Här satt Nordens Kungar

Nordiska kungar omtalas redan för 2 000 år sedan och anas arkeologiskt ytterligare tusen år tidigare. Men var tillbringade de sina kungliga levnadsdagar och var begravdes de? Populär Arkeologis Peter Bratt, specialist på kungshögar, reder ut det hela.

NÄR KAN MAN börja tala om kungar i Norden och vilken makt hade de från början? Kan de ha funnits redan under bronsåldern? Vad menas egentligen med en kung under forntiden? Den romerske historieskrivaren Tacitus är den förste som nämner kungar bland germanerna. ”Konungar korar de på grund av hög börd, härförare på grund av tapperhet”, berättar han i sin bok Germania från år 98 e.Kr.

Ett sådant tudelat ledarskap är också belagt hos goterna där motsvarigheten till Tacitus kung kallades ”kindins” eller ”thiudans” och de militära ledarna ”dróttinn”. Men hos svearna, som är den enda nordiska folkstammen förutom samerna (fenner), som kan identifieras i Germania råder det envälde enligt Tacitus, så här tycks kungen ha styrt på helt egen hand.

Hur långt tillbaka i tiden den rollen kan ha funnits vet vi inte, men det är inte omöjligt att det kan ha funnits en kung, i meningen en härskare över flera stammar med egna hövdingar, bland upplänningarna redan under yngre bronsåldern. Hågahögen, strax utanför Uppsala, har en storlek och rika gravgåvor som borde ha anstått en kung under denna tid. Den nära 50 meter breda och nio meter höga gravhögen är en av Mälardalens största gravhögar och samtidigt den enda som har daterats till bronsåldern, närmare bestämt till 1000-talet f.Kr. Den döde var kremerad och hade bland annat fått med sig i graven svärd, dräktspänne och knappar i brons med guldöverdrag.

För många germaner var romarriket en förhatlig fiende, men samtidigt en förebild med stort kulturellt inflytande i sin kraft av enarådande stormakt i Europa. Den romerske kejsaren blev också den ideala bilden av en mäktig kung, även för härskarna uppe i Norden.

PÅ KONTINENTEN FÖRÄNDRADES kungarollen bland germanerna som en effekt av de ständiga konflikterna med romarriket från och med de så kallade Markomannerkrigen 166–180 e.Kr. Det blev vanligt att starka och framgångrika krigsledare lyckas samla stora härar genom att flera olika stammar slogs samman i stamförbund. Kungarollen smälte nu samman till en och samma person med titeln ”konungr”, men det förutsatte inte militära framgångar utan det var anor som räknades, man skulle tillhöra en kunglig ätt som var förknippad med ett land och ett folk.

FÖR MÅNGA GERMANER var romarriket en förhatlig fiende, men samtidigt en förebild med stort kulturellt inflytande i sin kraft av enarådande stormakt i Europa. Den romerske kejsaren blev också den ideala bilden av en mäktig kung, även för härskarna långt uppe i Norden. Arkeologen Kent Andersson har visat att de så kallade imitationerna av kejserliga guldmedaljonger från 300-talet avbildar nordiska härskare uppklädda med kejserliga insignier.

Det är uppenbart att så är fallet på en guldmedaljong hittad invid en av landets rikaste gravar från romersk järnålder (Kr.f.–400 e.Kr.) som låg vid gården Lilla Jored i norra Bohuslän. På medaljongen syns en man i profil klädd som en romersk kejsare. Figuren håller upp högerhanden som har en ring med tre vulster på tummen. Att en av de två fingerringar som kommer från graven är exakt likadan visar med all önskvärd tydlighet att det är den gravlagde som avbildats på medaljongen.

DENNA TYP AV ring är också helt okänd från romerskt område. Månne har vi här en småkung som skulle kunna knytas till folkstammen raner, förmodligen hemmahörande i norra Bohuslän, som omnämns av den gotiske historieskriveren Jordanes vid mitten av 500-talet. På en annan guldmedaljong som hittats vid Tunalund, ett par mil sydväst om Uppsala, syns en annan nordisk härskare tillsammans med en förvanskning av den romerska örnen. Kan det vara svearnas kung som avbildats redan på 300-talet?

