Siciliens ursprungsbefolkning grävs fram

Följ med till elymerna på Monte Polizzo

Vår bild av den tidiga medelhavsvärlden domineras av de grekiska städerna längs kuster och på öar. Men grekerna tendererar att skymma många andra medelhavsfolk, vars historier är väl värda att berätta. Här lyfter arkeologen Cecilia Sandström fram de sicilianska elymerna ur skuggan.

SICILIEN VAR INTE obebott innan grekerna hittade dit på 700-talet f.Kr. i motsats till vad många tror. Bilden av grekerna som ett slags härskarfolk säljer liksom sig själv när man ser magnifika teatrar och tempelområden uppradade likt ett pärlband längs öns östra och södra kust. Att arkeologins fokus ofta hamnar på grekerna och deras materiella kultur är alltså inte så konstigt. Men vilken var den befolkning som grekerna kom att dela Sicilien med? Mycket av det vi tror oss veta om ursprunget av Siciliens första invånare kommer från den grekiska historieskrivaren Thukydides som levde på 400-talet f.Kr. Enligt honom bodde tre inhemska folkgrupper på ön: sikuler, sikaner och elymer.

Öns äldsta befolkning var enligt Thukydides sikanerna (sikanoi pl. gr.). De hade fördrivits från sina hemtrakter vid Siknusfloden i dagens Spanien. Sicilien kom därför att kallas för Sikania en tid. Därefter anlände elymerna (elymoi pl.gr), som denna artikel främst kommer handla om. Elymerna troddes härstamma från Ilion, eller Troja som vi säger idag. Efter Trojas fall ska de ha flytt på skepp till Sicilien och bosatt sig väster om sikanerna. Den sista gruppen av ”inhemska” människor som kom till Sicilien var sikulerna (sikeloi pl. gr.). De hade blivit utdrivna från Kampanien på det italiska fastlandet och tagit sig över havet på flottar enligt Thukydides. Väl på Sicilien följde ett stort slag där nykomlingarna segrade. De nyanlända tog den östra halvan av ön som nu bytte namn från Sikania till Sikelias, alltså Sicilien.

ENLIGT SICILIANSK TRADITION talar man fortfarande om sikaner, sikuler och elymer. Men det finns generellt ingen ambition att arkeologiskt bekräfta deras olika ursprung eller kulturer. Till skillnad från de grekiska bosättningarna med sina monumentalbyggnader finns det inte mycket ovan jord som idag vittnar om elymerna. Det är tydligt att de inte hade behov av att manifestera sin närvaro på det sätt som grekerna gjorde. Sicilien var ju deras ö, och de bördiga landskapen räckte åt alla – till och med till fenicierna som hade bott där med dem i hundratals år.

Det finns lämningar från ca femtio arkaiska elymska bosättningar i varierande storlekar i regionen, och alla är placerade i inlandet och höglandet. Pollenanalyser visar att skogen minskade kraftigt på grund av mänsklig aktivitet från 750-talet och framåt. Även om vi ännu inte vet hur elymerna organiserade sina samhällen före 600-talet så vet vi att de fanns där. Anmärkningsvärt är att alla elymska bosättningar verkar ha upphört att existera efter 500 talet f.Kr. Kvar fanns endast de största städerna Eryx, dagens Erice, Entella och Segesta. Vad hände med de andra? Den gängse förklaringen är att det grekiska Selinuntes ekonomiska och politiska tryck på territoriet blev så stort att elymerna övergav sina bosättningar för att samla sig i större städer som var lättare att försvara.

LÅT OSS TA den mest kända och största elymska staden Segesta som exempel. Det är ännu oklart hur staden var organiserad under arkaisk tid, eftersom endast ett enda bostadshus från 600-talet har undersökts. Man vet dock att platsen var bebodd. En välbesökt helgedom, Grotta Vanella, innehöll en ofantlig mängd arkeologiskt material som visar att platsen tidigt var av stor betydelse. Men märkligt nog finns det ingenting i själva Segesta som tyder på att stadens befolkning växte under 500-talet. Det finns heller inte någon evidens för jordbruksaktivitet i landskapet runt staden. Ändå är det tydligt att det elymiska Segesta blev en rik och mäktig stad. Och elymerna förstod hur de skulle manifestera sin makt och rikedom för sina grekiska grannar. Många tolkar processen som ett tecken på att elymerna assimilerade den grekiska kulturen. Ett mer modernt synsätt är att de förstod utnyttja talesättet att man behöver prata med bönder på bönders vis – makten behövde manifesteras på ett sätt som grannarna förstod.

