Möt Skateholmskvinnan

Corey Vejdeland

Corey Vejdeland

16 apr 2021

MODELLMAKAREN OSCARS ANSIKTEN

Oscar Nilsson har specialiserat sig på att rekonstruera ansikten på historiska och förhistoriska människor. Foto: Oscar Nilsson

Oscar Nilsson är en modellmakare som har specialiserat sig på att rekonstruera ansikten på historiska och förhistoriska människor från äldre stenålder till sen historisk tid. Hans arbeten har väckt uppmärksamhet världen över. Genom att kombinera sitt konstnärsarbete med osteologi, rättsmedicin och arkeologi lyckas han skapa ansikten och modeller som låter oss komma forna tiders människor nära, på samma sätt som senare seklers porträttmålningar. Vi kommer framöver att presentera ­Oscars ansikten från olika tider. Först ut är kvinnan från Skateholm. Hon finns numera utställd på Trelleborgs museum och är väl värd ett besök.

HÄR KAN DU följa stegen i ansiktets tillblivelse.

FÖR 7 000 ÅR sedan, under en sen del av jägarstenåldern, låg en jägar- och fiskarby vid Skateholm på Skånes sydkust. Söderut, på andra sidan havet, tio till femton mil inåt land, fanns invandrade bönder. Skateholmarna höll likt andra kustbor och skandinaver envist fast vid fångstekonomin. De fiskade, både från båtar och med fasta fiskeredskap, de jagade större djur både till havs och på land, och de samlade hasselnötter och andra ätliga växter i skogarna innanför boplatsen.

Skateholmskvinnan återskapad av modellmakaren Oscar Nilsson. Foto: Gert Germeraad/Trelleborgs museum

Arkeologer har hittat rika spår efter skateholmarnas vardagsliv, men det som har gjort platsen känd är de gravfält som ger oss en enastående inblick i enskilda människoöden. Vi kan möta den gamle mannen som håller ett litet barn i sin famn, kanske ett barnbarn som blir omhändertaget av sin släkting efter döden. Barnadödligheten var hög, men inte så hög som exempelvis under 1700-talet. Infektionssjukdomar var ovanligare. Samhället präglades av våld. Skalpering förekom och en man hade fått ett pilskott i underlivet och sedan styckats. I det skicket begravdes han. Till råga på allt hade han under sin livstid blivit påsprungen av ett vildsvin vars bete skadade lårbenet så att han blev halt.

MEN MEST FASCINERANDE är nog ändå den grav, där en kvinna i trettiofemårsåldern har begravts sittande i en grop. Det är just henne som Oscar har återskapat. Hon sitter i skräddarställning med fötterna samman på ett par kronhjortshorn och bär ett höftsmycke med omkring 120 tandpärlor. Mest rör det sig om kronhjortständer som har försetts med borrade upphängningshål, men i smycket ingår också några mårdkäkshalvor, vildsvinständer och en älgtand. På bröstet bär kvinnan en tunn, svart skifferplatta.

Kvinnan var bara 150 cm lång och hade ett nätt ansikte, men kraftiga käkar. Det var delvis ett resultat av att tänderna användes som redskap, vid exempelvis skinnsömnad, och att maten kunde vara hårdtuggad. Hennes mörka hudfärg och blå ögon står i överensstämmelse med vad DNA-analyser på jägarstenålderns skelett i södra Skandinavien med omnejd visar.

VEM VAR HON då? Spår i tänderna visar att hon svalt i fyraårsåldern. Troligen blev hon som vuxen en högt respekterad kvinna, både skicklig på vardagsarbete men antagligen också rituell specialist. I Nordskandinavien kretsade mycket kring älgkon, den stora djurråderskan. I Sydskandinavien tycks det istället vara kronhjortshinden som fyllde samma funktion. Förutom i utsmyckningen fanns ytterligare kronhjortständer utskurna men fastsatta i sitt eget tandkött intill kvinnans högra höft. Kanske ledde kvinnan rituella sammankomster där fruktbarhet och jaktlycka främjades och där kronhjortshinden stod i centrum.