Djävulen i runor

Kensingtonstenens nygamla runor väcker intresse. Nu har en lärare och hennes elever bidragit till att lösa gåtan om inskriftens ursprung.

DET ÄR VÄL ingen hemlighet att runologer och arkeologer överlag är tämligen less på de fantaster som i denna dag hävdar att Kensingtonstenen är äkta. Det är nämligen lite magstarkt att dess text om åtta göter och tjugotvå norrmän som irrar runt på upptäcktsfärd i Nordamerikas inland år 1362 ska tas på allvar, särskilt som texten blandar sentida svenska, norska och engelska språkformer och ingen har sett röken av ett liknande runalfabet från medeltidens Norden.

Däremot har själva runorna som Kensingtonstenens skapare använde i det sena 1800-talets Minnesota väckt ett allt starkare intresse hos de svenska forskarna under senare år. Tillsammans med en lärare och hennes elever i Hassela har de gjort stora framsteg i att klargöra Kensingtonrunornas ursprung.

DET ÄR ALLMÄNT bekant att runkunskapen inte dog ut med runstenarna strax efter vikingatidens slut. Runorna levde vidare i välmåga under medeltiden, även om de ändrade form och ljudvärden och så småningom dalade i popularitet. I de nordiska städernas välbevarade soplager har arkeologer hittat träpinnar och benbitar med allt ifrån snuskskvaller och könsord till kungasmicker och högstämd kärlekspoesi. Under vasatiden och stormaktstiden blåste Sveriges förste riksantikvarie Johannes Bureus och andra lärda män och präster liv i runintresset. På olika håll i Sverige kom konsten att skriva med runor att leva vidare fram till tiden kring sekelskiftet 1900. Välkända är exempelvis dalrunorna, som var i bruk i norra Dalarna från 1500-talet och framåt. Dalrunorna har viss likhet med Kensingtonrunorna, men tydliga skillnader finns. En variant som hittades i en bouppteckning från 1880-talets Dala-Floda av lingvisten Tryggve Sköld 2003 visade större likheter, men riktigt i mål var man inte.

Kanhända var det alltså kärleken som fick Olof att lära sig de runor som sedan levde vidare i Minnesota och blev världsberömda.

Ett större genombrott kom i mars 2017, då runologen Magnus Källström fann en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 bland den avlidne kollegan Helmer Gustavsons kvarlämnade papper. Artikeln beskrev en runstav, en gammal träkalender från 1800-talet, på Haverö hembygdsgård i Medelpad, som Magnus Källström omedelbart såg var försedd med just Kensingtonrunor. Haverö låg bara tio mil från Forsa i Hälsingland där Olof Öhman bodde innan han flyttade till Minnesota. Han var ”upptäckaren” av Kensingtonstenen och den som misstänks ha varit inblandad i dess tillverkning.

HÖSTEN 2017 LÄSTE läraren Anna Björk om Haverörunorna och insåg att hon hade sett något liknande i ett drängkammartak i Ersk-Matsgården i hälsingska Hassela, tre mil från Haverö. Hennes fjärdeklassare uppmuntrade henne att försöka tyda runorna. Sent på kvällen tittade hon närmare på några mobilfoton av inskriften, och efter mycket grunnande och ett par skinkmackor kunde hon uttyda ”diefwelen”, senare korrigerat till ”diefvulen”, djävulen. Ersk-Matsgården ligger bara fem mil från Olof Öhmans hem. Och efter det har ytterligare runfynd gjorts i Hassela, som tydligt visar att Kensingtonrunorna har sin förebild här. Arkeologen Mats G. Larsson har till och med letat fram en ungdomskärlek till Olof Öhman, Anna Ersdotter, som arbetat som piga i Hassela.

Kanhända var det alltså kärleken som fick Olof att lära sig de runor som sedan levde vidare i Minnesota och blev världsberömda. Åtminstone i Sverige.