De förstod utnyttja talesättet att man behöver prata med bönder på bönders vis – makten behövde manifesteras på ett sätt som grannarna förstod.

FÖR ATT FÅ veta hur elymerna levde sitt dagliga liv måste vi förflytta oss västerut till berget Monte Polizzo, beläget några timmars promenad från Segesta. Bosättningen på bergskammen ca 725 meter över havet är det bäst dokumenterade arkaiska elymska lämningarna som hittills undersökt. Genom det utmärkta läget hade befolkningen utsikt över såväl Segesta som den norra och västra kusten av ön, med den elymiska staden Erice och den feniciska bosättningen Motya. Bosättningen grundades ca 630 f.kr., ungefär samtidigt som det grekiska Selinunte några mil söderut. De arkeologiska undersökningarna på platsen pågick mellan 1998 och 2015 har främst fokuserat på två zooner. Den ena, belägen på bergskammen, kallas område A och D och består av fem utgrävda bostadshus. Den andra är centrerad kring bergets högsta nivå och kallas därför akropolis. Här låg bosättningens offentliga helgedomar. Andra arkeologiska undersökningar samt inventeringar och geofysiska studier av berget har kunnat påvisa att bosättningen var ca 20 hektar stor, med runt 400 hushåll som hyste fyra till fem personer i varje. Siffrorna baserar sig på en demografisk modell som kallas ”the Shotgun method”, med vilken man kan beräkna storleken på en befolkning inom en bestämd radie. Förmodligen bodde andra medlemmar av samhället nedanför berget och ägnade sig åt jordbruk och transhumans (betesdrift med kreatur) i dalgångarna.

Genom landskapsinventering av det närliggande området har tydliga arkeologiska spår efter elymerna kunnat påvisas inom tre kilometer från själva bosättningen. Längre än så sträckte sig inte inventeringen. För att en sådan befolkning på 2000 – 3000 tusen personer ska kunna överleva under de 75 år som bosättningen var aktiv – utan att vara beroende av handel – krävdes det ett territorium på 72 km2, vilket utan problem fanns att tillgå. Här kunde de hugga timmer, odla jorden och låta land ligga i träda. I de fyra floddalarna som sträckte sig åt olika håll från berget kunde boskapen beta.

ATT EKONOMIN PÅ Monte Polizzo grundade sig på jordbruk och djurhushållning står klart. Osteologiska undersökningar av djurben visar att får och getter var vanligast förekommande, följt av nötkreatur och gris. Benen avslöjar att hälften av fåren och getterna slaktades före två års ålder, något som visar att kött var en viktig näringskälla för befolkningen. Kemiska analyser av ett förvaringskärl visar också spår av djurfett, och man kan tänka sig att smör, mjölk eller ost förvarades där. Stor konsumtion av animaliska produkter ger en signal om att vintrarna var kalla uppe på berget, och att en diet med mycket fett var viktig för befolkningens välbefinnande. Olivolja som grekerna hade som stapelvara producerades däremot inte på Monte Polizzo. Inte en enda olivkärna har hittats i proverna, vilket är ganska anmärkningsvärt för en medelhavskontext. Olivoljan som köptes in i amforor kanske inte ens konsumerades i köken, utan användes istället som bränsle i lampor.

Bosättningen var ca 20 hektar stor, med runt 400 hushåll som hyste fyra till fem personer i varje.

ATT INVÅNARNA PÅ Monte Polizzo hade långväga handelskontakter står också klart. Och här utskiljer de sig från alla övriga grannar i regionen på ett iögonfallande sätt. Över 40 importerade transportamforor har hittats i bostadshusen. Ytterligare exemplar finns utspridda på akropolis. Siffran kan jämföras med situationen i Segesta, där man hittills bara har hittat ett tiotal samtida amforor av olika ursprung. Transportamforor användes under antiken för att frakta olivolja och vin, men också torkad frukt, fisk, såser, tjära och inlagt kött. Amfororna på Monte Polizzo visar att de kom från Etrurien, det grekiska Korint, feniciska områden och från en mängd olika platser i nordöstra Medelhavet. Det starka inslaget av etruskiska amforor är särskilt anmärkningsvärt. Det handlar om tidiga typer (producerad mellan 630-550 f.Kr.) som är mycket ovanliga på Sicilien, även i de feniciska och grekiska bosättningarna längs västkusten. Det pekar mot att elymerna på Monte Polizzo hade ett eget nätverk av handelsförbindelser, där skepp kom farande med särskilda typer av produkter. Äldre forskning har hävdat att den inhemska befolkningen inte var intresserade av handel, eller inte hade tillgång till handel över haven. Importerade amforor som hittats i bosättningarna anses ha varit gåvor från greker eller fenicier. De nya fynden reviderar den bilden.

