Slaget vid Alken Enge – en järnåldersmassaker

För 2 000 år sedan stod ett blodigt slag på ett näs mellan två sjöar mitt på Jylland, ett par mil sydväst om dagens Århus. Det slutade med att mer än 380 män på den förlorande sidan hade stupat och lämnats liggande kvar på slagfältet att skändas av asätande hundar eller vargar. Först efter nära ett år samlades de dödas ben in för att under olika ritualer hamna i den mindre av sjöarna som var traktens offerplats, numera en ängsmark in till sjön Mossø med namnet Alken Enge.

Platsen för slaget upptäcktes när människoben hittades vid en dikesgrävning 1956 och är idag det hittills enda kända slagfältet från nordisk forntid. Sedan upptäckten har Alken Enge delvis grävts ut i flera omgångar, direkt efter fyndet 1957–60 och senast 2012–2014. Men det var först efter de sista årens undersökningar som arkeologerna fick klart för sig att det var fråga om ett slagfält och inte bara en offerplats.

Vid noggranna tafonomiska analyser (studier av nedbrytningsprocesser) av människobenen visade det sig att kropparna måste ha legat exponerade på öppen mark och ruttnat tills de blivit naturligt skeletterade. Det fanns även spår efter asätare, särskilt hund eller varg, som bidragit till processen. Benen har samlats ihop först efter ett halvår till ett år efter slaget och sedan placerats i traktens offerplats i den dåvarande lilla sjön i en mosse som idag är Alken Enge.

Samma sätt att behandla sina fiender, att lämna de döda kropparna att ruttna och ätas av djur innan benen tas om hand, känns igen från det samtida, men mer kända slagfältet i Teutoburgerskogen i norra Tyskland där tre romerska legioner nedgjordes av germanerna under ledning av cheruskerhövdingen Arminius år 9 e.Kr.

I det centrala utgrävningsområdet har man hittat människoben efter minst 82 manliga individer, både ungdomar och vuxna, främst i åldern 20 till 40 år. En försiktig uppskattning av det totala antalet individer är att det rör sig om minst 380 personer, men eftersom bara en del av ytan med människoben undersökts så måste det egentliga antalet döda var långt större.

Offerplatsen som de döda hamnat i har använts av traktens bönder under en tusen år lång period, från omkring 500 f.Kr. till 500 e.Kr, men det har då främst handlat om offer av enstaka vapen, lerkärl och husdjur – getter, kor, hund, häst och svin. Människobenen i offersjön är däremot uteslutande från slaget som dateras till någon gång mellan år 2 f.Kr. och 54 e.Kr.

Vid samma tillfälle offrades också en hund, ett föl och en fullvuxen häst, men däremot få vapen; endast några enstaka spjut, två knivar och ett par sköldnitar. Där skiljer sig Alken Enge helt från äldre järnålderns krigsofferplatser som domineras av vapen och hästutrustningar i stor mängd och samtidigt saknar spår efter krigarnas kroppar.

Människobenen från Alken Enge har få spår av läkta sår efter våld, men desto fler färska skador efter spjut eller lansar, svärd och möjligen även yxor. Däremot är det nästan inga skador på den vänstra sidan av överkropparna, vilket visar att man skyddat sig med sköldar. Det finns många skador på ryggben och bakhuvudena som tyder på att striden slutat med att en stor del av den anfallande styrkan gett upp och dödats under flykt, eller tillfångatagits och avrättats av segrarna på plats. Att benen har få läkta stridskador ses som tecken på att den slagna hären inte har bestått av professionella krigare, utan av en hastigt sammankallad styrka.

Det finns mycket som tyder på att de döda plundrats på kläder och personliga ägodelar eftersom spår efter sådant saknas bland människobenen. Att det är få vapen som hittats kan bero på att de inte var offrade utan suttit kvar i kropparna efter striden och följt med benen vid offerritualerna. Hur de stridande kan ha varit beväpnade framgår av de samtida gravarna med vapen på Jylland. Man får då tänka sig att en större styrka kan ha bestått av några beridna ledare med full vapenutrustning – svärd, lans, spjut och rund sköld, medan fotfolket fått nöja sig med lansar och spjut, men som också skyddat sig med sköldar som skadorna på skeletten från Alken Enge visar.

Det finns flera tecken på att resterna efter de fallnas döda kroppar hanterats rituellt när de till slut togs om hand och placerades i offersjön. Tydligast och även mest makabert är hanteringen av fyra bäckenben som trätts upp på en trästång. Inför själva offrandet har en del kranier krossats samtidigt som kvarvarande mjukdelar avlägsnats från skeletten, vilket framgår av skär- och huggmärken på benen. Att de långa benen från armar och ben hittades i små samlingar tyder på att människobenen medvetet samlats in och sorterats under ritualerna.

Att plundra den fallne fienden och offra krigsbytet till gudarna var vid tiden för striden vid Alken Enge redan en gammal tradition både bland kelter och germaner. Samma sätt att hantera nedgjorda krigare antas ha skett efter slaget i Tollensedalen i norra Tyskland redan under äldre bronsålder eller mer exakt omkring 1230 f.Kr., en annan unik fyndplats som upptäcktes på 1990-talet och som systematiskt grävts ut sedan 2007. En målande beskrivning av hur det gick till när ”barbarerna” hanterade krigsbytet ger den senantike historieskrivaren Paulus Orosius som berättar om när kimbrernas stamförbund av kelter och germaner segrat över två romerska härar vid staden Arausio i nuvarande Sydfrankrike år 105 f.Kr.:

”Efter att ha erövrat båda lägren och en enorm mängd krigsbyte, förstörde fienden av någon underlig och ovanlig förbannelse allt de erövrat. Kläderna revs i stycken och kastades runt, guld och silver slängdes i floden, männens bröstpansar hackades i bitar, hästarnas seldon förstördes, hästarna själva dränktes i strömvirvlarna och männen hängdes i snaror i träden. Segrarna tog inget krigsbyte samtidigt som de besegrade inte fick någon nåd.”

