Runristarens bildkonst

Magnus  Källström

Magnus Källström

26 nov 2020

Det är lätt att glömma att runstenarna ofta är lika mycket bildkonst som text. Runologen Magnus Källström berättar här om en av landets mest kända runristare under vikingatiden – Åsmund Kåresson.

Åsmund var en kristen konstnär som redan under vikingatiden arbetade fram bibliska motiv med mejsel, klubba och pensel. Ibland fick ett hedniskt motiv illustrera en kristen tanke. Det kunde bli påfallande anstötligt. På Onslunda­stenen i Tensta utanför Uppsala förekommer en bild som knappast kan tolkas som något annat än en samlagsscen. Foto: Magnus Källström

HANDLAR DET OM en våldsam strid, där en man attackerar en annan bakifrån med ett yxliknande föremål, medan en annan man redan ligger död på marken? Eller rör det sig i stället om en begravning, där en man placerar en annan man i graven, medan en tredje håller ett stavkors i handen? Bilderna på Håmöstenen från Uppland har tolkats på två diametralt motsatta sätt och det har varit oklart vilket som är den rätta. En nyligen återupptäckt bildristning ser dock ut att kunna visa vägen.

DEN AKTUELLA RUNSTENEN finns sedan 1988 att beskåda i Humanisthuset på Umeå universitet, men egentligen tillhör den Historiska museets samlingar, dit den kom 1939. Innan dess hade stenen suttit inmurad i en källare vid Håmö i Läby strax utanför Uppsala. Runstenen uppmärksammades och avbildades redan på 1600-talet och var då i samma fragmentariska skick som nu. Trots detta kan inskriften rekonstrueras i sin helhet: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Att vi kan vara så säkra på att det har stått precis så beror på att stenen har en make, som står rest vid Läby bro och som i stort sett bär samma text.

Det kristna inslaget är mycket framträdande på hans stenar.

Våldsamt överfall eller stämningsmättad begravning? Motivet på Håmöstenen har tolkats på två helt motsatta sätt.
Foto: ATA

BÅDA STENARNA ÄR ristade av den berömde runristaren Åsmund Kåresson, som var flitigt verksam i trakterna kring Uppsala vid mitten av 1000-talet. Åsmund räknas som en av vikingatidens mest inflytelserika runristare och den som lade grunden till den uppländska runstensstilen. Det kristna inslaget är mycket framträdande på hans stenar genom kors och kristna böner.

Dessa tydliga kristna inslag gjorde att redan 1700-talets runforskare antog att Åsmund måste ha varit klerk eller präst. I slutet av 1800-talet föreslog konsthistorikern och poeten Nils Fredrik Sander att Åsmund till och med kunde vara identisk med en engelsk missionsbiskop Osmundus, som omtalas av Adam av Bremen och som vid mitten av 1000-talet skulle ha uppehållit sig vid sveakungen Emund Gamles hov. Denna identifikation fick ett visst genomslag och har sedan varit populär under olika perioder. Åsmunds sätt att använda runorna pekar dock åt ett helt annat håll, nämligen att han har sitt ursprung i Norrland och då snarast i Medelpad.

Runsten i Måsta i Ballingsta med de fyra fula djuren från Daniels dröm. FOTO: ATA

ÅSMUNDS STENAR BÄR inte bara runslingor och inskrifter utan också bildframställningar. Sammanlagt förekommer sådana på en fjärdedel av hans omkring åttio kända runstenar. Ofta handlar det om olika djurfigurer, men ibland förekommer också människor. Bildframställningen på Håmöstenen tillhör en av hans mest avancerade. Förutom de tre männen som omtalas i ingressen finns här även en ryttarlös häst och bakom den en del av en märklig djurfigur som närmast leder tankarna till en gigantisk vandrande pinne. Mittytan upptas av ett stort kors. De flesta som har ägnat sig åt denna sten har i framställningen av de tre männen velat se en stridsscen. Riksantikvarien Johan Peringskiöld menade exempelvis 1719 att det handlade om en av den döde Jovurs bedrifter och att ristningen föreställde ”twå Karlar, then ene hållande then andra i halsen, then tredie kommande med en klubba at bulta den segrande i ryggen”. Elias Wessén, som skrev om stenen i Upplands runinskrifter 1951, tänkte sig att det istället var Jovur som hade dött en våldsam död.

Här tittar den nyupptäckta björnen på Håmöstenen fram. FOTO: ATA

DEN ANDRA TOLKNINGEN av Håmöstenens bilder har Bengt Hult till upphovsman och gör gällande att det handlar om en framställning av en begravning, där det som tidigare har uppfattats som tillhygge istället är ett handburet kors. Denna tolkning har vunnit stor anslutning bland senare tiders bildtolkare, både i Sverige och internationellt. Granskar man det förgivna korset lite närmare ser man att det är mycket oregelbundet och att ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Denna form låter sig nog bättre förenas med en hammare eller yxa. Dessutom har Åsmund på en runsten i Gästrikland avbildat en person som har ett handburet kors och det har där en helt annan utformning. Att det som Åsmund har velat återge på Håmöstenen är en strid eller snarare någon form av överfall ligger nog närmast till hands. Men varför har han försett stenen med en sådan bildframställning?

