Världens sämsta runristare

Hur dåligt kunde man rista och ändå komma undan med det? Vad var en vikingatida runstensbeställare beredd att acceptera? Och fanns det de som kunde men inte ville?

ATT RISTA EN runsten var säkert ingen lätt uppgift. Runristaren skulle inte bara finna en lämplig form för ett språkligt meddelande och överföra detta till runor, utan gärna ha en viss konstnärlig begåvning och gestaltningsförmåga samt dessutom behärska själva huggningsarbetet. Även om de flesta runristare besatt dess färdigheter stöter man emellanåt på ristningar där det har funnits ambitioner, men där ristaren av olika skäl inte har nått hela vägen fram.

I ett bergsparti vid Sundby i Spånga i nordvästra Stockholm finns två runristningar, som ser helt olika ut. Den ena är utförd av en mycket skicklig runristare och det är inte några svårigheter att läsa texten: »Andvätt och Gärdar lät rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvi efter sin make.» Den andra ristningen består bara av ett enkelt och aldrig avslutat textband, där inskriften utgörs av ett ensamt namn + ermuntr »Ärnmund» i början av slingan och inget mer. Tydligen har ristaren gett upp efter att ha ristat detta namn, som kanske var hans eget. Runforskaren Elias Wessén, som hade en ganska bestämd uppfattning om vad man kunde kräva av forntidens skribenter, har i detta fall inte skrätt på orden: »Allt talar för att ristningen har utförts av en ovan klåpare, som icke har förmått att fullborda den.»

Om ristaren i detta fall har arbetat för egen räkning eller om det har funnits någon uppdragsgivare i bakgrunden kan vi naturligtvis inte veta. En del runstensbeställare tycks samtidigt ha nöjt sig med att resultatet inte alltid blev det bästa. Till dessa kan räknas den runsten som 1975 påträffades under en strävpelare till det Hornska gravkoret i Uppsala domkyrka och som nog skulle kunna karakteriseras som Upplands fulaste runsten. Runormen är här ovanligt tilltrasslad och runorna står extremt glest i ormkroppen, ibland med flera decimeters avstånd. Om denna sten hade påträffats på någon annan plats så skulle man nog ha tänkt sig för både en och två gånger innan den skulle ha godkänts som äkta. Det råder dock ingen som helst tvekan om att det rör sig om en senvikingatida runsten och den som stavar sig igenom texten märker snart att den är avfattad på oklanderlig runsvenska:

NÄR DET KOMMER till runorna och språket har alltså Likbjörn inte haft några problem, utan det är i det konstnärliga som det har brustit, men lika mycket handlar det kanske om hur vi idag tycker att en vikingatida runsten borde se ut. De som har gett Likbjörn uppdraget har nog haft en annan uppfattning och de har uppenbarligen inte tillhört de minst välbeställda i trakten. En styrimaðr, som den döde Vigmar sägs ha varit, var den som höll i styråran och förde befälet på ett skepp. Runstenen från domkyrkan är inte heller Likbjörns enda, utan hans namn återkommer på ytterligare två eller tre stenar och det finns minst ett tiotal osignerade runstenar som han bör ha utfört. Ingen av dessa är dock på långa vägar så ful som stenen i Uppsala.

Ett närmast motsatt förhållande möter den som besöker parken till Jakobsbergs folkhögskola i Järfälla utanför Stockholm. Här finns två runstenar som ursprungligen stod på den sedan länge försvunna gården Vibbles ägor. Den ena blev på 1800-talet av misstag söndersprängd och ristningen genomkorsas i dag av djupa sprickor. Detta försvårar läsningen, men även om man kompletterar den delvis söndertrasade texten med hjälp av äldre avbildningar, så är den allt annat än lättläst:

DET SOM HAR hänt är att ristaren flera gånger har förväxlat runor som liknar varandra. I det första namnet fununr har han sannolikt avsett kvinnonamnet Gunnvor, som borde ha ristats kunuar. Här har han alltså använt ᚠ f i stället för ᚴ k och ᚾ n istället för ᛅ a. Något liknande har skett i rnisn : stnia som borde ha lytt raisa : stain »resa stenen» och där alltså ᚾ n och ᛅ a är systematiskt förväxlade. Märkligast är dock runföljden isnistu som måste vara fel för raistu »reste». Här har ristaren inte bara råkat skriva n för a, utan också delat upp runan ᚱ r i två olika runor: ᛁ i och ᛋ s. Det sista felet är mycket avslöjande och visar att denna ristare inte kan ha varit runkunnig utan att han måste ha följt en förskrift som han inte alls har förstått. Annars skulle ett fel av den sistnämnda typen aldrig ha kunnat uppkomma. Trots de många misstagen kan vi dock uttyda det mesta av texten, som lyder:

VAD DE SISTA runorna kmuai…n iubnrt döljer för budskap har däremot ingen ännu lyckats begripa. En forskare har gissat att ristarens namn skulle kunna dölja sig i runföljden iubnrt som står fritt på stenytan bredvid korset, men inte heller denna har gått tolka. När det kommer till ornamentiken och huggningstekniken finns det däremot inget att invända emot. I detta hänseende verkar denna runristare ha varit hur skicklig som helst.