Den dramatiska berättelsen ingår i Paulus Orosius världshistoria, författad i början av 400-talet e.Kr. Även om det är 500 år efter att händelserna utspelades så hänvisar Orosius till numera försvunna skrifter av romerska författare som levde bara några generationer efter slaget, så berättelsen stämmer nog till stor del. Den märkliga seden bland ”barbarerna” att offra allt krigsbyte och döda alla krigsfångar som förvånade Orosius omnämns av flera romerska författare före honom. Julius Ceasar berättar i sin bok om de galliska krigen, som handlar om hur det nuvarande Frankrike erövrades, att germanerna redan före slagen lovade allt krigsbyte till krigsguden för att tillförsäkra sig seger.

Arkeologiskt är seden väl belagd i området som beboddes av de nordgermanska stammarna och hänger tidsmässigt främst samman med det romerska rikets expansion från de sista århundraden före Kr.f. Det äldsta krigsofferfyndet i Norden med den kända Hjortspringsbåten är dock något äldre, redan från omkring 350 f.Kr. Men seden ökade i omfattning först vid tiden för slaget vid Alken Enge och berodde troligen främst på att det romerska rikets expansiva och aggressiva politik vid den tiden hade bidragit till att de germanska samhällena militariserats och hierarkiserats med ökade konflikter som följd. Det framgår av att rika och vapenutrustade gravar började bli allt vanligare i Norden kring Kristi födelse, särskilt i nuvarande Danmark som låg närmast kontinenten. Krigsbytesoffer skedde framför allt under perioden från 200-talet och fram till att västromerska riket under loppet av 400-talet gick under. De flesta krigsoffer­fynden har gjorts i Danmark, medan de är enstaka längre norrut i södra Sverige där Sösdala i Skåne och Skedemosse på Öland är de mest kända. Det kan i flera fall vara fråga om föremål från hela besegrade härar som systematiskt förstörts och kastats i heliga sjöar och mossar. Den till stor del utgrävda krigsofferplatsen Illerup Ådal (undersökt senast 1975–1985) ligger bara några få kilometer öster om Alken Enge. Här hamnade vid det största offertillfället cirka 200 e.Kr. utrustningen för omkring tusen man i offermossen. Ytterligare tjugo krigsbytesofferplatser av samma karaktär från perioden 200–400 e.Kr är kända i Danmark.

Den vanligaste och numera gängse förklaringen av krigsbytesoffren från denna tid är att de representerar utrustningen till en utifrån kommande armé som nedkämpats av lokalbefolkningen. Varifrån den kommit tycks ha varierat från tid till annan. Nordtyskland, södra Norge, Västkusten och Mälardalen i Sverige har föreslagits. Det kan också ha varit återvändande legosoldater och hjälptrupper som deltagit på romarnas sida i striderna med fientliga stammar vid det romerska rikets norra gränsområden som härjat på sin väg tillbaka till hemorten. I vissa fall kan det även ha varit rent lokala strider mellan olika stammar eller krigarband.

En alternativ förklaring är det omvända, att det är krigarhärar från Jylland och de danska öarna som angripit och besegrat fiender på deras eget territorium och sedan fört hem krigsbyte för att offras. Tanken är att man har imiterat romarnas tradition att hylla sina segerrika generaler och kejsare med triumftåg där den slagna fienden och krigsbytet visades upp för den egna befolkningen. Men det är sällan historiska problem har en och samma förklaring, så troligen får vi räkna med att alla dessa förslag kan ha varit möjliga i olika sammanhang.

”Kropparna har skändats i fler omgångar – plundrats på sina tillhörigheter, lämnats att ruttna och att ätas av rovdjur.”

Flera scenarier har presenterats för vad som hänt vid Alken Enge, men det är inget som helt övertygar. Som ovan nämnts är det vapen och hästutrustningar som återfinns i de traditionella krigsbytesoffren, medan det i Alken Enge är det omvända förhållandet, människorna och knappt något krigsmateriel. Vad beror det på? Varför har man frångått traditionen här? Eller är det så att arkeologerna i detta fall lyckats hitta de döda krigarna vars utrustning offrats på en annan plats? Det förefaller mindre troligt eftersom fyndet är unikt.

Uppenbart är det att de döda i Alken Enge kommer från en besegrad styrka som hanterats av en fiende eftersom kropparna har skändats i flera omgångar – plundrats på sina tillhörigheter, lämnats att ruttna och att ätas av rovdjur på slagfältet och slutligen har skeletten sönderdelats och kranier krossats innan benen hamnat i offersjön.

Det verkar ligga mer bakom detta flerfaldiga dödande än att bara härja och plundra. Kan det vara uttryck för ett extremt hat mot den grupp som de döda representerade? Handlar det om en strid mellan grannar inom en och samma region som odlat osämja under lång tid? Att benen har få läkta stridskador, vilket tyder på att den slagna hären inte har bestått av professionella krigare utan av en hastigt sammankallad styrka, passar in i bilden. Inbördeskrig har en benägenhet att vara grymmare och oförsonligare än alla andra typer av väpnade konflikter. Det skulle kunna förklara varför de döda har hanterats så brutalt och hamnade i bygdens gemensamma offerplats.

Hur som helst kan man konstatera att händelserna vid Alken Enge faller ur den gängse bilden av tidens krigsoffer och det unika fyndet av en hel här av dödade och offrade krigare kräver nog därför en alldeles egen förklaring.