Kläderna gjorde mannen – och kvinnan – i det antika Rom

IDENTITETSSKAPANDE MODE

I det socialt hierarkiska och etniskt blandade antika Rom var kläderna ett sätt att markera status. De var också genuskodade så att man tydligt skulle kunna identifiera män och kvinnor.

KLÄDSEL FUNGERADE I dag liksom tidigare i historien som ett uttryck för identitet, både för enskilda individer och som medel att identifiera grupptillhörighet. I det antika Rom förknippades bruket av kläder med en högt utvecklad civilisation. Detta stod i kontrast mot andra folkgrupper som inte ansågs använda kläder i samma omfattning eller på samma raffinerade sätt som romarna. De representerade därmed en lägre grad av utveckling.

Det romerska samhället var socialt mångfacetterat och i staden Rom uppgick befolkningen under det första århundradet e.Kr. till omkring en miljon invånare, eller möjligen mer. Här blandades tidens ekonomiska och sociala elit med bredare folkgrupper av slavar, infödda romare på olika sociala nivåer och personer från andra delar av det vidsträckta imperiet.

DET SOM FÖRENADE alla i denna socialt hierarkiska och etniskt blandade miljö var användningen av kläder i det dagliga livet, med allt från enkla och tåliga arbetskläder till plagg i exklusiva material. Klädseln var en form av visuell kommunikation och ett sätt att tydliggöra individens status, eller ibland snarare brist på status. Förutom att särskilja personer ur olika samhällsgrupper var klädseln genuskodad så att man tydligt skulle kunna identifiera vuxna män och kvinnor.

DET UTBREDDA BRUKET av kläder ställde krav på en omfattande textilproduktion med specialiserade yrkesgrupper som exempelvis vävare och färgare. Med undantag av Egypten där antika textilfynd är mer vanligt förekommande, finns mycket lite av romerska textilier bevarade. Genom att de relativt begränsade textilfynden kombinerats med andra arkeologiska fynd, exempelvis textila redskap, liksom information i antika texter och tillgången på ett rikt bildmaterial har vi, trots bristen på textilier, en relativt god uppfattning om hur kläder såg ut och användes i det antika Rom.

Att klä sig i toga var alltså en rättighet som hörde samman med medborgarskapet och som därmed inte omfattade alla vuxna män.

ETT TYDLIGT EXEMPEL på hur en individs kön och status kunde kommuniceras visuellt är togan, det mest kända romerska plagget, både i samtiden och för eftervärlden. Togan vävdes i ull i form av ett flera meter långt tygstycke som draperades runt kroppen, utan att fästas med vare sig knappar eller spännen. Samtidigt skulle togan draperas så att den satt ordentligt på kroppen men ändå med möjlighet för bäraren att röra sig och använda visst kroppsspråk. Togan fanns i olika varianter och den vanligaste var den ofärgade naturvita, toga pura. Både den och andra varianter fick enbart bäras av vuxna män med romerskt medborgarskap.

Att klä sig i toga var alltså en rättighet som hörde samman med medborgarskapet och som därmed inte omfattade alla vuxna män, till exempel slavar och män från olika etniska grupper utan romerskt medborgarskap. Att många män i det romerska samhället inte hade rätt att klä sig i toga bidrog givetvis till att plagget blev en viktig statusmarkör. Det i sin tur avspeglas i de många bevarade statyer som föreställer män klädda i toga – det förnämsta klädesplagget för en vuxen man.

DET ROMERSKA SAMHÄLLET byggde på slavarbetskraft men romarna hade med tiden utvecklat ett system där det blev ganska vanligt att slavar frigavs. Om det skedde på ett juridiskt korrekt sätt kunde en frigiven man upptas i samhället som medborgare med de rättigheter och skyldigheter som var kopplade till medborgarskapet. En ny rättighet i livet efter frigivningen blev då den att bära toga – kanske det visuellt mest betydelsefulla tecknet på en klassresa från slav till medborgare i Rom. Många frigivna lät avbilda sig själva på personliga gravmonument som ytterligare ett tecken på framgång i livet, och i det sammanhanget är männen i princip alltid avbildade i toga vilket förstärker betydelsen av togan som statusmarkör.

EN VARIANT AV togan var den som romerska senatorer bar som sin ämbetsdräkt, med en purpurfärgad rand som markerade funktionen som senator och hög social status. Vuxna kvinnor kunde inte bära toga men däremot fanns en variant för barn, som användes av såväl flickor som pojkar. Den hade en purpurfärgad rand men var inte till för alla barn utan endast för barn till romerska medborgare. Även i detta fall var plagget sålunda kopplat till medborgarskapet. Plagget i sig var könsneutralt men bärarens kön markerades för pojkar med en amulett, en så kallad bulla, som ofta var en gåva i samband med den ceremoni som hölls när barnet fick sitt namn, och formellt accepterades av familjen någon vecka efter födseln.

FÖR FLICKOR FANNS troligen inte samma tydliga markering med detaljer som kompletterade barntogan, även om det förekom att också flickor använde smycken ihop med togan. Barntogan är speciell. I övrigt fanns inga särskilda romerska barnkläder utan man använde ungefär samma typ av kläder som för vuxna men anpassade till ett barns storlek.

Trots att tunikan var ett så enkelt plagg gjorde man skillnad på hur den kunde bäras av män och kvinnor.

