Ren och människa i Alta under tvåtusen år

Nu ser vi verklighetens djur bakom jägarnas hällristningar.

LÅNGT UPP I Nordnorge, närmare bestämt i Alta finns den största koncentrationen av hällristningar i norra Europa. Närmare sextusen figurer fördelade på hundratals hällar ligger samlade i Altafjorden, de flesta föreställer djur. Alta är en av ca 300 platser i norra Fennoskandien med huggna eller målade hällbilder från stenålder (9000–2000 f.Kr). Det vore enkelt att säga att Alta är unik men ingen lokal är den andra lik. Däremot är det en handfull motiv som dominerar merparten av stenålderns hällbildslokaler: hjortdjur, människofigurer och ibland båtar.

På somliga platser finns sjöfågel och val i större antal och hälleflundra, lax och björn är ganska vanliga lokalt, men andra arter är få eller helt frånvarande. Bäver och säl, båda viktiga bytesdjur, är sällsynta, liksom kråk- och rovfåglar.

Det vanligast förekommande djuret i Alta är renen, därefter kommer älg och björn. Hällbilder är svåra att datera men grovt kan ristningarna i Alta delas upp i fyra faser: fas I ca 5200–4200 f.Kr.; fas II ca 4200–3000 f.Kr., fas III ca 3000–2000 f.Kr. och fas IV ca 1700–1200 f.Kr.

I MIN AVHANDLING undersökte jag djuren från de två äldsta faserna utifrån premissen att djur varit viktiga i sig själva, inte i första hand som symboler eller attribut som exempelvis schamanistiska hjälpandar, och att ett sådant erkännande skulle avslöja något om motivationen bakom bildskapandet och om människors förhållande till och tankar om de djur de avbildat. Utifrån en metod inspirerad av etologi (läran om djurs beteende) studerades ungefär tusen renar, tvåhundra älgar, närmare hundra björnar och hundra individer av andra arter.

Länge var den vedertagna uppfattningen att jägare på magisk väg försökte få kontroll över de viktigaste bytesdjuren men under 1980-talet hävdade man att bilders betydelse är mångbottnad. Det var nödvändigt att göra upp med den jaktmagiska stereotypen som byggde på föråldrade idéer, men livet kom att hamna i skuggan av tänkandet och de djur som de förhistoriska bildmakarna ägnat så mycket intresse och uppmärksamhet ansågs inte ha med hällbildernas syfte och mening att göra annat än som lämpliga symboler eller en fond till mer fantasieggande motiv. En del forskare tröttnade så småningom på den obegränsade, tämligen meningslösa friheten i associativ och symbolisk tolkning och började studera mer påtagliga aspekter av hällkonsten, som hur den förhåller sig till markerna och vattnen och till olika kvaliteter i hällen. När man idag tolkar hällbildernas innehåll, eller överhuvudtaget världsuppfattning hos de grupper som levde av jakt och fångst, sker det ofta inom ramen för akademiskt formulerade modeller som totemism, schamanism och numera allt oftare animism – monolitiska storheter som riskerar att bli både för snäva och intetsägande generella. Man har också sett hällkonsten som kartläggningar av världen. Trots variationen i perspektiv har forskningsfrågorna sällan rört sig bortom gränserna för det sociala och mellanmänskliga – arkeologer har helt enkelt inte varit lika intresserade av djur som stenålderns bildmakare en gång var.

MITT ARBETE UTGÅR ifrån att eftersom människorna här varit så upptagna av vissa djur bör dessa tas på allvar och ett nära studium av djurfigurerna som kroppar och subjekt, vilka de är och vad de gör på hällarna, borde kunna bidra till förståelse av motivationen bakom bildskapandet. Det innebär att lära om de olika arterna, både genom vetenskaplig och traditionell kunskap, och om hur det var att leva nära inpå dem och vara beroende av dem.

I norra Nordamerika, och i viss mån Sibirien, finns den nödvändiga, långsiktigt förvärvade kunskap och erfarenhet som fått stå tillbaka till förmån för de mer akademiskt tillrättalagda och behändiga ”ismerna”. Så kallad traditionell kunskap låter sig inte alltid delas upp i andligt respektive rationellt eftersom långsiktigt förvärvad kunskap lever genom att förmedla mening snarare än fakta. Berättelser, traditioner och etiska praktiker kan därför för en utomstående framstå som irrationella, vilket de också kan vara, men det är oftast inte möjligt att bedöma i det långa perspektivet.