VAD HADE DÅ Monte Polizzo att erbjuda i utbyte för vin och olja? Timmer kunde under vintern fraktats längst med floden Arena Délia Grande ner till kusten. Produktion av ull var säkert också en viktig del av ekonomin. Hälften av fåren och getterna som slaktades var omkring sex år gamla, vilket tyder på att de hölls för sin ull. I alla de undersökta husen finns det också spår av ullbearbetning och ett stort antal vävtyngder, som mest 70 stycken i ett och samma hus. Märkligt nog är sländtrissor däremot sällsynta. Antingen gick elymerna runt med sina trissor i fickorna, eller så skedde själva produktionen av ull någon annanstans. Evidensen kan tolkas som tecken på ullproduktion i större skala, där olika moment var uppdelad mellan flera aktörer på olika platser i bosättningen. Om tygerna tillverkades i själva samhället, förbereddes ullen av dem som bodde nedanför berget på landsbygden. Utöver ullproduktion ägnade sig man åt jordbruk. Alla undersökta hus har stora förvaringskärl för spannmål, så kallade pithoi. Makrobotaniska analyser visar att man odlade främst korn men också durumvete och emmervete. Analyserna visar också spår av fikon, vindruva, mandel, linfrö, koriander, anis och vallmo. Om spannmål var en viktig handelsvara för elymerna eller inte är svårt att veta, men varan var åtråvärd på den antika marknaden.

OMKRING 550 F.KR. brann hela bosättningen ner. Platsen befolkades aldrig mer igen, även om fynden visar att folk frekventerade helgedomen på akropolen i ytterligare flera decennier. Oavsett om folket tog sin tillflykt till Segesta eller inte var Monte Polizzo fortfarande den bästa strategiska platsen för rekognosering i landskapet på västra Sicilien. Kanske var det inte alls pressen från grekerna i Selinunte som fick elymerna att överge Monte Polizzo. Det finns än så länge inga arkeologiska bevis för att så var fallet. Min forskning visar dock att vi behöver uppdatera vårt gamla synsätt på Siciliens antika befolkningar. Med hjälp av geologiska undersökningar har jag visat att övergivandet likaväl kan ha berott på utarmad jord, avskogning och expanderande träskmarker runt floderna Mazaro och Cúddia. Den lokala ekonomin var stark och det är tydligt att de hade resurser för handelsutbyten, exempelvis genom en mer storskalig ullproduktion. De etruskiska transportamfororna är väldigt viktiga för att de visar på att Monte Polizzo hade ett eget intresse i olika mediterrana handelsnätverk. Monte Polizzo hade en stor fördel genom de floder som rann från berget till kusterna. Även om alla inte var farbara hela vägen kunde elymerna lätt få kontakt med handelsmän som åkte längst flodmynningarna och gjorde affärer.

Det verkar som att vindrickandet faktiskt var en demokratisk rättighet.

AVSAKNADEN AV ETRUSKISKA amforor på andra elymska bosättningar kan tyda på att de saknade likvärdiga handelskontakter. Eller att de inte hade lika stort intresse för specifika importerade handelsvaror, och kanske därför nöjde sig med vad som fanns på den lokala (grekiska) marknaden. Eftersom amfororna är funna i alla bostadshuskontexter på Monte Polizzo, verkar det som att vindrickandet faktiskt var en demokratisk rättighet, och inte endast för en priviligierad elit.

UNDER 500-TALET OCH framåt pågick det olika dispyter mellan Selinunte och elymerna angående territorium och annat, enligt de antika källorna. Fenicierna hade däremot hittills i historien legat lågt. Men den fenicisk-puniska staden Karthago, beläget i Tunisien, hade sedan länge vuxit till en stormakt, och år 409 f.Kr. förintade punerna Selinunte.

Västra Sicilien och de elymska städerna kom domineras av punerna fram till mitten av 200-talet f.Kr. då romarna vann det första puniska kriget och därmed även Sicilien. Segesta nämns faktiskt i de antika källorna ända ner till 100-talet f.Kr. som en fantastisk stad, med en ännu mer fantastisk och viktig hamn. Monte Polizzos handelsintresse kanske bara låg sisådär 400 år före sin tid helt enkelt.