Livsfarlig forskning när ingången till Hades grävdes ut

Det fanns flera platser runt om Medelhavet som ansågs vara ingångar till Hades. Den mest fascinerande ligger i sydvästra Turkiet. När arkeologerna öppnade porten, som fyllts igen under tidigkristen tid, gällde det att ta berättelserna om dödliga ångor på allvar.

UNDER ANTIKEN FANNS det flera platser runt Medelhavet som människor trodde var ingångar till Hades. En av dem kallades Nekromanteion, ”platsen där man talar med de döda”, och låg i landskapet Epiros i nordvästra Grekland. Redan Odysseus sägs ha besökt helgedomen, som förstördes av romarna 167 f.Kr. En annan låg vid vulkansjön Avernus utanför Neapel. Det var där som den romerske sagohjälten Aeneas klev ned i underjorden för att rådfråga de dödas andar om sin egen och det romerska folkets framtid. Men den kanske mest fascinerande platsen av alla låg i Frygien, i det som i dag är sydvästra Turkiet. I flera hundra år vallfärdade människor till staden Hierapolis (den Heliga staden) för att uppsöka Plutoneion, en helgedom tillägnad Pluton/Hades och hans hustru Kore. Ur öppningen till en grotta steg giftiga dunster upp som dödade offerdjuren utan att prästerna själva tog skada.

HIERAPOLIS LIGGER I anslutning till Pamukkale, ”Bomullsslottet”, som i dag är ett känt utflyktsmål för turister som är på badsemester vid den turkiska medelhavskusten. Heta källor med 35-gradigt kalkrikt vatten har skapat ett fantasieggande landskap med bassänger på olika terrasser, som gnistrar vita som snö eller bomull i solen. Hälsofrämjande termalbad, exempelvis ”Kleopatras pool”, har byggts i anslutning för att minska slitaget på de naturliga bassängerna. Den antike geografen Strabon (död ca 23 e.Kr.) nämner det märkliga vattnet, och påstår att invånarna tillverkade murar genom att leda in det i diken som sedan frilades när vattnet hade stelnat. Han berättar också hur han besökte Plutons grotta, och av prästerna fick några sparvar som skulle visa på gudens makt och platsens helighet. ”Jag slängde in sparvarna i öppningen, varpå de genast drog sin sista suck och föll döda till marken.” Uppenbarligen fanns här giftiga ångor som steg upp ur dödsriket. Prästerna hade däremot för vana att gå in i håligheten och komma ut igen helskinnade. Den allmänna uppfattningen var att de lyckades med detta eftersom de var kastrerade, ett krav för alla som tillhörde modergudinnan Kybeles prästerskap. Strabon förmodade å sin sida att de höll andan, vilket syntes på att de nästan blev blåa i ansiktet.

HIERAPOLIS ÄR EN av Turkiets största fornlämningar och ingår sedan 1988 i Unescos världsarvslista. En fem kilometer lång och tretton meter bred huvudgata löper genom ruinstaden, som uppvisar rester av en imponerande teater, flera tempel och en praktfull stadsport sponsrad av romaren Julius Frontinus (mest känd genom sin bok Om Roms akvedukter). Särskilt iögonfallande är den vidsträckta nekropolen med fler än tusen gravar uthuggna ur klipporna och mängder av gigantiska marmorsarkofager. Italienska arkeologer har arbetat på platsen sedan 1957, och bland de pågående projekten ingår undersökningar av den bysantinska kyrkan tillägnad aposteln Filippos (död 80 e.Kr.) och sökandet efter hans grav. År 2008 inleddes ett projekt under ledning av professor Francesco D’Andria från universitetet i Salento i hopp om att kunna identifiera den omtalade Plutoneion. Ett område täckt av rasmassor i stadens centrum, mellan agora och ett tempel till Apollon, ansågs efter geofysiska undersökningar som en lovande utgrävningszon. Det visade sig vara en riktig bedömning.

TILL ATT BÖRJA med fann man grunden till en tholos, ett rundtempel, samt krökta och utsirade marmorblock som hade utgjort templets kornisch. Under andra säsongen började rester av en kolonnad runt området komma i dagen, med en plattform och nisch avsedd för en fyra meter hög staty av Pluton-Serapis. En variant av denna staty gick sedan tidigare att se på stadens museum, som är byggt direkt ovanpå de romerska baden. Snart hittade man också flera rader av sittplatser i en vinkelformad läktare, vilket passade in på den grekiske historikern Cassius Dios beskrivning från början av 200-talet e.Kr. där han uppger att det fanns ett theatron i anslutning till grottan. År 2011 blottlades två bassänger i anslutning till rundtemplet, och nedanför ena läktaren ett arkitravblock med en inskrift på grekiska som bekräftade att detta verkligen var platsen för kulten av Pluton och Kore. Längre ned fann man en valvbåge över en öppning in i berget. Det dröjde till 2013 innan man hade nått ned till den antika marknivån och bland annat hittade en staty av underjordens väktare, den trehövdade hunden Kerberos, samt en jättelik hopslingrad orm, som enligt myten utgjorde hundens svans. Därefter tog man sig an uppgiften att öppna porten till underjorden. Det visade sig att ingången hade fyllts igen med stenblock under tidigkristen tid, och nu gällde det att ta berättelserna om de dödliga ångorna på allvar.