TOGAN ÄR DET mest kända romerska klädesplagget, men det allra vanligaste var tunikan. Den användes i stort sett av människor i alla åldrar och samhällsklasser. Män bar tunikan under togan, men den fungerade också som allmänt arbets- och vardagsplagg. Tunikan var ett enkelt plagg som uppvisade stora variationer i utförande, både vad gäller kvalitet och färg. Den kunde vara gjord i allt från grov ofärgad ull till finare, mjukare ull som hade färgats, eller i linne. I måleri känns tunikan ofta igen genom två längsgående röda markeringar från axlarna och nedåt, så kallade clavi, som med tiden troligtvis enbart hade dekorativ funktion.

RÖD FÄRG I olika nyanser var mycket populärt och liknades vid purpur, den viktigaste statusfärgen under antiken. Äkta purpur utvanns ur murex-snäckor. Färgen var komplicerad att framställa och därmed både dyr, exklusiv och kopplad till makt och hög status. För billigare varianter var man hänvisad till olika växtfärger i röda nyanser som kunde ge associationer till purpur.

Trots att tunikan var ett så enkelt plagg gjorde man skillnad på hur den kunde bäras av män och kvinnor. Män kunde ha tunikor i kortare längd medan kvinnor som kortast fick ha en tunika som slutade i höjd med anklarna. När en tunika fungerade som arbetsklädsel bars den som enda plagg och inte som ett underplagg. Som arbetsklädsel för män kunde längden på tunikan variera från låren till strax ovanför knät, beroende på vad som var mest praktiskt för det arbete som skulle utföras.

DET VAR INTE enbart tunikan som skulle täcka mycket av en kvinnas kropp utan det gällde som en allmän regel, att täcka så mycket som möjligt av den kvinnliga kroppen genom klädseln. Vissa grupper av kvinnor hade rätt att bära ytterligare en typ av tunika, en så kallad stola. Det var ett ärmlöst, långt plagg som fästes med spännen på axlarna, och som kunde hållas på plats med ett bälte i midjan. Den var ett högstatusplagg som endast fick bäras av gifta kvinnor i högre sociala grupper. En sådan kvinna kallades matrona och för att förstärka att det rörde sig om en person med hög status kallas en stolabärande gift kvinna ibland för matrona stolata.

När en gift kvinna rörde sig utomhus skulle hon ha huvudet täckt.”

LIKSOM FÖR TOGEN var det en särskild rättighet att få bära stola, men användningen var ännu mer begränsad än för togan. Den bars över tunikan men var inte ett ytterplagg utan snarare en övre, ärmlös tunika. Över tunikan och stolan hade man en mantel som var det vanliga ytterplagget för både män och kvinnor. När en gift kvinna rörde sig utomhus skulle hon ha huvudet täckt, vilket framgår i flera avbildningar. Man använde då manteln för att täcka huvudet, antingen bakre delen av huvudet eller större delen av huvudet. Det täckta huvudet/håret symboliserade den gifta kvinnans anständighet och moral som var viktigt att synliggöra genom klädseln.

DET FINNS INGA indikationer på att romerska kvinnor i allmänhet eller regelbundet täckte sina ansikten när det rörde sig i offentligheten. Däremot kunde säkerligen en omfångsrikrik mantel dras fram över ansiktet vid behov.

FÖR KVINNOR VAR det mer socialt accepterat att laborera med kompletteringar till klädseln, i form av exempelvis smycken och frisyrer, på ett sätt som inte ansågs passande för män. I motsats till antika skulpturer som numera i regel helt mist sin ursprungliga färg, finns målningar och mosaiker från bland annat Pompeji med originalfärger bevarade. Sådana bilder vittnar om variationen i färger på kvinnors kläder och andra detaljer som användes som statusmarkeringar. En rikare färgskala i kläder ansågs mer tillåtet för kvinnor än för män, liksom vissa typer av textilt material. Ylle var det allra vanligaste materialet och det användes i traditionella romerska plagg som toga och stola liksom ofta i tunikor.

MED TIDEN BLEV också andra material populära som exempelvis siden som förekom i exklusiva plagg. Det var också ett material som ansågs mer passande för kvinnor än för män eftersom materialet fick en stämpel som ”feminint”. En romersk kejsare som fått mycket dåligt eftermäle är Caligula (37-41 e.Kr.). Han lär ibland ha uppträtt i kläder som ansågs högst opassande för en man, bland annat sidenkläder. Den ”kvinnliga” klädsel han ibland använde offentligt ansågs som ett tecken på hans allmänt dåliga moral och svaga karaktär vilket bland mycket annat gjorde honom olämplig som regent i romarriket.

LÅNGT IFRÅN ALLA i det antika Rom kunde räkna med att bära nytillverkade kläder. Återanvändning av både kläder och andra textilier var vanligt och de som hade sämst ställt i samhället var hänvisade till ofärgade, lappade, lagade och återanvända kläder, vilket samtidigt indikerade personens låga sociala status. Den typen av kläder ser man sällan avbildade i det rika bildmaterialet, men vi kan ändå räkna med att de var varit mycket vanliga.

I klädernas utseende och användning avspeglades hela den sociala hierarkin i det romerska samhället, med allt från den förmögna eliten bland medborgarna till de sämst ställda. Inkludering i samhället i form av medborgarskap synliggjordes genom togan, och endast medborgarnas barn fick lov att bära barnvarianten av den. Vuxna kvinnor saknade denna rätt liksom fullt medborgarskap, men den som hade ekonomiska möjligheter kunde laborera med att skapa en social persona genom klädselns material och färgskala, med tillhörande accessoarer och eleganta, komplicerade frisyrer.

DET FANNS INTE någon speciell klädsel för slavarna i romarriket, men vi kan räkna med att det i regel var enklare tunikor som gällde som arbetskläder. På samma sätt var det för alla andra i samhället som tillhörde de bredare folklagren, med återanvänt material i kläder för de allra sämst ställda.