Människooffer – kristen svartmålning eller brutal realitet?

I skriftliga källor talas det om att nordbor offrade människor till gudarna. Men vad säger egentligen arkeologin och religionsvetenskapen om fenomenet? Existerade det i verkligheten?

NÄR IGOR STRAVINSKYS balett Våroffer hade premiär i Paris 1913, fylldes salongen av ett sorl av upprörda röster. Det märkliga tonspråket föll inte alla på tungan. Motsvarande reaktioner kan uppstå om man talar om människooffer som en realitet. Att forntiden var våldsam, krigisk, ojämnställd – ja. Men att döda människor för asatrons skull? Nej! Menings­motståndarna hävdar ofta att påståendet om rituellt dödande av män, kvinnor och barn bara är kristen svartmålning av den gamla nordiska religionen.

Nyligen kom en avhandling i ämnet, ”Människooffer i myt och minne” skriven av religionshistorikern Klas Wikström af Edholm, vid Åbo akademi. Där analyserar han frågan utifrån arkeologi, skriftliga källor och ett ikonografiskt material. Vad har han då kommit fram till?

– Med största sannolikhet förekom människo­offer, menar Klas Wikström af Edholm.

ETT OFFER DEFINIERAR han som en rit där ett föremål eller ett levande väsen dödas i syfte att vara en gåva till en gudom. Syftet är att skapa eller upprätthålla en positiv relation till ett högre väsen.

Den mest kända källan när det gäller fornnordiska offerfester är kyrkohistorikern Adam av Bremens skildring från 1070-talet. Han beskriver hur både människor och djur dödades i kulten vid sveakungarnas säte i Gamla Uppsala.

Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra.

Med största sannolikhet förekom människooffer

FRÅGAN ÄR OM uppgiften stämmer – vilket sanningsvittne var egentligen denne kristne man? Själv besökte Adam aldrig Gamla Uppsala, däremot ­intervjuade han bland andra den danske kungen Sven Estridsson, som under tolv års tid levt i landsflykt hos sin kusin, sveakungen Anund Jakob.

– Vi måste komma ihåg att man fortfarande bara har grävt ut en mycket liten del av Gamla Uppsala. Att man inte har hittat den än säger inte så mycket om att lunden inte ska ha funnits, säger Klas ­Wikström af Edholm.

MEN TROTS ATT lunden saknas finns ändå flera tecken på att djur och människor ingått i offerriterna i Gamla Uppsala. När sveakungens stora hall brändes ned i början av vikingatiden, förseglades platsen där huset stått med ett lerlager, där man placerade skallar från häst och nöt. Motsvarande förfarande ser man bland de vendeltida och vikingatida gårdarna i byn som försörjde kungasätet. När hus övergavs lade man ibland käkar från exempelvis svin, får/get och häst på det gamla golvet som ett slags stängningsrit. I byn upptäcktes även tre offerplatser, där man förutom sädeskorn och amuletter även deponerat djurben, i ett fall ett helt lamm som bränts och lämnats kvar på marken.

Bland djurbenen på en av offerplatserna påträffades också ett lårben från människa. Ytterligare två mänskliga lårben hittades deponerade i byn och på ett av gårdstunen hade man dessutom grävt ned ett pannben – också det från människa. Det här var i en tid då i princip alla kremerades efter döden, så frågan är varifrån skelettdelarna kom. Kan det vara så att hundar dragit iväg med lik från någon offerlund? Eller har byborna själva vågat sig dit och hämtat skelettdelar som använts i magiskt syfte?

Offersjöar

Annars offrade man gärna till gudarna i våtmarker. Myrby träsk, en sjö som nu är utdikad och torrlagd, ligger precis intill kungshögarna i Gamla Uppsala. Den är tyvärr inte undersökt, men däremot har man gjort offerfynd i tre andra torrlagda sjöar inte långt därifrån.

I den forna sjön Bokaren ett par mil nordöst om Gamla Uppsala, har två människokranier hittats, dels från en kvinna daterad till 700–800, alltså vendeltid, dels en man som dog omkring 970–1160 – det vill säga i slutet av vikingatiden/början av medeltiden. Kvinnan hade fått ett hugg i pannan, och mannen blivit halshuggen. Ytterligare kvarlevor efter två människor har påträffats, ett skelett från en 25-årig man som levde under romersk järnålder (Kr.f.–375) och en ryggkota från ett barn. Vid en träplattform låg också sex kranier från hästar, som liksom kvinnan blivit klubbade till döds. Ovanpå hästskallarna låg hovarna, så man har uppenbarligen gjort ett paket av hästskinnet och de skelettdelar som fanns kvar. De köttrika delarna av hästarna saknades, och har troligen ätits upp i samband med blotet. Sjön Bokaren hör till en gård som heter Hov, som måste ha varit ett elitboställe under yngre järnålder. Sannolikt var ägaren en kultledare.

