Asine från sjösidan

Ett svenskt marinarkeologiskt projekt i Grekland

Marinarkeologiska upptäckter sker inte alltid långt ut till havs eller på stora djup. Vid grekiska Asine påträffades nyligen omfattande fornlämningar – bara några meter under vattenytan.

ASINEBOSÄTTNINGEN LIGGER I anslutning till den högresta klippan Kastraki som dramatiskt skjuter ut i Argoliska viken. In mot land omsluts området av en bastant och högrest hellenistisk mur. En som tidigt kom att fascineras av platsen var kronprinsen Gustaf Adolf som besökte Asine år 1920. Hans arkeologiska intresse är väldokumenterat och under de följande åren etablerades Asinekommitéen som verkade för att få till stånd en arkeologisk undersökning av platsen. Två år efter kronprinsens besök inleddes de arkeologiska utgrävningarna under hans kungliga beskydd. Arbetet leddes av Axel W Persson som var klassisk arkeolog och Otto Frödin som var specialiserad på nordisk arkeologi och väl bevandrad i det senaste när det gällde arkeologiskt fältarbete med dokumentation av lagerföljder, tillvaratagande av massmaterial och liknande.

DET SAKNAS UTRYMME att beskriva allt spännande som påträffades under den första utgrävningsetappen som pågick fram till 1930 men bland de lämningar som grävdes ut återfinns förutom delar av stadsmuren, ett romerskt bad och många andra större och mindre byggnader av varierande karaktär. På den inåt land närbelägna Barbounakullen grävdes mykenska nekropoler, hellenistiska gravar, väggar, terrasser och mycket, mycket annat. Sedan dess har svenska arkeologer återvänt till Asine i olika omgångar under 1960- till 1990-talen.

Här har svenska arkeologer grävt i olika omgångar i över hundra år. Misstankar om att bosättningen avsatt spår har funnits länge.

DET TIDIGASTE SKRIFTLIGA belägget där Asine nämns är från Homeros Iliaden där Asine återfinns bland de orter som bidrar med skepp till det trojanska kriget. Det är knappast någon slump att detta första skriftliga belägg är relaterat till just sjöfart. Mot bakgrund av Asinebosättningens placering i landskapet är havet alltid nära. Fiske och sjöfart har sannolikt varit en betydande del av dagliga livet på platsen. Att bosättningen haft någon form av hamnanläggning för förtöjning, lastning och lossning av båtar förefaller därför både troligt och rimligt. Att lämningar som kan upplysa om det maritima Asine kan ligga dolda i vattnet utanför Kastraki har arkeologer länge misstänkt.

HUNDRA ÅR EFTER att utgrävningarna påbörjades vid Asine inleddes ett femårigt marinarkeologiskt projekt med syftet att inventera vilka lämningar som sjöfart och marina näringar avsatt under vatten. Projektet leds av Ann-Louise Schallin och Niklas Eriksson vid Stockholms universitet och är ett samarbete mellan den grekiska eforian (”riksantikvarieämbetet”) för undervattensarkeologi och Svenska institutet i Aten. Från Sverige deltog även Staffan von Arbin från Göteborgs universitet och Jens Lindström med firman Nordic Maritime Group.

Det är inte alls ovanligt att fartyg sjunker när de ligger stilla, för att de kommer på drift, för att elden brutit ut eller för att de helt enkelt har sprungit läck.

ÄVEN OM BOTTENOMRÅDET närmast Kastrakiklippan onekligen förefaller som mest spännande ur arkeologisk synvinkel så måste man lyfta blicken något för att förstå hur Asines hamn har fungerat och varför området varit viktigt för sjöfarten i ett lite större sammanhang.

Vattnet utanför Asine skyddas från vind och kraftiga vågrörelser av ön Romvi vars karaktäristiska kontur med de dubbla topparna helt säkert har varit ett välbekant sjömärke för dem som nalkades Asine från öppna havet. Att vattnet mellan Romvi och fastlandet på Peleponnesos utgör en bra och naturligt skyddad hamn framgår av fiskebyn Tolons många fiskebåtar som ligger uppankrade där. Som en kuriositet kan nämnas att svenska greven Otto von Königsmarck ankrade här med en venetiansk flotta år 1686 på väg mot Nauplion. På Romvis högresta västra topp ligger en befästning som antas vara bysantinsk och som erbjuder en utmärkt vy för den som vill övervaka och kontrollera farleden väster om Romvi som leder vidare norrut till platser som Nauplion och Tiryns. Den skyddade hamnen innanför Romvi har helt säkert brukats under lång tid.

DET FINNS EN lång rad lämningar och spår som man kan förvänta sig att påträffa vid en arkeologisk inventering av en naturhamn, som exempelvis barlasthögar, förlorade ankare, kulturlager och inte minst skeppsvrak. Det är inte alls ovanligt att fartyg sjunker när de ligger stilla, för att de kommer på drift, för att elden brutit ut eller för att de helt enkelt har sprungit läck.

