Över tusen av landets 2 500 runstenar finns i Stockholms län och Uppsala län. Många täcks av gröna lavar och är svåra att tyda och bara tio har blivit rengjorda och imålade de senaste fyra åren. Vad är det som har hänt? Det frågar sig arkeologen och författaren Kristina Ekero Eriksson.
Vikingatidens runristare var stolta över sina stenar och ville att budskapen skulle kunna läsas i all evighet. Som en uppländsk runmästare uttryckte det på 1000-talet: Detta ska vara till människors hågkomst så länge människor leva.
Färgspår
visar att många runstenar har varit bemålade i rött, svart och vitt – starkt
lysande, precis som den gotländska Hogränstenen berättar: Här skall stenen stå som märke, bjärt
på berget. Även en inskrift från Överselö kyrka i Sörmland
upplyser om att penseln tagits fram: Här skall stånda dessa
stenar, röda av runor, reste dem Gudlög .
Det finns exempel från historisk tid på hur runtexter har fyllts i, exempelvis använde vägfarande i Södertälje krita för att göra ristningar tydliga på 1600-talet. Först under 1900-talet började Riksantikvarieämbetet rödmåla inskrifterna så att de skulle vara lättare att läsa.
Clarence Kvart, vice ordförande i Husby-Långhundra hembygdsförening i Uppland, är upprörd. Han tycker att fornlämningarna i trakten förfaller och att de inte vårdas på samma sätt som tidigare.
Men i dag är det inte alltid röd färg som möter den som vill utforska runristningar – utan snarare en grön kulör. Många, många av de tusen år gamla meningarna är övertäckta av lavar. Och färgen på de en gång så röda runorna har bleknat bort.
I närheten av hans hem finns en runhäll, U 497, med texten Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder.
Under vikingatiden var ristningen väl
synlig för dem som färdades på Långhundraleden, en vattenväg från Östersjön upp
till Gamla Uppsala. Men i dag är det svårt att hitta fram till hällen, eftersom
den är dold av aspsly, nästan helt överväxt med mossa, inte imålad samt försedd
med en oläslig skylt.
Clarence Kvart har flera gånger ringt
till länsstyrelsen i Uppsala och Riksantikvarieämbetet och vädjat om att någon
ska rengöra hällen och fylla i runorna. Men ingenting har hänt, och som ”icke
auktoriserad” får han inget göra.
–
Hembygdsföreningen kan tänka sig att betala för professionell rengöring,
imålning och väderbeständig skylt, om någon certifierad kommer hit. Men vi får
tyvärr ingen respons. Med nuvarande brist på underhåll kommer bygdens
fornminnen inte gå att hitta och därför gå förlorade för kommande generationer,
menar Clarence Kvart.
Lika uppriven är Lise Nelzén över Sveriges största runristade häll som finns i Granby i Orkesta socken i Vallentuna. Hon bedriver en turistverksamhet, där Granbyhällen ingår som en självklar sevärdhet. I flera år har Lise fört en dialog med länsstyrelsen i Stockholm om att hällen ska rengöras och runorna imålas. Men förgäves. I dag är den grön- och vitrandig, efter ett rengöringsexperiment som avslutades för över tre år sedan.
–
Guiderna får ägna ganska lång tid åt att förklara för turisterna varför hällen
ser ut som den gör, säger Lise Nelzén uppgivet.
Professor Anne-Sofie Gräslund, som använt runristningar i sin
långa forskargärning, upplever att möjligheten att se dem kraftigt har
försämrats.
– Det finns skräckexempel som gör mig både arg och ledsen. När jag
är ute med studenter tar jag för säkerhets skull med bilder på de runristningarna
som vi ska titta på, eftersom risken är stor att varken ornamentiken eller
inskriften går att se på plats, säger Anne-Sofie Gräslund.
Detta är bara tre röster av många som
Populär arkeologi har lyssnat till. Helt klart engagerar runstensvården. Varför
ser det ut så här på många håll? Vem är det egentligen som ansvarar för dessa
fornminnen?
Under
nästan 400 år, från 1600-talet fram till 2014, var det Riksantikvarieämbetets
uppdrag att besiktiga, laga, rengöra och fylla i Sveriges 2 500 runstenar. År 2015
överlät Riksantikvarieämbetet ansvaret till landets länsstyrelser.
Vissa skillnader finns mellan nu och
då.
