Bautastenar – inget för barn

Att vara barn under runstenarnas tid var förmodligen ingen lek. Hög barnadödlighet, arbetsplikt och frånvarande fäder var vardagen för de flesta. Dominanta mödrar vakade över husets lås och nycklar. Och vem vågade mopsa sig när ens mamma hette Oden-Disa?

EGENTLIGEN ÄR RUNSTENSTEXTERNA det sämsta tänkbara källmaterialet för den som vill fånga barnet i forntiden. Anledningen är att de så gott som aldrig förekommer där. Föräldrar reser runstenar till minne av sina söner och döttrar, men inte efter sina barn. Barnen som hugfäste minnet av fäder och mödrar var inte heller några barn. För att få nämnas vid namn på en runsten var man av allt att döma tvungen att vara både vuxen och myndig, låt vara att det senare inträdde redan vid femton års ålder. Trots detta skymtar barnen emellanåt förbi även i dessa texter. Ett känt exempel är den långa inskriften på Hillersjöhällen i Hilleshög på Mälaröarna utanför Stockholm, som lyder i översättning:

HÄR FÖREKOMMER FLERA barn, men den enda som nämns vid namn är dottern Inga som uppnådde vuxen ålder. Germunds och Gerlögs son, som dog tidigt, förblir namnlös. Detsamma gäller Ingas syskon liksom den son som hon fick med Ragnfast i Snottsta. De var alla viktiga för att fastslå den komplicerade arvsföljden, men vad de hette i levande livet var ointressant i sammanhanget.

Egentligen är run­stenstexterna det sämsta tänkbara källmaterialet för den som vill fånga barnet i forntiden.

Själv lät Inga bevara sin makes namn och minne i inte mindre än fyra runristningar: två runstenar och en runhäll vid gården Snottsta och en runsten vid grannbebyggelsen Vreta. Samtliga är sannolikt huggna av den kände runristaren Fot, som i varje inskrift förutom resarformeln har lagt en mening. Av runhällen får vi om Ragnfast veta att »han ägde ensam denna by efter Sigfast, sin fader». På de båda runstenarna vid gården står att »han var bror till Estrid och Gyrid» samt att »Assur var hans huskarl». De båda systrarna var inte berättigade till arv i detta fall, men de kan ha varit viktiga personer för det. Det har exempelvis föreslagits att Estrid kan vara storbonden Jarlabankes farmor och att Gyrid är den Gyrid som var gift med Ulv i Skålhamra, vars söner lät anlägga en tingsplats vid Bällsta i Vallentuna.

Den sista av runstenarna, den vid Vreta, är tyvärr försvunnen. Tack vare en enda teckning från 1742 av den annars inte särskilt initiativrike antikvarien Carl Hagelberg vet vi att inskriften ska ha avslutats med utsagan: Hon kvam at arfi barns sīns »Hon kom till arv efter sitt barn». På så sätt fick den förbipasserande veta hur gården Snottsta hade blivit Ingas egendom, men lika lite som på Hillersjöhällen bär barnet här något namn.

Att sätta ut barn var dock inget som sågs med blida ögon.

I JARLABANKES ÄTT, som vi genom runstenarna runt Vallentunasjön kan följa i fyra generationer, förekommer en hel del kvinnor – Estrid, Ragnfrid, Jorun, Fastvi och Kättilö – men alltid i rollen som maka eller mor. Det finns gott om söner i denna släkt åtminstone i den andra generationen, medan döttrarna lyser med sin frånvaro. Det har föreslagits att denna brist på döttrar i runtexterna skulle bero på att man under runstenstid ägnade sig åt infanticid och att man liksom i de isländska sagorna satte ut oönskade flickebarn i skogen. Detta var ju ett av undantagen från den kristna läran som islänningarna ville göra för att övergå till kristendomen, vid sidan av att fortsätta äta griskött och kunna blota i lönn så länge man inte blev upptäckt.

Att sätta ut barn var dock inget som sågs med blida ögon ens av samtiden, utan något som tillskrevs de allra fattigaste. När Torsten Egilsson i Gunnlaug Ormstungas saga genom en dröm blir spådd att få en vacker dotter som kommer att bli två mäns död, uppmanar han sin gravida hustru Jofrid att barnet ska sättas ut om det skulle visa sig vara en flicka. Hustrun svarar då: »Det är ovärdigt och inte likt dig att tala så. Inte kan du mena att en rik man som du ska handla så.» Det finns goda skäl att tro att Estrid, Jorun och de andra kvinnorna i Jarlabankes ätt har haft liknande invändningar.

