Gisslan – diplomati på järnåldern

Gisslantagande ser vi idag som ett avskyvärt brott. Under forntiden var det istället ett viktigt redskap för att bevara fred och stabilitet i de nordiska samhällena. Gisslan förekom till och med bland gudarna. Religionshistorikern Stefan Olsson har forskat om järnåldersdiplomatins viktigaste ingrediens.

I MODERN TID har gisslantagande tolkats som en handling av terrorister eller förbrytare. Den som minns 1970­-talets tv-utsändningar kan erinra sig Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. I de här fallen var syftet att utpressa den svenska staten på pengar respektive den västtyska staten att frisläppa internerade medlemmar av Röda armé­fraktionen. Något som därmed blev uppmärksammat var staternas policy att aldrig vika sig för terroristers krav. Konsekvenserna om ett gisslantagande skulle upprepa sig kunde bli förödande politiskt såväl som mänskligt. Men i Sverige har gisslan under olika tider betraktats på ett sätt som skiljer ut sig från ett modernt synsätt. Under järnåldern och medeltiden utgjorde gisslan en viktig del av fredsprocesser.

I romarriket var bruket av gisslan väl definierat och ritualiserat. När fältherren Titus Quinctius Flaminius återvände till Rom 194 f.Kr efter flera segrar – inte minst mot Philip V av Makedonien – beviljades han en triumf av senaten. Livius beskriver hur ett antal grekiska pojkar tågade framför triumfatorn under den tredje dagen av triumfen. De hade tagits som gisslan och det var ingen slump att de fått en så framskjuten position. Syftet med gisslantagandet var att förhindra fientliga handlingar. Samtidigt utgjorde den grekiska gisslan möjliga framtida allierade – vid en återkomst kunde det hända att de övertog sina föräldrars ledar positioner. Att påminna om denna möjlighet var lika viktigt som att visa upp dem som en symbol för en besegrad fiende.

Under det västromerska imperiets sista tid, under trycket från olika fiender, kunde också romare bli gisslan. Aetius Flavius, som ledde de romerska styrkorna vid slaget om Katalauniska fälten, var som barn först gisslan hos visigoternas kung Alaric I, och senare hos hunnerledaren Uldin.

Det finns även exempel på användandet av gisslan hos andra järnålderskulturer utöver den romerska. Tacitus anger bruket med gisslan hos germanska stammar med tillägget att systersöner skulle ha varit särskilt värdefulla. På Irland fanns talesättet: ”Den är inte kung som inte har någon gisslan”. Härskaren Niall ska enligt legenden ha lagt Noígíallach, ’de nio gisslan’, till sitt namn. Vid Tara, sätet för de irländska högkungarna, finns en hög som traditionellt benämnts som ”The Mound of the Hostages”.

FLERA KONTINENTALGERMANSKA LAGSAMLINGAR nämner gisslan, exempelvis den saliska lagen (Lex Salica), från ca 500 e.Kr., och den frisiska lagstiftningen (Lex Frisionum), från 780­-talet e.Kr. Åtminstone den senare lagstiftningen anses innehålla förkristna traditioner.

I anglosaxiska källor finns flera exempel på användandet av gisslan inte minst i förhandlingar med nordmän. Ett mansnamn kan intressant nog ange gisslans symboliska status. Guy of Gisburne är känd som en av Robin Hoods antagonister. Namnet Gisburne kan emellertid ha betydelsen av det fornengelska gysel, ’gisslan’, och burna, ’född ’.

I DE KONTINENTALGERMANSKA traditionerna om gisslan utkristalliseras två olika former av gisslan. Dels en variant som inom tysk rättshistoria benämns som borgensgeisel som innebar att en låntagare ställde sin person som borgen för ett lån. Ett snarlikt tema återfinns i Shakespeares komedi Köpmannen i Venedig där pantlånaren Shylock skämtsamt kräver att få skära ett skålpund kött av köpmannen Antonio som pant för ett lån. Den andra formen, som är av intresse här, utgörs av krigiska sammanhang där en person ställs som gisslan för att garantera en annan persons säkerhet eller för att ett fördrag skulle respekteras. En sådan gisslan kunde inte lösas ut mot pengar vilket var fallet med krigsfångar. Det finns skäl att tro att sådana gisslantraditioner fanns också bland nordborna i äldre tid.