NÄR FORNFORSKAREN RICHARD Dybeck undersökte stenen sommaren 1876 gjorde han en upptäckt, nämligen att det utanför slingan finns en ristad björnfigur. Denna bild hade inte tidigare iakttagits, vilket kanske inte var så konstigt eftersom stenen då fanns inne i en mörk källare. Betydligt märkligare är att bilden därefter verkar ha förbisetts av alla senare undersökare – inklusive den som skriver detta – trots att den syns på fotografier både när stenen ännu satt kvar i källarmuren och efter att den hade flyttats till Historiska museet.

Liknande björnfigurer är sedan tidigare kända från flera av Åsmunds stenar och måste ha någon särskild betydelse. På en runsten vid Måsta i Balingsta, någon mil sydväst om Uppsala uppträder en björn tillsammans med tre mer eller mindre märkliga djurfigurer, varav en har människoansikte. Ett förslag är att detta kan bygga på en framställning av de fyra evangelistsymbolerna, men eftersom evangelisten Johannes symbol var örnen borde då ett av djuren ha varit en fågel.

HENRIK WILLIAMS, PROFESSOR i Nordiska språk vid Uppsala universitet, har i ett inlägg 2017 på The Rune blog utan tvivel gett den riktiga tolkningen av dessa bilder. Han menar att de återger en passage ur Daniels bok i Gamla testamentet, där Daniel på natten får en syn av att fyra stora djur stiger upp ur havet. Det första var ett lejon med örnvingar, men där vingarna slets av och djuret ställde sig på två ben och fick en människas förstånd. Därefter kom en björn, en leopard och slutligen ett fruktansvärt skräckinjagande djur med tänder av järn, som ”slukade och krossade”. Detta är ju nästan exakt de djur som Åsmund har ristat på sin sten. Till vänster om björnen finns ett kattdjur och under detta återfinns ett lejon halvt förvandlat till människa. Fyrfotadjuret som sträcker upp mot korset och nafsar i den ena korsfliken måste svara mot det slukande ”djuret med tänder av järn”.

Daniels visioner förebådar det som senare återkommer i Uppenbarelseboken i Nya testamentet och Williams har här pekat på en snarlik passage där ett odjur också stiger upp ur havet: ”Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon.”

Yttersta domen. Rysk ikon på nationalmuseet. Detalj. Foto: Magnus Källström

FÖR ETT PAR år sedan fick jag av en tillfällighet syn på en märklig parallell till Måstastenens bilder. I det lilla rummet med ryska ikoner på Nationalmuseet i Stockholm finns en stor ikon föreställande just Yttersta domen och på ett ställe på den bildrika ytan ser man en knäböjande man som tillsammans med en ängel står framför fyra djur. Ett av dessa är en björn, de tre övriga utgörs av påtagligt aggressiva fyrfotadjur. Den ryska texten förklarar att den knäböjande mannen är Daniel. Björnen påminner på ett slående sätt om de björnfigurer som finns hos Åsmund trots att ikonen ifråga är målad under den senare delen av 1500-talet och alltså femhundra år yngre! Förmodligen beror likheten alltså på rena tillfälligheter, men det är kanske inte helt oviktigt att det ryska ikonmåleriet har sina rötter i 1000-talet. Det är väl till och med rätt sannolikt att ikonbilder från Rus och Bysans, där traditionen är ännu äldre, har följt med hemvändande väringar och handelsmän och kunnat tjäna som förebilder i den inhemska bildkonsten.

Djurfigurerna på Håmöstenen blir om hästen inkluderas bara tre, men man ska då komma ihåg att stenen ursprungligen har ingått i ett parstensmonument, där den andra stenen (U 904) ännu står kvar vid bron i Läby. På denna finns ytterligare två djur avbildade. Det vänstra tycks också föreställa en björn, medan det högra liknar ett kattdjur. Dessutom finns en fristående ormfigur som riktar sitt huvud mot det centralt placerade korset.

Ledbergsstenen i Östergötland. Oden har satt foten i vargens gap. Foto: Magnus Källström

DET FINNS ÄVEN andra bilder på Åsmunds stenar som skulle kunna sättas i samband med den yttersta domen. Vid Frötuna i Rasbo står en ganska liten sten med en ristning föreställande en behornad djurfigur och ett kors, vilket säkerligen är en framställning av Agnus Dei ”Guds lamm”. Andra motiv som återkommer flera gånger hos Åsmund är hjortar, ryttare och bevingade drakar. Hjorten är en känd Kristussymbol, medan ryttarfigurerna är mångtydiga. En möjlighet är att de har ett samband med apokalypsens ryttare.

ATT DET PÅ vikingatida runstenar förekommer hedniska motiv som har använts i ett kristet sammanhang är känt sedan tidigare. På den östgötska Ledbergsstenen avbildas exempelvis en våldsam strid, där man bland annat ser hur Oden slukas av Fenrisulven. Samtidigt finns på kanten av stenen ett stort kristet kors. Tydligen har man under den första kristna tiden dragit likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen.