För att lokalisera sådana lämningar avsöktes vattenområdet mellan Romvi, Tolo och Kastraki undersöktes med en så kallad Sidescan sonar – ett sidotittan­de ekolod. Utrustningen ser ut som en torped som släpas efter båt och ritar en karta av sjöbottnen och registrerar sådant som sticker upp. Dessa ”uppstick” kallas kort och gott för anomalier och det är ofta svårt att endast utifrån sonarbilderna avgöra vad som är fornlämning och inte. Helt säker kan man sällan vara utan att dyka ner och besiktiga dem med blotta ögat. Ett stort antal misstänkta anomalier och formationer registrerades vid karteringen och ett betydande urval av dessa besiktigades också av dykande arkeologer. Resultatet var dock ganska nedslående eftersom ingenting visade sig vara särskilt gammalt. Det har förvisso sjunkit fartyg och avsatts kulturlager, men den rörliga sandbottnen tycks väldigt effektivt ha bäddat in och dolt äldre lämningar.

En aspekt som man nästan alltid måste förhålla sig till i samband med arkeolog­iska undersökningar av hamnar eller andra strandnära lämningar är att vattennivån har en tendens att ändra sig över tid.

ÄVEN OM FARTYG med fördel kunnat ankra upp i den naturliga hamnbassängen borde Asinebosättningen rimligtvis ha haft någon form av hamnkonstruktion som fungerat som en kontaktyta mellan land och hav. Kastrakiklippan är 40 meter hög och störtar brant ner i havet. Den som står på dess västra kant och vågar titta ner kan skönja diffusa formationer på sjöbottnen långt där nedanför genom det klarblå vattnet. Det gjorde redan arkeologerna Axel W Persson och Otto Frödin på 1920-talet och de resonerade kring om det kanske var just lämningar efter Asines hamn som de anade nere i vattnet.

EN ASPEKT SOM man nästan alltid måste förhålla sig till i samband med arkeolog­iska undersökningar av hamnar eller andra strandnära lämningar är att vattennivån har en tendens att ändra sig över tid. Även om sådana förändringar i många fall sker väldigt långsamt kan skillnaderna bli betydande när det handlar om väldigt gamla förhistoriska anläggningar. I den vetenskapliga publikationen från Asineundersökningen som publicerades 1938 menade Frödin och Persson att strukturerna på botten nedanför Kastraki förmodligen är naturliga men att de ändå kan ha använts som en hamn för mindre båtar på den tiden då Medelhavets yta stod lägre.

De tidiga svenska arkeologerna observerade lämningarna i vattnet från land. På 1960-talet besöktes Asine av den marinarkeologiska dykpionjären Honor Frost. I hennes uppskattade marinarkeologiska klassiker Under the Mediterranean från 1963, beskriver hon en översvämmad mur på bottnen i området som Person och Frödin pekat ut som en möjlig hamn.

TILL SKILLNAD FRÅN den långsamma, stabila och kontinuerliga strandförskjutning som vi har att förhålla oss till i Norden är de geologiska processerna i Medelhavsområdet i vissa fall förvånansvärt snabba och lokala, något som bland annat har att göra med vulkanisk aktivitet. Förutom att vattennivån stiger sker lokala tippningsprocesser och sedimentsförflyttningar varför man ska vara försiktig med att vara för tvärsäker med att datera eller tolka lämningar på grundval av deras förhållande till vattenytan.

På 1990-talet lanserade geoarkeologen Eberhard Zangger en teori om att det forntida Asines hamn var belägen in en numera uppgrundad hamnlagun innanför Kastraki och att muren som även Frost iakttog var en förlängning av den helladiska muren. Även om den förmodade uppgrundade hamnlagunen under senare tid har varit föremål för viss debatt så är muren högst reell. Vad är det egentligen för konstruktion som döljer sig i vattnet väster om Kastraki?

VID DE NYLIGEN genomförda marinarkeologiska undersökningarna genomsöktes vattenområdet utanför Kastrakiklippan av dykande arkeologer. På östra sidan karaktäriserades botten av lösflyktig sand varför eventuella hamnanläggningar ligger inbäddade och begravda i sjöbottnen, utom räckhåll för arkeologisk observation och dokumentation. På den västra sidan däremot iakttogs omfattande anläggningar, bland annat i området som Frödin och Persson pekat ut som en möjlig hamn.

TANKEN ÄR ATT återvända till Asine inom kort och genomföra en mindre utgrävning under vatten i den norra delen av området, där plattformen försvinner ner i den i övrigt platta sandbottnen. Förhoppningsvis finns bevarade kulturlager i detta område som kan ge mer handfast vägledning om i vilket skede i Asines långa brukningstid som hamnanläggningen uppfördes och brukades.