GISSLAN I RUNOR

I Populär arkeologi 4/20 framför Jonathan Lindström hypotesen att en sydskandinav kan ha varit gisslan i Rom och där lärt sig latinska skrivtecken som sedan blev embryot till futharken. Men hur pass gamla är text­ och bildkällorna som anger att gisslan förekom bland nordbor?

På en trähyvel från en offerdeponering i Vimose, Fyn, daterad till 200-­talet e.Kr, finns ett runord som vanligtvis translittererats som gisaioj. Runologen Ottar Grønvik hävdade att inskriptionen är och kan tolkas som ”den gudomliga gisslantagaren”.

I Kragehulmossen, Fyn, har fynd gjorts av en spjutspets med runinskriptioner daterade till 300-­talet e.Kr. På spjutspetsen finns bland annat personnamnet asugisalas. Runologer som Grønvik och Elmer Antonsen hävdade att bestämningsleden kan tolkas som *ansu­, ’as, gud’, och huvudleden som *­geislaz i betydelsen ’gisslan’ (* betyder att ordet är rekonstruerat). Andra forskare som Tineke Looijenga menar att bestämningsleden kan tolkas som ‘gud’ men att huvudleden ska tolkas som ­gīsa- las, ’avkomma’, ’ättling’. Det råder alltså osäkerhet om runtexten kan knytas till gisslan.

Ett otvetydigt belägg när det gäller runord för gisslan återfinns först genom ett anglofrisiskt relikskrin av valben, ”Franks Casket”, daterat till sent 600­tal. Där återfinns runordet ᚷᛁᛋᛚ, ’gisl’.

Åtskilliga konfrontationer mellan kontinentala härskare och nordbor – där gisslan använts i olika förhandlingar – finns belagda i textkällor tidigast nedtecknade på 800-­talet, exempelvis Einhards biografi över Karl den store och Rimberts Ansgars levnad.

GISSLAN I NÄTVERKSSAMHÄLLEN

I Norden var givandet och tagandet av gisslan en del av nätverkssamhällena som byggde på gåvoutbytessystem. Socialantropologen Marcel Mauss har beskrivit hur gåvan som ges måste ha ett värde som övertrumfar det som mottagaren kan ge, och på så vis skapas en underordning. Mauss likställde givandet av gåvor med utbytet av tjänster som giftermål och givandet av gisslan. Det är så gisslan ska förstås: Den gavs snarare än togs medan det i modern tid handlar om kidnappningar.

FÖRHANDLINGAR OM FRED och stillestånd skedde ofta på platser mellan de stridande, eller i gränsområden som floden Eider i norra Tyskland där franker och daner kunde mötas. På dessa områden kunde fredsfördragen slutas med eder. Kristna härskare kunde acceptera att eder svors på hedniska gudomar. Gåvor gavs. Under fredsprocessen mellan Alfred den store av Wessex och vikingahärskaren Guthrum på 880-­talet fick den senare gods i utbyte mot att han lät döpa sig och underkastade sig Alfreds auktoritet.

I dessa sammanhang hade gisslan viktiga funktioner. De kunde användas som säkerhet under själva förhandlingarna. I Olav den heliges saga skildras hur kung Olav fick ha den hedniske härsen Dala­-Gudbrands son som gisslan under förhandlingarna vid tinget i Gudbrandsdalen. Historien är uppdiktad, men sättet att använda gisslan behöver inte betvivlas.

GISSLAN KUNDE OCKSÅ användas för att säkerställa att den överenskomna freden hölls. Detta kunde innebära ett utbyte av gisslan mellan båda parter, men det var mer vanligt att den ena parten gav gisslan beroende på graden av underkastelse. Under uppgörelsen gällde det förstås att få en så prominent person till sig som möjligt. Men avgörandet för vem som skulle bli gisslan låg inte nödvändigtvis hos den tagande parten.

I våra tider av sociala media kan identiteter med fotografi er och medföljande information framstå som självklara. Men i forntida sammanhang kunde en persons identitet framstå som högst oklar för en motpart. Detta kan kanske avspeglas i Snorre Sturlassons berättelse om kriget mellan asar och vaner i Nordiska kungasagor, där asarna lurar vanerna i utbytet av gisslan. Vanerna får den ståtlige men ack så tafatte Höner. Berättelsen är emellertid tungt belastad av litterära fenomen.

