Bronsåldershögens havsgudinna

Jonathan Lindström

Jonathan Lindström

5 okt 2020

Sverige har två motsvarigheter till den egyptiska Keopspyramiden, alltså gravmonument vars inre kan besökas. De är visserligen i blygsammare format men väl värda att besöka. Den ena är det skånska Kiviksröset, i vars gravkammare bildförsedda hällkiststenar återger en gudasaga från 1400-talet f.Kr. Den andra är den halländska Lugnarohögen, från omkring år 800 f.Kr., alltså senare delen av bronsåldern.

LUGNAROHÖGEN ÄR EN bronsåldershög som vid utgrävningen år 1926 visade sig innehålla en vacker skeppssättning och spåren efter en udda gravritual, där de brända benen efter en ung kvinna och en man hade placerats i en stenkista utanför skeppsrelingen. Man beslutade därför att bevara graven för eftervärlden. Pengar samlades in, ett bygge påbörjades med resultatet att man via en underjordisk gång från ett hus i närheten kunde gå in i högen och betrakta skeppssättningen under ett betongvalv i högens mitt. Denna anläggning, som stod färdig redan sommaren 1927, har nu Laholms kommun givit en välbehövlig renovering och Lugnarohögen återinvigdes 27 juni i år. Jag hade fått i uppdrag att hålla ett invigningstal, och såg fram mot mitt första besök i graven. Tyvärr kom jag aldrig hemifrån, coronan förflyttade talet till webben. Uppdraget gav mig ändå en fin möjlighet att grunna på frågan vad det var bronsålderns människor en gång ville berätta med monumentet och dess gravritual.

LUGNAROHÖGEN RESTES ANTAGLIGEN av en hövdingasläkt bosatt vid Laholm och Lagan, med en maktsfär som sträckte sig över ett par, tre mil stort område ungefär motsvarande nuvarande Laholms kommun. Idag bor här 25 000 människor, då för 2 800 år sedan kan de ha varit en knapp tiondel så många. Under den yngre bronsåldern kan Halland ha varit del av ett danskt så kallat nätverksrike, där olika självständiga kungar och hövdingar formellt underkastade sig en enskild kung, för att undvika lokala konflikter och gemensamt trygga handeln. Det finns vissa likheter mellan Lugnarohögen och den samtida kungliga Lusehöjbegravningen på Fyn som talar för att man har haft nära kontakt.

Lugnarohövdingen har antagligen kontrollerat handeln på Lagan, där skinn, pälsar och skogsprodukter kunde hämtas från Finnveden för vidare export ut i världen. I den bördiga Laholmstrakten gav också åkerbruket och boskapsskötseln ett överskott. Hövdingen har antagligen deltagit i de danska handelsexpeditioner som gick från det danska området till Themsens mynning och uppför de tyska floderna i jakten på koppar och tenn. Hövdingen var säkerligen en hårdför man, som hade svårt att dra gränsen mellan handel och plundring. Det är också viktigt att komma ihåg att han hade en ledande position i ett patriarkalt slavsamhälle, där människor behandlades fruktansvärt brutalt. Att döma av en del av benen som hittades i stenkistan kan han ha varit en kraftigt byggd, muskulös man, som vid utgrävningen antogs ha varit ”en person av stark konstitution och stående i mannaålderns kraft.”

OM VI SER närmare på hur gravbygget och själva ritualen gick till, så tror jag att vi både kan ana hur hövdingen dog och vilka föreställningar som knöts till monumentet. Först torvades en stor yta av ner till alven. På alven byggdes ett vackert, närmare åtta meter långt stenskepp, där relingarna bestod av tätt ställda stenblock och för- och akterstäv försågs med högsmala resta stenar. Skeppet omgavs av en åttkantig stenkedja. Sådana åttkantiga stenkedjor är inte ovanliga i bronsåldersgravar. Det är inte omöjligt att associera dem till föreställningen om den stora Midgårdsmuren som omgav världen och till att de gamla nordborna delade in världen i åtta väderstreck. I öster finns det en öppning i muren, så att Lugnaroskeppet med de döda skulle kunna fara till soluppgångens land bortom horisonten. Bygget så långt är alltså en modell av världen, med den döde hövdingens skepp i mitten.

INFÖR BYGGET ELLER strax efter att det stod färdigt brändes den kraftigt byggde mannen och en ung kvinna på ett gravbål i närheten. Möjligen brändes de på separata gravbål eftersom deras brända ben kunde samlas in åtskilt. Antingen hade de råkat dö samtidigt, eller så hade antingen mannen eller den unga kvinnan offrats när den andre dog. Av beskrivningar från vikingatiden att döma kan man räkna med att det vanliga var att en mäktig hövding har dött och en ung slavinna har offrats.