Anledningen till att döttrarna saknas på släktens runstenar är nog helt enkelt att de har gifts in i andra släkter och därför inte längre tillhörde hushållet. Man ska alltså inte förvänta sig att run­stenstexterna ska ge några säkra upplysningar om den vikingatida demografin. Bara det faktum att 80 % av namnen på de uppländska runstenarna utgörs av mansnamn bör stämma till försiktighet. Ett mycket talande exempel finns också vid Riksby i Bromma, där det genom ett par runristningar går att rekonstruera fram en släkt i tre generationer bestående av enbart män!

ATT DET BARA är en del av ätteläggarna som uppträder som runstensresare när barnaskaran var stor framgår av de fyra stenar som har tillägnats den nämnde Ulv i Skålhamra. På det runstenspar som restes på tingsplatsen i Vallentuna heter sönerna Ulvkell, Arnkell och Gye, men på de runstenar som står vid gården i Täby omtalas istället Ulvkell, Une och Gye. Att personerna inte är desamma kan bara förklaras av att det råder en tidsskillnad mellan de båda monumenten. När Arnkell gick ur tiden har den yngre Une fått träda in i hans ställe. Det märkliga är att bröderna i så fall inte har omtalats i åldersordning som man kanske hade väntat om runstenarna också skulle ha kunnat fungera som arvsdokument.

Ulvs hustru Gyrid, som bör ha varit kusin till den runristare som har svarat för de båda runstensmonumenten – Ulv i Borresta – har långt senare låtit resa ytterligare en runsten. Då var den runkunnige släktingen sedan länge död och liksom Inga i Snottsta har hon istället vänt sig till runristaren Fot. Stenen står ute i skogen vid sjön Snuggan i Sollentuna och bär den delvis defekta texten: »Gyrid lät resa stenen efter Ulvkell, sin son, och Gye … sin broder och efter Holmdis, sin syster.» Det skadade partiet är så pass stort att Gye bör ha haft minst en bror kvar i livet. Det intressantaste är dock att det här plötsligt nämns en syster som inte alls har figurerat på de tidigare stenarna.

ATT BARN INTE kan förekomma som runstensresare eller tillägnas runstenar är samtidigt en sanning med modifikation när det kommer till en annan typ av senvikingatida runmonument, nämligen de kistformade monument som restes vid de tidigaste kyrkorna i framför allt Götaland. Här verkar det av personnamnen att döma dessutom ha varit en betydligt jämnare fördelning mellan könen. På en gravhäll som idag går att beskåda inne i S:t Lars kyrka i Linköping kan man exempelvis läsa:

Ordet maʀ ’flicka, mö’, skulle kunna översättas med »dottern», men det vore en helt överflödig upplysning eftersom hon låter göra stenen över sin far. Förmodligen markerar detta istället att hon ännu var omyndig.

På samma sätt kan man på en gravhäll från Skänninge enligt Jan Owes eminenta nyläsning och nytolkning läsa: »Gunnar lade denna sten efter Gudlög, sin goda hustru, och efter Åsa, sin dotter, en god mö. Gud hjälpe båda deras själar.» Att runföljden mu kuþa ska uppfattas som møy gōða »en god mö» har ingen tidigare insett och förmodligen betyder det även här att dottern var underårig. Gravhällen är påfallande liten, 120 × 65 cm, och kanske vågar man av detta dra slutsatsen att varken mor eller dotter har varit särskilt högresta. En ornerad lockhäll från S:t Martins kyrka i Skänninge mäter endast 76 cm i längd och antas ha legat över en barngrav.

ETT GRIPANDE MONUMENT från ungefär samma tid är de två bildstensformade runstenar som en man vid namn Sibba eller Simpa lät resa i Ardre på Gotland. Stenarna hittades år 1900 tillsammans med en rad andra runristade stenar inlagda i golvet till en föregångare till Ardre kyrka. Den ena säger han sig ha gjort till minne av »sin och Rodjauds dotter», den andra efter »Rodjaud, sin hustru, dotter till Rodgair i Anga» Inskriften avslutas med satsen Dō ung frān ōformāgum »Hon dog ung från minderåriga». Mannen har inte bara förlorat sin hustru och dotter utan även lämnats ensam med minderåriga barn. Varken dottern eller småsyskonen är namngivna. Ordet ōformāgi ’omyndig’ är samma ord som vårt övermaga, vilket i dag mest används i en annan betydelse nämligen ’övermodigt självsäker’. Men sådant hör ju också ungdomen till.

En ornerad lockhäll från S:t Martins kyrka i Skänninge mäter endast 76 cm i längd och antas ha legat över en barngrav.

