Arkeologi på Cypern och myten om den rena rasen

PÅ 1920-TALET började svenska arkeologer arbeta på Cypern. Expeditionen var den första som dokumenterade utgrävningar på ett vetenskapligt sätt med dagböcker, ritningar och foton. Sedan dess har mängder av arkeo­loger från olika länder gjort fantastiska fynd på ön. Men forskningen har inte ägt rum i ett ideologiskt eller politiskt vakuum. Grekcypriotiska arkeologer har oftast betonat fyndens grekiska identitet och ignorerat föremål av ”orientaliskt” ursprung. På så sätt har man velat framhålla sin historiska rätt till Cypern på bekostnad av andra folkgrupper, exempelvis turkcyprioterna på öns norra del. Detta är den bärande delen i myten om den så kallade helleniseringen av Cypern, att en grekisk identitet ska ha uppstått på ön redan under bronsåldern. Myten om Afrodites grekiska ursprung är särskilt populär på ön trots att gudinnan har sina rötter i Främre Orienten. Påsenare år har genteknikens tillämpning inom gen­arkeologin gett nytt bränsle till konflikterna.

ALLA MÄNNISKORS DNA eller genom innehåller mutationer som bildar mönster, vilka kan överföras från förälder till barn och utmärka en viss population. Med hjälp av sådana mönster kan forskare söka igenom en persons genom och finna deras förfäder och tillhörighet till en viss population. Redan 2014 lyckades ett forskarteam från Max Planck Institute for Evolutionary Anthropology i Leipzig identifiera 95 urskiljbara populationer runt om i världen. Därmed kunde man konstruera ett slags ”genetisk atlas”. Forskarna lyckades isolera olika DNA-markörer som gick att kontrollera mot andra populationer, något som gjort man kan fastställa markörer från olika populationer i en enskild persons DNA. Informationen kan användas för att spåra några av de historiska händelser eller migrationer som har resulterat i blandningen av DNA bland olika folkgrupper.

I EN ARTIKEL som publicerades i Nature 2017 hävdade en grupp forskare att de kunde påvisa en genetisk kontinuitet mellan dagens greker och bronsålderns minoer på Kreta samt mykenarna på det grekiska fastlandet. Proverna var tagna från 19 forntida individer och 30 nutida individer från fastlandsgrekland, Kreta och Cypern. Slutsatserna mötte stark kritik från arkeologiskt håll. Minoer och mykenare är folkgrupper som ”uppfanns” runt sekelskiftet 1900 av brittiska och tyska arkeologer. Under större delen av 1900-talet präglades arkeologin ofta av nationalistiska förtecken, vilket gjorde att tolkningen av fynd skedde på ett förutfattat sätt. Den stora bronsåldersstaden Enkomi på Cyperns östkust kan tjäna som exempel. Fynden visar på inflytande från Anatolien, Främre Orienten, Kreta och fastlandsgrekland, men i tolkningen av föremålen lade de kolonialt präglade arkeologerna störst vikt vid de mykenska lämningarna från det grekiska fastlandet. Som en följd av detta blev cypriotisk arkeologi starkt politiserad. En myt befästes om att Cypern hade ”civiliserats” av grekerna. Artikeln i Nature fann därför stark genklang hos högernationalistiska grupper som det nynazistiska och numera förbjudna partiet Gyllene Gryning i Grekland och det ultranationalistiska ELAM på Cypern. I deras ögon ansågs DNA-resultaten bevisa en ”raskontinuitet”.