Det senare kan man inte säga om runristaren Fast, som har satt sitt namn på en runhäll vid Såsta i Täby i en annan del av Stockholms utkanter. Här är inte bara ornamentiken mycket valhänt utförd, utan runslingan är fylld av mängder med så kallade bindrunor, som gör texten mycket svår att läsa. Samme Wessén som hade uttalat sig om den ofullgångne runristaren i Spånga skriver här: »Det hela förefaller som en lek, ett besynnerligt infall för att förvirra läsaren, och kanske är också detta den riktiga förklaringen. Att ristaren på detta sätt ha missförstått en förlaga, förefaller mindre sannolikt.»

Tittar man närmare på texten framstår det dock som klart att det just är det senare som denne runristare måste ha gjort. Inskriften börjar med tre namn Gamall ok Svæinn ok Farulfʀ, vilket ristaren först har återgett som kamal a suan u fa. När han kom till den andra runan i det sista namnet har han insett sina misstag och ändrat dessa runor till kamal × auk suain × auk genom att hugga de överhoppade runorna ovanpå de runor som han redan hade ristat. På så sätt har det som i dag ger intrycket av komplicerade bindrunor uppkommit. Lite längre fram i inskriften har han råkat hoppa över ett längre avsnitt och därför ser det ut som om namnet kamal »Gammal» skulle vara dolt i runföljden faþur sin »sin fader». Troligen har Fast precis som runristaren bakom runstenen i folkhögskolan i Jakobsberg med växlande framgång försökt följa en förskrift. Samtidigt har han varit så pass runkunnig att han har upptäckt sina misstag i någorlunda tid och kunnat korrigera dem. Förmodligen har han sedan målat upp ristningen med färg och då dolt felen genom att bara fylla i de riktiga linjerna.

En annan runristare vars verk knappast förmår att imponera på en nutida betraktare är Grim Skald, som liksom Likbjörn var verksam i trakterna kring Uppsala. Hans ristningar är relativt enkla och han stavar på ett rätt förbryllande sätt. På en runsten som står vid Danmarks kyrka utanför Uppsala möts läsaren av denna text:

DET SER KANSKE först ut som om det inte skulle betyda någonting alls, men lyckas man hitta ordgränserna, så är det inte så svårt att förstå:

En del stavningar ser lite märkliga ut, men Grims inskrifter är samtidigt mycket avslöjande för den som vill få en glimt av hur det talade språket kan ha låtit. Det verkar nämligen som han har försökt hitta de rätta runorna genom att ljuda sig fram.

Att han lyckas stava ordet ræisa ’resa’ med ett inledande iʀ, där den senare runan aldrig kan förekomma i början av ett ord, tyder på att han måste ha haft ett glidande uttal av det vanliga r-ljudet. I det lilla ordet ok ’och’ återger han vokalen med inte mindre än tre olika runor (aouk), vilket ju borde betyda att ordet inte innehöll ett kort å-ljud utan ännu uttalades med någon form av diftong.

Även om Grim Skalds runtexter är märkligt stavade och Såstahällen och Vibblestenen lämnar en del att önska när det gäller runkunskapen, så är detta inskrifter som med lite ansträngning ändå går att läsa och begripa. Detta gäller dock inte alla runstenar. Runt om i landet finns också en hel del stenar som inte har kunnat tolkas och där det är ytterst tveksamt om runorna verkligen förmedlar ett språkligt budskap.

Vid Hjälsta kyrka i Uppland står exempelvis en runsten som ser ut som vilken runsten som helst, men där den som försöker läsa texten möts av ett ganska oväntat meddelande:

TILL SKILLNAD MOT Grim Skalds runsten finns här orduppdelning, men orden svarar inte mot något som vi känner igen som nordiskt språk. Ristaren har säkert haft en uttalad tanke med stenen. Han har velat skapa en runsten, men att inskriften skulle förmedla ett språkligt budskap var uppenbarligen av underordnad betydelse. Sådana runstenar är faktiskt inte helt ovanliga och röjer runbrukare med högst skiftande kompetens. Vissa har uppenbarligen haft en viss bekantskap med runskrift, eftersom de plötsligt kan rista valda delar av runraden med korrekt teckenordning.