Skeppsbruten man inför Ran från 1911. Av den brittiske illustratören Arthur Rackham, som illustrerade allt från Alice i Underlandet och Det susar i säven, till Shakespeare och Aisopos. Foto: Wikipedia
Plan över Lugnarostenskeppet med stenkistan vid relingen i söder och omgiven av en åttkantig stenkedja. Foto: Per Wranning
Lugnarohögen. Foto: Laholms kommun

Benen från de brända liken samlades in, och de övriga resterna av brandbålet, kolbitar och mycket små brända benbitar skovlades upp och ströddes ut på ytan innanför stenskeppets reling. På kollagret lades stora, ofta fyrkantiga stenar ”av mansbördas storlek”. Över mellanrummen mellan de stora stenarna lades mindre stenar omlott och sedan ännu fler större stenar. De täcktes i sin tur med ett lerlager som förvandlade skeppets inre till en välvd durk. Kemiska förändringar i leran, där ett tätt ortstenskikt av järnutfällningar bildades, visar att stenskeppet har vattenösts, vilket sannolikt har ingått i en ritual, där skeppet dränktes i vatten som om det gick i kvav.

Lugnarohögen restes antagligen av en hövdingasläkt

Stenskeppet med förstäven mot betraktaren. Till vänster skymtar stenkistan och ovanför betongvalvet med stenar från röset. Lavering av Ferdinand Boberg 1935.

I DET SAMMANHANGET är det spännande att mannens och kvinnans brända ben har begravts utanför relingen. De tycks ha lämnat skeppet och är på väg ner i havsdjupet. I en kubformad stenkista intill relingen ställdes en gravurna, svart som döden själv. I den låg den unga kvinnans ben med ett miniatyrbronssvärd, en bronspincett och en bronsdubbelknapp för ett läderkoppel ovanpå. Föremålen täcktes av ylletyg och överst satt urnans lock. Urnan var draperad med tyg och eventuellt skinn. I kistan bildade en ring av smala tunna stenflisor ett inre cirkulärt utrymme kring urnan, som var täckt av ett litet trätak. I utrymmet fanns mannens brända ben noggrant packade, så att de omfamnade den tygklädda urnan med kvinnans ben.

STENKISTAN MED SITT inre trätaksförsedda rum kan utan större fantasi uppfattas som en boning på havets botten, där den döde hövdingen håller om den tygklädda kvinnan. Och då kan man osökt associera till de fornnordiska myterna, där döden för mannen kan uppfattas som ett bröllop och därmed samlag med en mytisk kvinnogestalt från ett dödsrike, som dödsjättinnan Hel, havsgudinnan Ran eller någon annan jättinna. I Ynglingatal berättas om Kung Dyggve i Uppsala som dog i sjukdom. Det är tydligt att det var Hel som tog honom till älskare. Så här diktar Tjodolf av Hvin: ”Det är inte dolt/ att gudinnan Hel/ har Dyggves lik till glädje…” Och havsgudinnan Ran fångade drunknade människor i sitt nät och drog ner dem till sina salar på havets botten. Att drunkna kunde poetiskt uttryckas som att ”klättra ner i Rans säng”, vilket ju tydligt visar hur tankegångarna gick.

ÄR DET ALLTSÅ det vi ser i Lugnarohögens fascinerande gravritual? Hövdingens skepp gick i kvav, hövdingen drunknade, men liket bärgades och vid begravningen fick en ung trälinna sätta livet till för att spela rollen som bronsålderns motsvarighet Ran, havsgudinnan som tar den drunknade till älskare och drar ner honom till sin boning på havsbotten. Jag lutar åt det, men en tolkning där den begravda kvinnan har haft hög status, kanske som politisk ledare och prästinna, är också möjlig. Vid sin död har hon liknats vid Ran, och förärats en offrad träl som omfamnar henne. Ytterligare en möjlighet är att både mannen och kvinnan har varit högstatuspersoner, som har drunknat tillsammans. Oberoende av den exakta sociala bakgrunden är det troligt att myten om en bronsålderns fruktade havsgudinna ligger bakom begravningsskådespelet.

NÄR STENKISTANS FÖRSLUTITS täcktes den och stenskeppet med omväxlande sten, lera och sand som vattenöstes, så att ytterligare täta orstensskikt bildades. Högen blev knappt sjutton meter i diameter och 3,5 meter hög. Traditionen att gömma stenskeppen under hög är främst halländsk, där man knöt an till högtraditionen från äldre bronsålder. I östra Sverige lämnades stenskeppen i det fria. Lugnarohögen stod inte orörd länge. Ganska snart, troligen efter någon enstaka generation, grävdes en urna med de brända benen av en äldre man ner i högen strax norr om dess krön. Kanske var det sonen till mannen eller kvinnan i högens inre. Senare naggades högen i kanten ibland, men det dröjde drygt 2 700 år innan de döda fick besök på allvar.