En sjuklig skönhet från 700-talets Schweiz

DEN HÄR UNGE mannen finns utställd på Grenchens kulturhistoriska museum i schweiziska Solothurn och bär där det fullständigt fiktiva namnet Adelasius Ebalchus. Adelasius låg i en av de 47 gravar som grävdes ut på en medeltida kyrkogård i Grenchen år 2014. Hans grav var relativt påkostad, kransad och täckt av stenhällar. Mannen själv var 173 centimeter lång, vilket var klart över medellängd. Det antyder att han kom från ett hem där familjemedlemmarna var förhållandevis välnärda. Men välståndet var inte utan avbrott. Även högreståndsfamiljer kunde drabbas av krisår och sjukdom. Adelasius skelett bär spår både av näringsbrist och kronisk inflammation. Sjukdomen kan ha triggats av en lunginflammation och blev troligen orsaken till att han dog redan vid tjugo års ålder. Det var tidigt, även för ett samhälle där barnadödligheten var hög och medellivslängden beräknas till trettio – fyrtio år.

– Något DNA finns inte bevarat, så vi känner inte till hans färger, säger Oscar, men vi kom fram till att förse honom med grönbruna ögon, mörkbrunt hår och ljus hud. Sen tog vi också hänsyn till att Adelasius inte var frisk, så jag gjorde honom extra blek, alltså en hudton som ger intryck av näringsbrist och inomhusvistelse. Han borde dessutom ha varit lite smalare i ansiktet än en genomsnittlig man i jämförbar ålder.

– Trots den bleka hudtonen och det något magerlagda ansiktet så blev det tydligt rätt snart att han hade ett klart bildskönt utseende, berättar Oscar. Skelettets haka avslöjade att han bör ha haft en tydlig grop i hakan. Och han hade otroligt jämna och vackra tänder också, som museet gärna ville skulle synas på rekonstruktionen. Så det fick bli ett lite återhållet leende.

– Jag har ju ofta anledning att tänka mycket på vad de rekonstruerade ansikten jag gör förmedlar av känslor. När man gör en rekonstruktion ska man försöka hålla tillbaka både kraftigt minspel och uttryck, eftersom det medvetet eller omedvetet kommer att ge intrycket av att personen i fråga haft en sådan personlighet. Alltså, ett stort skratt blir lika med en glad person, medan rynkade ögonbryn kan ge intryck av en ilsken människa.

Sådana slutsatser kan man ju naturligtvis aldrig någonsin fastställa genom att studera en skalle. Vi kan få fram de fysiska dragen men inte den psykiska profilen så att säga. Alltid viktigt att påpeka.

– Däremot är jag mycket mån om att få ansiktet att se levande ut. Då handlar det om väldigt små uttrycksmedel jag använder, framför allt kring ögonen. Det räcker alldeles utmärkt med att få ögonen riktade lite åt sidan, huvudet vrids något och kanske lutar en smula. Så ser det levande ut! Eftersom uppdragsgivaren ville att de vackra tänderna skulle synas valde jag en öppen mun som dras upp i ett lätt leende, eller snarare är på väg att dras upp till ett leende.

Han ser lite ungdomligt blyg ut, och det känns ju onekligen sorgligt att han inte fick bli äldre, avslutar Oscar.

När man gör en rekonstruktion ska man försöka hålla tillbaka både kraftigt minspel och uttryck.

Adelasius hemtrakter låg vid sekelskiftet år 700 nära gränsen mellan Burgund och Alemannia eller Schwaben. Området var en del i de långhåriga merovingernas frankiska rike, vars kung bar namnet Dagobert. Liksom en mer sentida namne var också den historiske Dagobert lite av en seriefigur. Frankerriket styrdes under sina första tre hundra år av de nämnda merovingerna, som i mitten av 700-talet knuffades från tronen av karolingerna. Men redan nu, omkring år 700, hade frankerrikets maior domus Pippin – han var alltså ett slags jarl eller statsminister – i praktiken roffat åt sig makten. Pippin tillhörde karolingernas släkt, som hade mycket handlingskraftiga medlemmar. Pippins son Karl Martell, även han maior domus, var den som år 732 vid Poitiers satte stopp för umayyadernas expansion in i Västeuropa. Karls son Pippin blev sedan formellt frankisk kung, och hans son var ingen mindre än Karl den store, inte bara frankisk kung utan kejsare.

BURGUND HAR EN rik historia som sträcker sig långt ner i antiken. Själva namnet kommer av germanstammen burgunderna, som enligt sägnen ska härstamma från Bornholm. Enligt en inte helt accepterad hypotes ska burgundiska härskare och deras förskräckliga fejder, i synnerhet mordet på Sigibert I på 500-talet, i viss mån ha varit inspiration för Sigurd Fafnesbanes saga. Även grannarna alemannerna går tillbaka på ett germanförbund där namnet betyder alla män. Det är alemannerna som är ansvariga för att fransmännen än idag kallar Tyskland för Allemagne.

Men i en så tydligt germaninfluerad miljö, hur kommer det sig att museipersonalen gav Adelasius ett latinklingande namn? Jo, i dessa sydliga trakter kunde inte en tunn fernissa av germanskättade styresmän påverka ortsbefolkningens gallisk-romerska arv. En gång i tiden var befolkningen keltisktalande, men Adelasius talade med största sannolikhet ett språk utvecklat ur den latinska dialekt som kom i bruk här under romartiden.