I TEORETISERINGAR AV jägare lyfter arkeologerna ofta det som skiljer oss från dem, det finns en fascination för det vi uppfattar som totalt annorlunda, för en magisk värld som ligger bortom vår tids klassificeringar och motsatser, tex mellan natur – kultur, andligt – materiellt och mellan människa och djur . Detta är en god ambition men det finns en risk att den mystifierar jägarna, glömmer det vi har gemensamt och dessutom förbiser värdefull kunskap vi skulle behöva lära av idag. En viktig del av denna är att människan ingår som en aktiv och beroende part i den levande omvärlden, inte som utomstående betraktare, och att denna är meningsfull och möjlig att kommunicera med. Detta gäller i synnerhet vissa jaktdjur och är helt enkelt en slutsats baserad på generationers erfarenheter, det finns inget mystiskt i just detta även om det såklart finns tankar och idéer om hur olika arter är beskaffade som är främmande för de flesta av oss. Till exempel är det en grundläggande och vida spridd tanke att man kan nå fram till djuren även när de inte är fysiskt närvarande genom tex sång, bön och bilder.

Att studera de Nordfennoskandiska hällbilderna är svårt. De låter sig inte gärna inrättas i prydliga tabeller. Samtidigt, om man inte vill plocka russinen ur kakan är det nödvändigt med någon form av kvantitativ vetenskaplig bearbetning. Man behöver också, så gott det nu går, frigöra sig från sina egna förutfattade meningar och förhoppningar. Att byta fot och försöka betrakta hällbilderna ”animistiskt” istället för ”västerländskt” skapar lätt nya problem.

ETT SÄTT ATT komma runt detta är att arbeta efter en metod och följa den. En bra metod kan i bästa fall komma med överraskande resultat. Min metod bygger på att vad djuren gör och hur de är framställda har varit meningsbärande och att detta är uttryckt i deras fysionomi, sociala konstellationer och interaktioner. Den är inte etologisk i strikt bemärkelse, det vore varken försvarbart eller särskilt givande eftersom de avbildade djuren ofta deltar i situationer som inte kan ha ägt rum i den fysiska verkligheten.

Sådant har förstärkt uppfattningen om att hällkonsten hör hemma i en annan sfär än den verkliga där djur och människor rör sig, men resultaten från Alta visar att det inte är möjligt att skilja det fysiskt realistiska och det orealistiska åt. Det finns undantag, men de flesta djurfigurer är inte märkliga på något sätt annat än att de deltar i märkliga situationer. Inte heller är de tecken eller stereotypa representanter för sin art. Ett viktigt resultat är att djur oftast har avbildats i enlighet med sin natur som man observerade och mötte dem i markerna. Detta är särskilt tydligt för renen. Ett ihållande och starkt fokus för bildmakarna har varit dess årliga vandringar.

De betydligt lättare vargarna kan jaga ikapp en älg över hård skare.

I DEN ÄLDSTA fasen (5200-4200 f.Kr.) syns renen i socialt kompletta grupper med sarvar (tjurar), vajor (kor) och kalvar, ofta under vandring. Ett återkommande tema är uppvaktningen under brunsten. Inte själva parningen eller sarvarnas hårda kamper, utan själva uppvaktningen där tjuren följer en vaja och nosar henne där bak för att se om hon är redo. Detta är flocken under hösten när renarna samlas inför parningen och för att sedan, utspridda i mindre grupper dra till vinterbeteslanden. Ibland tycks renarna gå människorna till mötes, här finns också vapen och hägn avbildade, men sällan något synligt våld. Ett par hällar tycks snarare uttrycka glädjen i denna höjdpunkt på året som bör ha varit en stor tilldragelse som involverade hela gemenskapen. När älgen uppträder på samma hällar föreställer man sig att den också skall vara avbildad i sin höstgestalt, men så ser det inte ut. Älgen är mer svårfångad och när älgarna alls har horn – vilket hör till undantagen – är dessa små. Älgen och de situationer den är avbildad i pekar snarare mot vintern.

I SLUTET AV fas I avtar bildmakeriet och när det ökar igen under fas II syns både kontinuitet och förändring. Proportionerna mellan antalet renar, älgar, björnar och den lilla gruppen ”övriga arter” är desamma. Om man betraktar djuren ytligt enbart som representanter för sin art har alltså inte mycket förändrats men om man ser till deras individuella kroppar och sociala konstellationer märks en avgörande skillnad. Antalet tjurar har minskat, honorna är desto fler och till skillnad från under den äldre fasen är flera dessutom synbart dräktiga. Detta gäller även älgen. De mindre segregerade grupper som nu rör sig över hällarna kan vara honorna som om våren tar täten till kalvningslanden. Ingen jakt på ren eller älg är avbildad under fas II, däremot interagerar båda arterna allt oftare med båtar. Ökningen av båtmotivet har satts i samband med ett ökat utnyttjande av havets resurser, men är det en självklar koppling? Många båtar saknar besättning och är oftare associerade med renar än med fiske eller jakt till havs. Havet fryser inte på grund av golfströmmen, men älvarna gör det och båtresor längs Kautokeino-Altaälven som var en livsnerv mellan kust och inland kunde bara göras under den isfria delen av året.