GISSLAN OCH FOSTERBARN

Hur var det då att komma som gisslan hos ett främmande kollektiv? I samband med Norrmalmstorgsdramat uppstod det fenomen som kallas för Stockholmssyndromet. De personer som är gisslan börjar sympatisera med sina kidnappare och tar ställning mot ordningsmakten. Under järnåldern och medeltiden kunde också känslomässiga band uppstå mellan gisslan och gisslantagare.

Då gisslan kom från samhällets högsta sociala skikt var det naturligt att de fordrade en behandling som motsvarade deras stånd. Gisslan blev därmed behandlad på ett förväntat sätt. För den person som kom som barn, eller ung, till ett nytt hushåll kunde det därmed finnas likheter med ett fosterbarns situation. Skillnaden mellan en person som var gisslan och ett fosterbarn var dock att det i de senares fall var möjligt lösa ut dem mot en avgift när som helst, medan andra omständigheter avgjorde de förras öde. Som Lindström påpekar begicks sällan våld mot gisslan. Anledningen var sannolikt att gisslans symboliska funktion var den mest avgörande faktorn för gisslantagaren.

KUNDE DÅ KVINNOR bli gisslan? I kontinental germanska källor finns ett fåtal belägg, när det gäller de fornnordiska samhällena är det än mer sparsmakat. En av få namngivna nordiska kvinnor är Gunnhild – syster till Sven Tveskägg och gift med stormannen Pallig Tokesen – som ska ha varit gisslan hos Æthelred II av England. Båda ska ha mördats under Danemordet 1002. Men Gunnhilds tid som gisslan beskrivs endast av medeltida författare som William av Malmesbury.

DET VAR VANLIGT att kvinnor utlämnades i äktenskapsliknande arrangemang snarare än som gisslan. Samtidigt bar kvinnor i de förkristna samhällena på socialt kapital som kan ha gjort dem till mål för gisslantaganden. Den brukteriska sierskan Veleda var en betydelsefull politisk aktör under den bataviska revolten 69–70 e.Kr och blev till sist tillfångatagen av romarna. Veleda har jämförts med de nordiska völvorna. Analyser av möjliga kvinnliga krigare, i bland annat Birka, kan kasta nytt ljus över kvinnors politiska funktioner. Om kvinnliga krigare existerade utgjorde de ett naturligt mål för ett gisslantagande.

GISSLAN OCH KUNGEN

Omkring år 852 överlämnade den belägrade kurländska staden Apulia trettio man som gisslan till sveakungen Olof. Det skedde under fredsförhandlingar i syfte att återetablera Kurland som ett tributland under svearna. Det är inte omöjligt att gisslan fick bosätta sig i Birka.

Under den svenska medeltiden fyllde också användandet av gisslan en viktig symbolisk funktion i samband med kungamaktens eriksgator. Efter kungavalet vid Mora sten skulle kungen färdas runt till rikets olika delar för att bekräftas av lagmännen i de landskap som ingick i den lösa, federala organisationen där landskapen i varierande grad var självständiga. Landskapen var skyldiga att ställa upp med gisslan för att garantera kungens säkerhet. De personer som var gisslan skulle bekräfta kungens identitet vid landskapens ting. Den här ritualiserade användningen hade tillkommit i ett skede när överenskommelsen om gisslan mellan parter blivit institutionaliserad och inskriven i lagar. Några andra fall kan bekräfta att gisslan använts på ett liknande sätt som ett resultat av fredsöverenskommelser.

FRÅN ÅTMINSTONE 1300-TALETS början fanns så kallade gisslalag (kihlakunta) i Finland som distriktsindelningar. Exakt vad de inneburit är oklart men det rör sig antagligen om en gisslan som stod till kungamaktens förfogande vid visitation. På Irland fanns ännu äldre indelningar. Federationen Airgíalla hölls samman av ett gemensamt fördrag från 600-talet där det stipuleras att gisslan ska användas som säkerhet när en här skulle färdas genom området.

I Sverige kan Kalmarunionens upplösning sägas utgöra ett slut för gisslans symboliska funktion i samband med kungamaktens visitation. Under den här perioden förde Kristian II – under eriksgatan – och senare Gustav Vasa in stora härar över landskapsgränserna. Därmed var gisslans symboliska funktion utan innehåll då dessa områden inte längre respekterades.