Riksantikvarieämbetet
hade en sedan länge utarbetad plan, där man gick igenom område för område i
landet. Enligt en uppgift från 2002,
hade myndigheten resurser att klara av vårdåtgärder för 70-80 runstenar per år,
med en åtgärdscykel på 25 år.
De sista åren var 400 000 kronor
per år öronmärkta för en extern stenkonservator som lagade och rengjorde
runstenarna. Nu har denna summa ökats till 500 000 och fördelats på de
olika länsstyrelserna, i proportion till antalet runristningar.
Riksantikvarieämbetets roll i dag är
att samarbeta med länsstyrelserna i samband med vårdinsatser och nyfynd. Det så
kallade Runverket har två heltidsanställda forskare, Magnus Källström och Laila
Kitzler Åhfeldt, som oftast gör imålningarna av runstenarna. Dessutom har
Riksantikvarieämbetet stenkonservatorn Helen Simonsson, som ger råd och stöd.
Ansvaret för de runristningar som
Clarence Kvart och Lisen Nilzén månar om hör till Uppsalas respektive
Stockholms länsstyrelse. I dessa båda län finns omkring 1 100 av landets
runstenar, men bara tio av dem har blivit rengjorda eller imålade de senaste
fyra åren. Anledningarna är flera.
–
Det var inte så att Riksantikvarieämbetet gjorde ett överlämnande, i stället
dumpades runstensvården i vårt knä utan att det följde med någon penningpåse.
Först efter ett par år blev vi tilldelade omkring 100 000 kronor årligen
för uppdraget, säger handläggaren Lennart Swanström på Länsstyrelsen i Uppsala.
Enligt
Lennart Swanström räcker summan oftast bara till akutåtgärder som att resa de
runstenar som håller på att falla.
–
Vi har inte heller fått ekonomiska resurser att förstärka personalen med en
tjänst som är vikt för just runstensfrågor, säger Lennart Swanström.
Utöver runstensvården har Länsstyrelsen i Uppsala ansvar för ytterligare cirka
170 fornvårdobjekt som exempelvis gravfält och fornborgar.
– Men vi mäktar bara med att ha löpande skötsel av ett 50-tal av
dem. Med 500 runstenar går vi från 170 till cirka 670 fornvårdsobjekt.
Siffrorna talar lite för sig själva, menar Lennart Swanström.
Vad
som prioriteras på länsstyrelserna är akutinsatser efter en en särskilt
prioriteringslista.
Högsta prioritet gäller runstenar som
äventyrar allmänhetens säkerhet, som exempelvis håller på att falla.
Prio två är om stenen och ristningen är
hotade, till exempel om den håller på att vittra sönder.
Först som prioritet tre kommer
ristningens synlighet, det vill säga om lav behöver avlägsnas eller om färgen
på runorna har blekts bort.
Länsstyrelsen i Uppsala har efter fyra år ännu
inte landat i en strategi för hur man ska lägga upp runstensvården. Ett första
steg är en inventering av länets 519 runristningar, vara 473 står utomhus.
Uppdraget sköts av Upplandsmuseet.
–
Av de 280 runstenar som jag hittills hunnit inventera är omkring hälften täckta
av lav eller dåligt ifyllda. Ibland kan jag inte avgöra om ristningen över
huvud taget är imålad; jag ser ingenting av den, berättar arkeologen Robin
Lucas vid Upplandsmuseet.
Robin Lucas bedömer runstenarna efter
prioritetslistan. Alla runstenar fotograferas och genom ett datorprogram kan
tredimensionella bilder tas fram, så att runstenarna kan ses från alla håll.
Också skyltarnas skick kontrolleras.
–
Och
man måste röja innan man rengör runstenarna. Vegetationen runt dem är det stora
problemet: träd som hänger ned, sly och snår, säger Robin Lucas.
Men
organiserad röjning runt de omkring 500 runstenarna är inte något som
länsstyrelsen i Uppsala har resurser till i nuläget.
– En idé är att be hembygdsföreningarna
om hjälp att röja, och att de i så fall sköter kontakten med markägaren, säger
Robin Lucas.
Stockholms
länsmuseum genomförde en liknande inventering av runstenarna i Stockholms län
för ett par år sedan. Då bedömdes ristningarnas synlighet vara dålig på 31
procent av de 537 runstenar som ingick i undersökningen.
Var tredje runristning i Stockholms
län och varannan i Uppsala län kan alltså knappast upplevas. Men att
runstenarna inte rengörs och imålas, har inte bara med pengar att göra.