I NORDEN LÅG Danmark närmast romarriket och påverkades därför tidigt av romarnas försök att passivisera de germanska stammarna genom sin klassiska strategi ”söndra och härska”. Genom att gynna härskare med rika gåvor och andra fördelar skapade romarna allianser med vänligt inställda stammar för att dessa skulle bekriga fientliga grupper bland germanerna och därmed säkra romarrikets norra gräns. Den typiska mutan från romarna var lyxiga dryckesserviser med silverbägare och olika bronskärl för vindrickande. I Danmark koncentrerar sig fynden av sådana romerska föremål till Himlingøje på sydöstra Själland, vilket tolkats som att ön varit ett småkungadöme i allians med romarriket.

Vid Himlingøje låg härskarsätet, etablerat omkring 200 e.Kr. som manifesterades i en rad av storhögar, minst fem stycken 20–25 meter i diameter, varav flera grävts ut och visat sig innehålla rika begravningar med guldringar, glaskärl och romerska serviser. Att placera monumentala gravhögar på rad var förmodligen ett sätt att markera att platsen behärskades av en kungadynasti med långa anor tillbaka i tiden.

Ett annat maktcentrum av liknande dignitet låg på 200-talet och fram till 600-talet på Fyn vid en plats med namnet Gudme, tolkat som ”gudarnas hem”. Här har arkeologerna grävt fram en omfattande bebyggelse med rika fynd, verkstäder för olika exklusiva hantverk och en monumental hallbyggnad, 47×10 meter stor och daterad i huvudsak till 300-talet. En motsvarighet till Gudme hos svearna var Helgö, ”den heliga ön”, vid Ekerö i Mälaren, som var ett betydande härskarsäte från 300-talet och fram till mitten av 500-talet, kanske en av sveakungens replipunkter.

KUNGASÄTET VID HIMLINGØJE är en av de tidigaste i sitt slag i Norden och blev förmodligen förebildlig för många andra härskare i Skandinavien, särskilt genom att uppföra monumentala gravhögar och ibland även lägga dem på rad för att visa att kungaätten hade rätt till makten av gammal hävd. Det kan också ha varit här som storhögar återupptogs som härskargrav cirka 200 e.Kr., efter att traditionen upphört i Norden i slutet av bronsåldern. Att det finns monumentala storhögar på rad vid Gamla Uppsala är nog allmän känt, men det förekommer också på de folkvandringstida härskarsätena i Högom, utanför Sundsvall i Mellannorrland, vid Bertnem i det norska Tröndelag och vid den vikingatida kungsgården på Adelsö, mitt emot Birka.

Sedan arkeologiprofessorn Bo Gräslund nyligen visat att diktverket Beowulf skapats i en hednisk miljö, sannolikt på Gotland under tidigt 500-tal, kan många av de kungar bland svear, daner och geater (gotlänningar) som nämns där och går igen i det 400 år yngre kvädet Ynglingatal betraktas som historiska personer. Det gäller bland andra sveakungarna Egil, Ottar, Ale och Adils av Ynglingaätten, eller Skilfingar som de kallas i Beowulfkvädet, vilka bör ha levt i början av 500-talet. Bland danerna kallades den samtida kungaätten Sköldungar efter deras mytiska förfader Sköld. Även gotlänningarna hade en egen kung i början av 500-talet, som kallas Hygelak i Beowulf och som enligt den frankiske biskopen Gregorius av Tours ska ha dödats under ett härjningståg vid floden Rhens mynning cirka 520–530.