Olika typer av offer

I dessa tre uppländska offersjöar är det främst skallar från människor som har lagts ned i vattnet. Det överensstämmer med Adam av Bremens skildring. I den svenska översättningen står att man offrar nio ”stycken” av varje manlig varelse. I originaltexten, som är på latin, används begreppet capita, som kan betyda stycken men också huvuden. Religionshistorikern Anders Hultgård har därför tolkat passagen i Adams text som att huvudena skiljs från kroppen, och att det endast är kropparna som hängs i den heliga lunden. Det verkar som att skallar haft en stor symbolisk mening.

Offerriter förekom i olika skalor, dels stora som de i Gamla Uppsala dit alla svear förväntades komma – dels lokala offer. I Gamla Uppsala var det sannolikt kungen själv som förestod offret, på andra ställen kan det ha varit en småkung eller den högsta ur traktens elit.

KLAS WIKSTRÖM AF Edholm skiljer på kalendariska offerhögtider och krigsrelaterade offer. De kalendariska var bundna till årstider: vid midvintern, på våren, på sommaren och under hösten. I ett samtida tillägg till Adam av Bremens text om Gamla Uppsala framkommer det att offerfesten han berättar om hölls vid vårdagjämningen.

– Offerfesterna var stora begivenheter som pågick under flera dagar, med mycket tillrest folk. Då passade man även på att bedriva handel och hålla ting. Vid bloten slaktades mycket djur, men också människor. Det är oklart vilken gudom som var mottagare, men eftersom man över lag önskade en god årsväxt och fred kan det vara Freja, Frö och Tor, det vill säga gudar som styr över årsväxten och upprätthåller kosmos och ordning generellt, säger Klas Wikström af Edholm.

Vilka var det då som offrades?

– Det var antagligen ofria, till exempel slavar som man tagit i samband med plundring eller köpt på kontinenten. Möjligen var det också tjuvar och förbrytare som offrades, eller krigsfångar som sparats för just detta syfte.

Det är någonting med människooffer som gör att man genast vill se säkra, oemotsägliga bevis på att det verkligen har förekommit

MEDAN DE KALENDARISKA festerna var offentliga, var de krigsrelaterade en angelägenhet för krigsledaren och hirden. I dessa sammanhang är det Oden som är mottagare av offret. Det mest brutala exemplet från Skandinavien kommer från Illerup Ådal på Jylland, där man från 200-talet till och med 500-talet offrat mängder av svärd, spjut och lansar i en sjö. I samma ådal, på ett ställe som heter Alken Enge, har dessutom en mängd människoben hittats.

– Fyndet är från tiden kring Kristi födelse. Det är en jättestor här, flera hundra, kanske tusen man, som fallit i strid och sedan fått ligga öppet på slagplatsen under ett halvår till ett år. Under tiden har vilda djur fått gnaga på liken. Därefter samlade man ihop benen, styckade dem som fortfarande hängde ihop och sänkte ned dem vid strandkanten. Man har också trätt upp fyra manliga bäckenhalvor på en påle och kastat ut i sjön. Det tyder på att de paraderat med förruttnade kroppar. Nedsänkandet i sjön har alltså skett ett år efter striden. Det är ett tydligt bevis på att krigföring var omgärdat av ritualer och offer, säger Klas Wikström af Edholm.

En parallell till Alken Enge nämns i Tacitus verk Annales, som skrevs omkring år 117. Där berättas hur romarna återfann slagplatsen efter den förkrossande förlusten mot germanska stammar i Teutoburgerskogen i dagens Nordtyskland år 9. Då kunde de med egna ögon se hur germanerna fäst fiendens avhuggna huvuden på trädstammar och hur de i lundar uppfört altare där man offrat höga officerare.

– Även här kan man se hur man lät fienderna ligga kvar på stridsfältet. Likheter finns också med Sandby borg på Öland, där man under 400-talet dödade en mängd människor som sedan fick ligga kvar, säger Klas Wikström af Edholm.