–
Det är
inte säkert att vi rengör och fyller i alla stenar som vi åtgärdar akut,
eftersom vi inte vet om de tål det. Det är en
bedömning vi måste göra för varje runsten och runhäll, säger
handläggaren Sofia Andersson på Länsstyrelsen i Stockholm.
För att förhindra slitage funderar
Sofia Andersson över alternativa lösningar, till exempel ljussättning som gör
att runristningarna synliggörs i släpljus, när det är mörkt ute. Eller att
placera en plexiglasskiva en bit från stenen, där man kan få en uppfattning om
hur den skulle ha sett ut om den var målad.
Helen
Simonsson, som är stenkonservator på Riksantikvarieämbetet, skriver under på
att rengöring tär på runstenarna.
– Många tror att rengöring är bra för
stenen. Men det är ett stort dilemma, för i själva verket skalar man bort en
bit av stenen när den rengörs, säger hon.
Ristningen ser nyhuggen ut efter
rengöringen. Ytan blir grövre och gropigare, vilket främjar lav och annan
växtlighet.
– Fågelspillning, klippt gräs och löv
samlas i skrovligheterna. Tillsammans med vatten ger det påväxten näring.
Därför är rengöring och imålning ingen
självklarhet.
– ”Minsta möjliga åtgärd” är
kulturmiljövårdens devis för att bevara kulturarvsobjekten, säger Helen Simonsson.
Sedan mitten av 1970-talet används inte
längre kaustiksoda och stålborste när lav tas bort från runstenar och
runhällar. Ofta sker rengöringen genom en kombination av mekanisk och kemisk
behandling – det vill säga med borste eller högtryckstvätt samt med vatten och
etanol.
Inom forskningsprojektet
RenSten har experiment gjorts för att hitta skonsamma och miljövänliga
rengöringsmetoder för kulturhistorisk sten.
– RenSten rekommenderar att man tar bort och därefter förebygger
lavväxt genom att spraya runstenen med 50 procent etanol omkring var fjärde år.
Då etableras ingen ny lav och man undviker att skada ytan med mekaniska
metoder. Ett alternativ till detta är att låta laven sitta kvar. Ofta kan man
ändå se runorna eftersom lavväxten så småningom blir tunn, heltäckande och grå
i färgen vilket inte stör så mycket, säger stenkonservatorn tillika biologen
Eva Ernfridsson.
Efter
inventeringen av runstenar i Uppsala län kommer länsstyrelsen där att påbörja
ett åtgärdsprojekt.
–
Vi kommer att välja ut några stenar som sprayas med
etanol under en fyraårscykel för att sedan målas i. Sedan får vi utvärdera hur
stenarna mår, säger Lennart Swanström.
Kanske är det alltså möjligt att både
skona runstenarna och ha dem rengjorda och imålade. Och det inte bara för
upplevelsens skull.
– Uppmålningen kan också vara ett skydd; man ser att det inte är vilken
sten som helst. Det kan också bli en risk i framtiden, att folk tar
runstensvården i egna händer och gör massa märkliga insatser bara för att man
tycker att stenarna har glömts bort, säger runologen Magnus Källström på
Riksantikvarieämbetet.
Magnus Källström nämner ett ”horribelt” exempel, där en runsten
målats i på sådant sätt att han, som är expert på runor, inte ens kunde hitta början
på inskriften.
– Det jag hoppas är att vi ska utveckla ett gott samarbete med
länsstyrelserna och att vi ska kunna kombinera vårdinsatser, kunskapsuppbyggnad
och forskning på runstenar även i framtiden, säger Magnus Källström.
Runstensvården är en angelägenhet för
många. Runstenarna och runhällarna fungerar som en port till en annan tid och
betyder mycket för gemene man. Samtidigt kan ristningarna ses som ett
skyltfönster för myndigheternas verksamhet.
Om
runstenarna är täckta av lav kan man få intryck av att de som bestämmer inte
bryr sig om dem. Som om de inte skulle vara värda att vårda. Och det i sin tur
kan leda till att moralen när det gäller fornlämningar sänks i stort.
För vi kan
inte lita på att alla avskräcks av förbannelser lik den på den blekingska Björketorpsstenen:
Ärofulla runors rad dolde jag här,
mäktiga runor. Rastlös av arghet, död genom list skall den bli som bryter
detta. Jag spår fördärv.