Medan andelen marina djur är konstant finns i fas II inga andra landlevande djur än ren, älg och björn. Dessa var få även under fas I men de var pälsförande arter som bäst fångas under höst eller vinter. De vargar (eller lösa hundar?) som trakasserar älg under fas I är också borta. De betydligt lättare vargarna, vars tassar brer ut sig likt snöskor, kan jaga ikapp en älg över hård skare. En nykomling i fas II är sjöfågel som ibland påträffas i mycket nära kontakt med vajor.

METODEN LEDDE FRAM till oväntade resultat – men hur skall man förstå dem, särskilt skiftet i fokus under årscykeln? Det arkeologiska materialet i övrigt visar inga motsvarande förändringar och inga kända försämringar av klimatet sammanfaller i tid, men sådana rekonstruktioner är storskaliga och gör inte rättvisa mindre förändringar med kännbara konsekvenser för människorna lokalt. I ett tolkningsförsök placerade jag istället hällbilderna inom ramen för de generella livsvillkoren – de ekologiska och de existentiella. Existentiella och emotionella orsaker diskuteras sällan som en motivation till bildskapandet men de måste ha varit påtagligt närvarande. Även om man också har levt av havets tillgångar i Alta har renen uppenbarligen haft en särställning. Att leva enligt en rytm som var sammanlänkad med renens verkar ha varit ett grundläggande villkor för vad som betraktades som ett gott liv.

Fisk är basföda i norr men de stora bytesdjuren är livsnödvändiga i det långa perspektivet. Renen gav inte bara mat utan även material för kläder och redskap, de flesta redskap som används vid havsjakt var gjorda av renben (eller älg) och inga skinn är bättre än renens för kläder och sovfällar under de kalla vintrarna. Vi vet också från otaliga etnografiska exempel att ren och älg var förknippade med starka positiva värden långt utöver det praktiska.

REN- OCH ÄLGPOPULATIONER fluktuerar kraftigt av orsaker som bara delvis är kända av vetenskapen. I traditionell kunskap är sådana tider både väntade och fruktade och när de högst värderade bytesdjuren försvinner är det en existentiell kris i dubbel bemärkelse – något har brustit och gått fruktansvärt fel. Det är troligt att hällbilder var en kulturellt given praktik under den här tiden som bland annat användes för att kontakta och upprätthålla goda relationer med viktiga jaktdjur. Vi kan inte uttala oss om när situationen krävde att nya hällbilder gjordes men en tolkning är att även de höstflockar av ren som skildras under fas I har kommit till under tider av oro, som ett led i att kontakta och besvärja djuren.

En orsak till att man övergav detta tema i fas II kan ha varit att man inte längre kunde förvänta sig dessa lyckliga möten om hösten – rytmen i det goda livet samman med renen var bruten. När bildskapandet tog fart igen under fas II hade gammal kunskap om förhållandet mellan ren och människa omvärderats. Renen är fortfarande bildskapandets mittpunkt men istället för brunsten och jakt om hösten är huvudtemat nu vajorna och livets återkomst om våren.

Att djuren har varit meningsfulla som sig själva betyder inte att de är ”bara djur” som motsats till människan, inte heller att de ”bara” är en livsnödvändig resurs. Man skulle kunna uttrycka det som att bilderna har varit verksamma i gränslandet mellan det fysiskt verkliga och det imaginära. På så sätt berättar de om människors förhoppningar och motivation.

ÖVERHUVUDTAGET ÄR HÄLLBILDERNA svåra att inordna i någon övergripande modell och verkar inte vara styrda av regler om hur saker och ting är ordnade. De passar inte i de stora abstraktioner och kategorier som karakteriserar modernt tänkande, men verkar inte heller styrda av något äldre kosmologiskt schema eller symboliskt system. Det betyder inte att de inte är strukturerade, men att de är strukturerade på ett annat sätt. Samtidigt som hällkonsten är fri, odogmatisk och varierad är den oerhört konformistisk i sina grundläggande teman och djurens betydelser kan i stället urskiljas i skeenden och i fria men upprepade konstellationer på hällarna – vad de gör och med vem eller vilka. Traditionell kunskap är strukturerad på liknande sätt – den är inte åtskild i kategorier som ekonomiskt, socialt, teoretiskt eller praktiskt. Den går inte att plocka isär – kunskapen lever genom praktiker, etik, sedvänjor och berättande. I berättandet liksom i praktikerna finns ofta en dimension som vi skulle kalla för andlig eller irrationell, men som inte kan lyftas ur sitt sammanhang utan att något väsentligt går förlorat. Att bilderna i Alta inte är ordnade efter strukturer som vi är bekanta med betyder inte att det inte fanns några kulturellt vedertagna uppfattningar om de olika djuren. Det gjorde det, men dessa var starkt förbundna med verkliga djur, deras rörelser i markerna över året och i min tolkning, även med deras livsavgörande närvaro och frånvaro i det långa tidsperspektivet.