NÄRA NOG SAMTIDIGT som vi får namnen på många nordiska kungar ger den gotiske historieskrivaren Jordanes en bild av den politiska situationen i Norden vid mitten av 500-talet. I sin bok Getica – om goternas ursprung och dåd nämner han 25 stammar i Norden som till stor del kan identifieras geografiskt utifrån deras namn och i vilken ordning de nämns, exempelvis daner, svear, väst- och östgötar, raner med flera. Om alla dessa stammar också var småkungadömen vid denna tid är oklart. Men beroende på hur tätt eller glest de låg i förhållande till varandra kan man anta att det funnits både större och mindre stamområden. I de fall det går att identifiera centralt belägna stor­gårdar som utmärks av rika fynd, monumentala gravar och stora hallbyggnader för religiösa och politiska sammankomster är det tänkbart att det handlar om småkungadömen. Att så är fallet för svear, daner och gutar styrks även av de ovan nämnda forntida diktverken.

BÖRJAN AV FOLKVANDRINGSTIDEN eller 400-talet tycks ha varit en tid då många småkungadömen formeras i Norden. Det är samtidigt som de mytiska kungaätterna Sköldungar och Ynglingar uppkommer på Själland i Danmark respektive Uppland i Sverige. Ett knappt århundrade senare inträffar flera vulkanutbrott åren 536–547 som orsakar en klimatkris av globala mått omtalad som Fimbulvintern i den forntida mytologin och även en pestepidemi som startade 541 i Mellanöstern som troligen nådde ända upp till Skandinavien. Mycket tyder på att människorna i Norden drabbades särskilt hårt av katastroferna och att en stor del av befolkningen gick under i svält och sjukdom. Många lokala härskare måste också ha drabbats och försvagats, vilket bör ha medfört att maktbalansen kom ur spel i många bygder. Därmed öppnades det upp nya möjligheter för andra makthungriga småkungar som klarat sig bättre. Med våld och hot kunde de nu utöka sina maktsfärer och skapa större välden.

DE LYCKOSAMMA KUNGAÄTTERNA manifesterade sin växande makt i monumentaliserade kungasäten. Det skedde ungefär samtidigt i flera centrala bygder i Norden, i tidig vendeltid omkring år 600. I (Gamla) Uppsala började vid denna tid Ynglingaättens sveakungar att uppföra kungshögar, fem gravhögar 35–67 meter i diameter som kom att läggas på rad för att manifestera och legitimera deras övergripande maktställning i Mälardalen. Strax intill högarna byggdes stora hallbyggnader på uppbyggda platåer och rader av kraftiga stolpar sattes upp för att markera en processionsväg från norr och avgränsa kungasätet i söder.

ENLIGT DE ISLÄNDSKA sagorna hade Sköldungaätten sitt säte vid Lejre, strax utanför nuvarande Roskilde på norra Själland. Stora monument, tre storhögar, varav en grävd och kol 14-daterad till cirka 550, flera skeppssättningar och hallbyggnader, styrker att så verkligen kan ha varit fallet. Vid Lejre upptäcktes 2009 den hittills största kända hallen från Danmarks forntid som mätte 60×10 meter och daterades till 700-tal. Så platsen fyller väl hur ett kungasäte från yngre järnåldern skulle manifesteras.

I Norge fanns ett motsvarande kungasäte i Borre som ligger centralt i landets största jordbruksbygd, Vestfold, sydväst om Oslo. Här finns den största ansamlingen av storhögar i Norden, ett tiotal varav flera över 45 meter i diameter som dateras till perioden 560 till 1050.  På platsen har man också hittat spåren efter två långhus som tolkats som hallbyggnader.

ANDRA PLATSER SOM också kan ha varit kungasäten vid denna tid är Uppåkra utanför Lund i Skåne där det utöver rika fynd och en omfattade järnåldersbebyggelse även finns minst en storhög samt en 40 meter lång hallbyggnad med ett intilliggande kulthus. Ett småkungadöme som i stället gick under i 500-talets kaos låg i Mellannorrland med Högom som ett monumentaliserat kungasäte. Här ligger det fyra storhögar på rad som dateras till perioden 450–550 e.Kr. Tre av dessa är utgrävda, varav en som är 40 meter i diameter rymde en mycket välbevarad kammargrav med en man med full vapen- och ryttarutrustning och flera guldföremål, bland annat fingerringar. Under en av storhögarna låg en 50 meter lång hallbyggnad från första hälften av 400-talet. Högom upphörde som härskarsäte vid mitten av 500-talet då det norrländska kungadömet antas ha inkorporerats i svearnas växande välde som ett lydrike. Svearnas motiv för erövringen ska i så fall varit en önskan att komma åt Norrlands rika råvarutillgångar, främst järn och pälsverk.

