Jag lyssnar hellre på Depeche Mode än jästgener

Av de många filmer jag sett på bio är det inte många som bitit sig fast, men Den röda fiolen från 1998, som handlar om en röd fiols märkliga resa från 1681 till 1997, gjorde det. Än idag tänker jag ibland på den, och inte minst den dna-analys som en av huvudpersonerna spelad av Samuel L. Jackson gjorde för att verifiera fiolens äkthet. Det är en nyckelscen i filmen, när dna-analysen avslöjar att färgen som använts på fiolen är gjord av människoblod. Analysen som förekom i filmen var ren fiktion 1998, men hade redan då en teoretisk framtid. Man skulle inte kunnat ha extraherat och typat de små mängder dna som fanns på en 1600-tals fiol 1998, och man hade absolut inte kunnat skilja det från modernt dna. Men teorin fanns på plats.

Nästan trettio år senare är analysen inte alls omöjlig längre, men den är fortfarande inte vanligt förekommande när man verifierar antikviteter. Jag har själv lekt med tanken på att göra liknande analyser, exempelvis på färg i konstverk. Men jag har varken haft någon vetenskaplig frågeställning eller något lockande material som gjort att jag kommit till skott. Analyser på några medeltida elfenbensskulpturer är det närmaste jag kommit. Det finns både spännande rättsfall och intressanta naturvetenskapliga undersökningar av speciella instrument, men de förlitar sig på andra metoder än genetik. Till exempel fick fallet med den så kallade Totenberg-stradivariusen en uppmärksammad upplösning efter trettiofem år. Roman Totenberg var en violinist vars Stradivarius han köpt 1943 stals 1980. Fiolen kom till rätta trettiofem år senare, efter en vindsrensning hos en hädangången, mindre lyckad violinist och tillika stradivarius-tjuv. Detta skedde utan hjälp av dna, men nog hade det varit roligt.

Min favorit när det gäller naturvetenskapliga undersökningar av gamla stränginstrument handlar också om Stradivaris alster. Man har antagit att Antonio Stradivari lärde sig mycket av sitt hantverk av Nicola Amati, men det antagandet bygger endast på inskriften på en fiol från 1666. I en intressant studie av Mauro Bernabei med kollegor visar man med hjälp av bland annat högupplöst dendrokronologi att instrument från Stradivari och Amanti var byggda av material från samma träd. Det bevisar fortfarande inte att Stradivari var Amantis lärling, men det visar i alla fall att de jobbade mycket nära varandra.

I väntan på att dna-tekniker ska få större utrymme i kriminaltekniska undersökningar av musikinstrument, eller på att jag själv ska få ett projekt där jag jobbar med dna från färgen på ett konstverk, får jag nöja mig med att lyssna på dna.

När jag vid sekelskiftet var verksam i Madrid lekte några forskare på Ramon y Cajal-sjukhuset med att göra om dna till toner. Fyra baser (A, C, T, och G) visade sig vara för få. Men om man kodar dem i tripletter, precis som naturen gör, får man nog för att kunna göra om dem till toner i en skala. 2003 gav de ut en cd, Genoma Music, på vilken man kan lyssna på jästgenen SLT2, eller en gen som är viktig för vår hörsel, Connexin 26. I ärlighetens namn lyssnar jag själv hellre på Depeche Mode eller Weeping Willows än på en jästartist. ●