DET VAR TYDLIGT att man hade att göra med en så kallad mofett, en plats i terrängen där giftiga gaser stiger upp genom sprickor i jordskorpan. För säkerhets skull beslöt arkeologerna därför att sätta på sig gasmasker, och det visade sig vara en klok försiktighetsåtgärd. Mätningar gav vid handen att halten av koldioxid (CO2) vid mynningen varierade mellan 5 och 50 procent, och att den inne i grottans djupaste parti var så hög som 91 procent. Redan vid fem procents koncentration orsakar gasen obehag för människor och ger stickningar i näsan – fukten i slemhinnorna gör att kolsyra bildas. Halter på över sju procent ger yrsel och illamående, medan allt över tio procent leder till medvetslöshet och i värsta fall döden. Röjningen av passagen var med andra ord livsfarlig forskning.

De dog som genom ett trollslag framför grottans mynning

SOM EN BEKRÄFTELSE på detta fann man mängder av döda skalbaggar och möss på grottans golv, som via några trappsteg ledde ned till ett mindre rum. Några intet ont anande småfåglar som landade på marken utanför under arbetets gång rönte sorgligt nog samma öde som Strabons sparvar. Lokalbefolkningen kunde dessutom berätta om oförklarligt döda katter och rävar som påträffats genom åren. Av den anledningen fylldes mynningen delvis igen när undersökningen var klar. Ingen nyfiken turist eller arkeologiintresserad ska behöva omkomma av misstag när de vill ta sig en närmare titt på porten till Hades.

Arkeologerna kunde slå fast att den 2 000 kvadratmeter stora anläggningen hade utvecklats i flera faser. Det som under arkaisk tid (500-talet f.Kr.) förmodligen var en klipphelgedom förknippad med den inhemska modergudinnan Kybele, formaliserades efter hand till en allt ståtligare helgedom. Storhetstiden inföll mellan åren 100–300 e.Kr. sedan rundtemplet, läktarna och kolonnaden – stoan – uppförts efter flera jordskalv. Av myntfynd och oljelampor att döma fylldes porten till underjorden igen under 300-talets första hälft, varpå övrig arkitektur rasade ihop vid en jordbävning mot slutet av seklet. Bassängerna fortsatte dock att användas under 400-talet, innan alltihop täcktes över med rasmassor under 500-talet.

Resultaten ledde till nya hypoteser om hur kulten kan ha gått till. Eftersom koldioxid snabbt dunstar bort vid klart väder bör ceremonierna ha ägt rum tidigt på morgonen då dimman låg tät över bassängerna, eller också på natten – oljelampor påträffades i anslutning till grottan. Med tanke på att koldioxid är tyngre än luft måste gaserna ha ansamlats vid marken, kanske till en halv meters höjd. Offerdjuren – får, getter och tjurar – som leddes fram med mularna tätt ovanför markytan hade inte en chans. De dog som genom ett trollslag framför grottans mynning om inte förr, samtidigt som prästerna och officianterna tycktes helt oberörda. Plutons mäktiga kraft manifesterade sig alltså mitt framför ögonen på den närvarande församlingen.

FÖRMODLIGEN VAR DETTA också en plats för inkubation, det vill säga att människor genom drömterapi mötte gudarna i sömnen och fick svar på allehanda frågor. Sådant är känt från exempelvis läkeguden Asklepios helgedom i Epidauros i Grekland. Kanske hjälpte gaserna till att frambringa hallucinationer när besökarna sov inne i rundtemplet eller på läktarna. Eventuellt fanns det också ett orakel på platsen, som kunde ge svar från underjordens makter.

Sedan 2018 står en modern kopia av statyn med Pluton, Kerberos och ormen uppställd på området. Innan coronapandemin slog till kunde de arkeologiska myndigheterna märka ett kraftigt ökat intresse för Plutoneion bland besökarna. Den som är intresserad av en utflykt till Pamukkale på semestern, ungefär fyra timmars bilkörning från Antalaya eller Marmaris, bör inte missa chansen att även göra en liten avstickare till helvetets förgård.