FRÅN KÄRNBO KYRKORUIN i Mariefred i Södermanland kommer en märklig runsten, som går att beskåda i den nya vikingautställningen på Historiska museet i Stockholm. Stenens form och hur texten är anordnad tyder på att den kan ha utgjort den ena sidan i en grav­kista. Samtidigt är runorna av samma typ som på Rökstenen och visar att den måste vara minst hundra år äldre än gravkistorna i Östergötland och att den följaktligen tillhör hednisk tid. Tyvärr är hällen avslagen i den ena änden och inskriften har inte heller kunnat tolkas i sin helhet. Längst ned i den horisontella raden läser man dock tämligen obehindrat: » … själv denna sten efter mig. Men efter Gerulv, min broder, uppkastade jag ett gravröse.» Någon vars namn vi inte längre kommer åt har alltså låtit rista stenen efter sig själv, och samtidigt byggt ett röse till minne av sin bror.

I en motsvarande rad upptill på stenen inleds texten med den defekta runföljden …[u]l · af-raiþu, som kan tolkas som … ōl afaræiðu det vill säga att någon »födde (eller: avlade) stammodern», varefter följer den lite kryptiska utsagan: »Men de tre stammödrarna (mor, mormor och mormors mor) har vardera sex barn, de bästa.»

ORDET FÖR ’STAMMODER’, langmøðgu, är en i övrigt okänd feminin motsvarighet till det mer bekanta langfæðgaʀ, som avser förfäder i flera led. På den småländska Norra Sandsjöstenen finns en uppräkning av fem sådana förfäder och stenen sägs också vara rest æftiʀ þā langfæðrga fæm »till minne av dessa fem förfäder». På Malstastenen i Hälsingland  förekommer en liknande uppräkning av förfäder i flera led, men här finns också en lite dunklare utsaga: »Groa var Hä-Gylves moder. Och sedan Berglov. Och sedan Gudrun.» Kanske handlar det här om en uppräkning av stammödrar i tre led motsvarande dem som omtalas på Kärnbostenen.

Stammödrarna på den senare stenen har dessutom vardera haft ett bestämt antal barn som kännetecknas som »de bästa». Om vi här rör oss i verkligheten måste detta ha varit barn som fick leva och rimligtvis också uppnådde vuxen ålder.

DEN BERÖMDA ARDREKISTAN från Gotland som också går att se på Historiska museet har tillkommit på initiativ av Liknats söner till minne av deras mor Ailikn. Hennes namn är sammansatt av namnleden Ai– som bland annat kan betyda ’alltid’ och ordet líkn ’godhet, barmhärtighet, nåd, hjälp, tröst’, ett kanske inte helt opassande namn på en öm moder.

I texten sägs inget om barn, men flera barn går att upptäcka i de märkliga bildframställningar som kistan bär. På de tyvärr fragmentariska smalsidorna har avbildats en våldsam strid, där man bland annat ser ett koltklätt barn ligga framstupa på marken samtidigt som en annan liggande figur får ett spjut i magen. På den motstående smalsidan avbildas en något större pojke som får en kraftig knuff av en skrikande yxbärande man med uppspärrade ögon, som samtidigt trampar på en man strax nedanför, som dignar under bördan. Detta kan inte beskrivas som något annat än en ren massaker.

Längst ned på den första sidan förekommer också en man på en åttafotad häst. Oden deltar alltså också i striden och det troligaste är väl att det rör sig om en framställning av Ragnarök eller av de brödrastrider som enligt Valans spådom föregår den sista striden och världens undergång. Samtidigt är inte kistan något hedniskt monument, utan inskriften ser ut att ha innehållit en kristen bön med förhoppningen om att Gud och Guds moder ska vara nådiga mot Ailikn och dem som låtit göra monumentet.

FRÅGAN ÄR VAD som egentligen sker på kistans båda bredsidor. På den ena ser man två runormar med långa dubbla tungor, som hålls samman av något först ser ut som en vanlig bandknut, men som vid närmare betraktande visar sig vara en kvinna med nedböjt huvud, som håller om de båda ormarnas halsar på samma sätt som nyligen skedde med en berömd Skansenrymling. Ovanför henne avbildas en liten springande man med svärd i bältet som verkar tömma ett litet dryckeshorn i flykten (här görs ingen referens till känd seriefigur). Den andra bredsidan domineras av två stora motställda fyrfotadjur, som biter över sina egna halsar och som omges av ett virrvarr av mindre ormar. Längst ned ligger en man som troligen har fallit omkull i kampen mot dessa, men som ännu kämpar även om det mer kan se ut som han skulle ligga lite lojt tillbaka­lutad. En annan man står ännu rakryggat upp och försvarar ett litet koltbarn som han bär på axeln mot de attackerande småormarna.

DETTA MÅSTE VÄL vara en framställning av kampen mot de onda makterna, som med gemensamma krafter bekämpas och fjättras och där framtiden tillhör det lilla barnet.