Forskare har också påpekat att Ragnaröksskildringen i eddadikten Völuspá innehåller många motiv som ser ut att kunna vara inspirerade av skildringarna i Uppenbarelseboken. Hit hör ett par rader i vers 45 av Völuspá, som nästan skulle kunna användas som en bildtext till stridsscenen på Håmöstenen:

Brœðr muno berjaz
oc at verðaz,

”Bröder skola kämpa
och varandras banemän bliva”
Detta följs i den aktuella versen av raderna
muno systrungar
sifiom spilla;

Klassiska eddaöversättare uttrycker sig här gärna i eufemistiska ordalag som ”systrars barn sin släktskap spilla” eller ”barn utav systrar skola bryta mot seden”. I Lars Lönnroths nytolkning från 2016 blir dock meningen betydligt klarare: ”systrars barn i blodskam avlar”.

Guds lamm i Frötuna i Rasbo, Uppland. Foto: ATA

DETTA SER UT att kunna illustrera en annan av Åsmunds bilder, som länge har förbryllat forskningen. På Onslundastenen i Tensta utanför Uppsala förekommer en bild som knappast kan tolkas som något annat än en samlagsscen. Wessén, som skrev om den i Upplands runinskrifter, menade att bilden just på grund av detta måste sakna symbolisk mening och att Åsmund hade ”tecknat sina figurer helt enkelt därför att det har roat honom och att de bara fläckarna på stenytan lockade till utfyllnad”. Man undrar här vad runstensbeställaren kan ha tyckt om detta infall av konstnären och av motivvalet.

”Om realismen i framställningen kan icke råda någon tvekan” konstaterade runologen Elias Wessén år 1953. Onslundastenen i Tensta, Uppland. Foto: Magnus Källström

Andra har föreslagit att bilden skulle ha något med fruktbarhetskult att göra och att det skulle handla om ett kultbröllop, ett s.k. herio gamosmotiv. Det är dock svårt att förstå vad ett sådant har att göra på en kristen runsten. Tänker vi oss däremot att bilden hänger samman med den omoral som drabbar världen strax före Ragnarök och Yttersta domen så faller bitarna på plats. Motivet kan då även knytas till de två följande raderna i den aktuella eddaversen:

hart er í heimi,
hórdómr mikill.

”hårt är i världen,
hordom mycken.”

Man undrar här vad runstens­be­ställaren kan ha tyckt.

PÅ ONSLUNDASTENEN FÖREKOMMER även en bevingad drake, som slingrar sig över stenytan. Här går tankarna inte bara till Uppenbarelsebokens drake, ”ormen från urtiden som är Djävulen och Satan” och som vid slutstriden binds för tusen år, utan också till den vers som avslutar dikten Völuspá:

Þar kømr inn dimmi
dreki fliúgandi,
naðr fránn, neðan
frá Niðafiollum;

”Där kommer den dunkle
draken flygande,
den blänkande ormen, ned
från Nidafjället
…”

Frötuna­stenen i helt skick. Teckning av Peter Boling 1769-70. Bild: ATA

DET KANSKE TYDLIGASTE exemplet på att bilderna på Åsmunds stenar återger scener som illustrerar den yttersta domen har funnits på en runsten vid Frötuna i Rasbo socken. I dag återstår bara två små fragment av denna sten, varav det ena bär en ryttarfigur. I Antikvarisk-topo­grafiska arkivet i Stockholm finns en länge förbisedd 1700-talsteckning, som visar hur stenen såg ut när den var hel. Den bar då betydligt fler bilder än bara ryttaren. Nedtill fanns en person med utsträckta händer och högst upp den nedre delen av en annan person som verkar ha gränslat huvudet på en orm. Ytterligare en bild har funnits upptill till vänster på stenen, men den har tecknaren uppenbarligen inte förstått. Stenens mittyta dominerades av det kristna korset.

Att figuren längst ned kan vara en Kristusframställning är knappast för långsökt. Det skulle liksom på Jellingstenen i Danmark kunna handla om korsfästelsen, men eftersom ingenting av korset verkar ha varit antytt, är det sannolikare att det handlar om det återuppståndne Kristus, som gör en frälsande gest eller kanske visar upp sina sår. Detta är ett motiv som vi känner igen från medeltidens kyrkomålningar. Personen som ser ut att angripas av en orm har höjt åtminstone den ena armen och kanske har Åsmund här tänkt på Sankt Mikael i kamp med ormen.

DEN BILDVÄRLD SOM Åsmund har efterlämnat kan alltså utan större svårigheter passas in i skildringar av världens slut, som både har varit färgade av hedniska och kristna föreställningar. Samtidigt känns hans bildval på något sätt mera ”medeltida” än exempelvis de bilder som förekommer på Ledbergsstenen. Medan denne ristare har hämtat sina motiv direkt från den fornnordiska motivkretsen får man känslan av att Åsmund också har tagit del av bilder som kommit utifrån, kanske just i form av ikoner från Ryssland eller Bysans.

Ett av de bevarade fragmenten från Frötunastenen, Uppland. Foto: ATA