SEDAN DESS HAR fler undersökningar gjorts. DNA-analyser har nu visat att ingen egentlig genetisk skillnad finns mellan grek- och turkcyprioter, vilka i sin tur har väldigt lite gemensamt med de förmodade ”moderländerna” Grekland respektive Turkiet. Cyprioterna har visat sig härröra från en enda patrilinjär genpool av lokalt ursprung och har nära inbördes genetiskt släktskap. Den höga andelen gemensamma DNA-signaturer hos grek- och turkcyprioter innebär att de delar ett ursprung redan före den osmanska periodens början på Cypern som inleddes år 1571. En Y-kromosomanalys utfördes vidare för att bestämma patrilinjära förfäder hos grekcyprioter i jämförelse med östra Medelhavsområdet samt Främre Orienten. Analyserna har visat att cirka 66 procent av det cypriotiska patrilinjära släktskapet har ett anatoliskt ursprung som går tillbaka till sten- och bronsåldern. Y-kromosom­analyser placerar cyprioterna mitt i ett genetiskt kontinuum som sträcker sig från Levanten till sydöstra Europa.

Forskarna är eniga om att de första människorna anlände till Cypern från Främre Orienten och Mindre Asien för mer än 12 000 år sedan. Mängder av folkslag har kommit och gått på ön sedan dess. Tester som har utförts på cyprioter visar grekiska markörer för cirka 23 procent av deras DNA, och därutöver inslag av iranska, italienska – så mycket som 20 procent – samt armeniska, syriska, georgiska, saudiska och palestinska markörer. Den genetiska atlasen visar att den mänskliga populationen är en blandning av distinkta genetiska grupper från de senaste 4 000 åren.

TROTS DESSA RÖN präglas arkeologin på Cypern fortfarande av nationalistiska förtecken. Fynden från öns södra halva tillmäts stor betydelse samtidigt som de viktiga resultaten från utgrävningen vid Akanthou/Tatlısu på Cyperns nordkust i stort sett har ignorerats. Där odlade, fiskade och tillverkade människor redskap av obsidian – över 5 000 bitar obsidian som importerats från Anatolien har väckt stor uppmärksamhet. Fynden visar på maritima förbindelser mellan Cypern och Mindre Asien redan under 8000-talet f.Kr. Information om fyndet förbigås dock med tystnad i arkeologiska artiklar eftersom en bojkott av norra Cypern gjort att ingen tillåts erkänna fyndens existens fastän de är av stor betydelse.

På uppdrag av en turkcypriotisk forskare och förläggare har jag sammanfattat de senaste rönen i en ny bok. Förläggaren ansåg att resultaten av de nya DNA-analyserna är viktiga eftersom de påvisar turkcyprioternas släktskap med grekcyprioter. En turkisk version av boken publicerades på norra Cypern hösten 2019, varefter förläggaren utsattes för allvarliga hot – från turkar. Våren 2020 utkom den på engelska och blev tillgänglig för grekcyprioterna, och då var det min tur att bli kritiserad. Boken är ännu inte tillgänglig utanför Cypern eftersom coronapandemin har lett till stängda gränser, också mellan norra och södra Cypern.

TUSENTALS ÅR AV erövringar och migrationer har resulterat i att befolkningen runt Medelhavet idag sannolikt har gemensamma förfäder. Alla de testade populationerna från södra Italien, Sicilien, Greklands fastland och de grekiska öarna inklusive Cypern tycks dela en genetisk komponent som ärvts från den neolitiska perioden. Befolkningsgrupperna har också egenskaper med ursprung i Levanten och Främre Orienten. Gener och DNA i en befolkningsgrupp är däremot inte avgörande för varje individs etnogenes, det vill säga hur man uppfattar sig själv eller blir uppfattad som del av en distinkt etnisk grupp. Genetik är emellertid av stor betydelse för att visa på befolkningsgruppers ursprung på ett vetenskapligt sätt, långt ifrån mytologi och politisk propaganda. Eller som en paleogenetiker har sagt – ”det existerar inga ursprungsbefolkningar – den som hänvisar till den rena rasen finner snart att den inte existerar.”

Marie-Louise Winbladh är aktuell med boken The Origins of The Cypriots. With Scientific Data of Archaeology and Genetics, Galeri Kültür Lefkoşa 2020.