BÅDE MINDRE SMÅKUNGADÖMEN och större välden kan anas i Norden från början av 600-talet. I nuvarande Sverige dominerade svearna med sin kungaätt Ynglingarna residerande i (Gamla) Uppsala. Väldet inbegrep förmodligen hela Mälardalen och kusträckan upp mot Mellannorrland, kanske även kustbygderna söderut till Blekinge, vilket omtalas under 800-talet som en del av svearnas rike. Förmodligen var Ynglingarna överkungar med flera underlydande småkungar och att deras makt varit beroende av de senares samtycke framgår av Ansgarskrönikan, vilken i och för sig är ett par århundraden yngre. Men att det fanns många småpåvar i Mälardalens bygder vid denna tid antyds av att det finns gott om monumentala gravhögar från yngre järnåldern spridda i landskapen. De största av dessa utöver Uppsala högar – Uppsa kulle och Norsborgshögen i Södermanland, Nordians hög i Uppland och Anundshög, Ströbohög och Östens hög i Västmanland – ligger också som centralpunkter i hjärtat av de fornlämningsrikaste järnålderbygderna.

MEN HUR KUNDE uppsalakungarna upprätthålla sitt överherravälde? Jo, genom att utnyttja religionen, det kraftfullaste maktmedlet. Dels hävdade de som många andra germanska kungaätter att de hade ett gudomligt ursprung, dels tog de rollen som sveafolkets främste kultledare. Ynglingaätten såg guden Frö, även kallad Yngve-Frej, (därav Ynglingaätten) som sin anfader och de lyckades göra sitt säte i (Gamla) Uppsala till den främsta kultplatsen för alla svear.

I Danmark kan man tänka sig tre välden vid samma tid, ett som i stort sett omfattade Jylland och Fyn med Gudme som maktcentra, ett med Själland som kärnland där Lejre var kungasäte och ett tredje som omfattade Skåne och kanske även Halland med Uppåkra som centralplats. Ett småkungadöme tycks också ha funnits på Bornholm där det finns en omfattande boplats med många rika fynd, kallat Sorte Muld, som kan ha varit öns härskarsäte. I Danmark är monumentala gravhögar från järnåldern fåtaliga och i första hand kopplade till dessa kungasäten, så här kan kungamakten ha varit betydligt starkare än i sveaväldet. Bygget på 700-talet av Danevirke, befästningsvallen som sträcker sig över södra Jylland, tas som ett tecken på att Danmark redan vid denna tid var ett centraliserat och enat kungarike. De samtida källorna nämner också flera danska kungar vid namn såsom Angantyr och Sigfred. I Norge tycks den politiska situationen ha varit mer splittrad, även om Vestfold framstår som ett mäktigt småkungadöme med ett väl monumentaliserat säte vid Borre. Utefter Norges långa kust bildar fjordar med omgivande bergsmassiv väl avgränsade bygder som i många fall varit egna självständiga bygder eller småkungadömen tills landet enas i slutet av vikingatiden.

MED KRISTNANDET AV Norden följde också en ny form av kungamakt lierad med kyrkan där kungen ansågs utsedd av gud, ”kung av guds nåde”, som gav en stark legitimitet. Harald Blåtand både kristnade och enade Danmark hävdar han på den monumentala runstenen från omkring 980 vid hans säte vid Jelling mitt på Jylland. Olav Tryggvasson hävdade samma sak i Norge vid slutet av samma århundrade och Olov Skötkonung gjorde goda försök i början av 1000-talet. Till skillnad från sina grannar var kungen i Svea rike svag och landet skulle förbli en löst sammanhållen federation karaktäriserad av inbördes stridigheter om kungamakten ända fram till mitten av 1200-talet då Birger Jarl lyckas skapa ett centraliserat kungarike av kontinentalt snitt.