dag.

Han visar sitt bästa fynd: En nästan nio centimeter lång pilspets från stenåldern, daterad till ca 13 000-12 000 år f Kr, som han hittade sommaren 2017. Bara ett 20-tal av den storleken som hittats i Sverige.

– För oss är det som att hitta ett guldmynt!

Han visar stolt upp den långa flisan av flinta, som en gång använts som kastspjut eller för pilbåge.

– Mest troligt är att den använts som kastspjut eftersom den är så tung.

Jan Apel pekar på spetsen där den yttersta toppen är avbruten och en smula trubbig.

– Den har använts minst en gång, kanske genomborrat huden på en människa eller något djur, troligen en ren. Då bryts spetsen av, men pilar kunde ofta återanvändas genom att vässa till den på nytt.

Han visar hur tången är lite bulligt, det vill säga den del av pilspetsen där handtaget eller pilskaftet fästs.

– Vapnet är med stor sannolikhet tillverkat här i Uppåkra. Varje plats har sina egna hantverkstraditioner, och pilspetsar gjordes på ett speciellt sätt här.

För att lista ut hur en pilspets en gång kan tänkas ha tillverkats, går man experimentellt till väga genom att försöka göra en modern kopia av den i flinta. Och flinta fanns det gott om i trakten. På 1970- och 1980-talet hittade man och grävde ut flintgruvor runt om i Skåne, bland annat i Sallerup utanför Malmö.

Hästarnas häst

I gudadikten Balders drömmar i Den poetiska Eddan är det Oden själv som är ute och rider. Han besöker Hel i dödsriket. Och i Snorres Edda berättas om hur asarna sörjer den döde Balder och vill återfå honom från dödsriket. Hermod, som kallas ”den raske”, är en av Odens söner. Han åtar sig att rida i väg på Sleipner till dödsriket och förhandla med Hel.

Det var inte ens gudarna givet att uppsöka Hel hur som helst. I bägge de här fallen är det Sleipner – hästarnas häst – som gör detta möjligt. Sleipner ägs av allfadern själv. Han har rykte om sig att vara den snabbaste hästen i världen, undra på det – han har ju åtta ben. Loke är hans mor. (Ständigt denna Loke – han ligger ju också bakom mordet på Balder!) På ett annat ställe i Snorres Edda berättas om hur Sleipner blir till. Loke förvandlar sig till ett sto och låter sig betäckas av hingsten Svadilfare. Så föder hon/han Sleipner. Religionshistorikerna håller det för troligt att Sleipner har sin motsvarighet i de sibiriska shamanernas snabba hästar. De kan också besöka himmel och underjord och har åtta ben. 

Hästen har haft en särställning genom hela historien. Läs Kerstin Öjners artikel i nummer 1/2018 – först om hästen som byte och sedan tamdjur och därmed djuroffret framför alla andra.

Avancerat hantverk bakom äldsta protesen

Nya tekniska analyser av en 3 000 år gammal tåprotes avslöjar ett avancerat hantverk byggt på god kroppskännedom.

Text: Marie Alpman

I en begravningskammare i nekropolen Sheikh ´Abd el-Qurna nära Luxor i Egypten gjorde tyska arkeologer ett oväntat fynd i slutet 1990-talet. På högra foten av en kvinnlig mumie hittade de en konstnärligt snidad tåprotes i trä.

Med sina omkring 3 000 år räknas den som väldens äldsta protes. Nu har en grupp egyptologer vid universitetet i Basel undersökt den konstgjorda tån med hjälp av mikroskop, röntgen och datortomografi. Resultatet visar att hantverkaren var både skicklig och väl insatt i hur kroppen fungerar.

– Vi kunde till exempel se att protesen tillverkats i minst två steg för att få rätt passform, säger Andrea Loprieno-Gnirs, projektkoordinator vid universitet i Basel.

Kvinnan tros ha varit dotter till en högt uppsatt egyptisk präst och var i 50-årsåldern när hon dog. Hennes högra stortå var amputerad och operationssåret var väl läkt. Varför hon tvingats amputera har forskarna inte lyckats ta reda på.

Utformningen av protesen tyder på höga krav på såväl form som funktion. För att kvinnan skulle kunna gå så obehindrat som möjligt var protesen gjord i tre rörliga delar som satts ihop med läderband. Ett rejält tygband gjorde att den satt fast på foten.

Andrea Lorieno-Gnirs berättar att alla analyser fortfarande inte är klara. Forskarna arbetar bland annat med att återskapa fästanordningen och tyget som höll protesen på plats.