Nordens Odysséen

Odysseus färd över havet, kampen med den människoätande jätten Polyfemos i grottan och mötet med Kirke, häxan som förvandlade hjältens besättningsmän till svin, skildras i Odysséen, Homeros epos från 700-talet f.Kr. I Norden har vi en litterärt blek parallell i Ingvar Vittfarnes saga. Den skrevs ner på Island på 1190-talet, men har den rötter ända ned i bronsåldern – är den återgiven på Upplands största hällristning?

UPPLANDS STÖRSTA HÄLLRISTNING finns naturskönt belägen i Hemsta i Boglösa utanför Enköping. Den dateras till äldre bronsåldern, omkring 1400 f.Kr. Med största sannolikhet har här legat ett centrum för samhällena norr om Mälaren, alltså det som senare är känt som svearnas kärnområde. Här kunde bronsålderns sjöfarare samlas inför marknader och utfärder, både säljägare och krigare.

Hällristningen ser vid en första anblick ut som ett gytter av hundratals skepp, streckgubbar och djur men kan i själva verket vara den första nedtecknade berättelsen i Europa – ett epos om en man som ger sig ut på ett äventyr som skulle bli hans undergång. En nordisk Odysséen, men mer lik Ingvarsagan som första gången skrevs ner på Island drygt 2500 år senare. Och som kanske till och med romaren Tacitus fick återberättad för sig av en svion (mälardalsbo) 1500 år efter att den först ristades ner på hällen.

LÅT OSS BÖRJA i klostret Þingeyrar på Island på 1190-talet. Munken Odd Snorresson skrev där ner en berättelse som han hade fått berättad för sig av isländska lärda gubbar, och en köpman som besökt sveahovet. Ingvar Vittfarnes saga handlar om sveahövdingen Ingvar som år 1036 gav sig av österut med trettio skepp från Sveariket, mellanlandade hos en rysk furste och fortsatte på en hiskelig flodfärd, där han råkade på jättar, drakar, träffade drottning Silke-Siv, var med om flera strider, men slutligen gick under år 1041 tillsammans med sina män efter att ha lockats i fördärvet av liderliga kvinnor.

Ingvar Vittfarnes saga är inte unik i sin genre. Berättelser där en hjälte med sin besättning far i väg över havet ut i det okända, råkar på jättar och monster och blir en mäktig kvinnas älskare kan exemplifieras med inte bara Odysséen. Här hittar vi Iriska iramha (sea voyages) om Mael Dúin och Bran, som nedtecknades från 600-talet och framåt och Saxos historia om Thorkell från 1100-talets slut. Det mesta talar för att de utgör historier som mycket länge har traderats lokalt, och inte är inspirerade av Odysséen.

ÅTER TILL INGVAR Vittfarnes saga. Arkeologen Mats G. Larsson har på god grund knutit sagans Ingvar till den Ingvar som ledde en östlig expedition omnämnd på omkring trettio runstenar i Mälardalen på 1000-talet. I synnerhet sagans inledning innehåller många konkreta detaljer om Ingvars bakgrund i Sveariket, hans relation till kung Anund och besök hos rusfursten Jaroslav. Svårare är det att få ihop resten av sagans övernaturligheter med en historisk verklighet. Lars Lönnroth har påpekat att det är så vi måste se huvuddelen av sagan, som just tidstypiskt sagostoff som saknar verklighetsanknytning.

Det hindrar inte att munken Odd Snorresson själv trodde på det han berättade om Ingvars färd. I sagans slut förklarar han att han har uteslutit en episod om när Ingvar och hans män färdades en halv månad i mörker, eftersom det var orimligt. Jättar och drakar var dock fullt acceptabla.

Ser man närmare på Odds saga upptäcker man snart att den är dubblerad. Först berättar han om Ingvars äventyr och undergång österut, och sedan drar han i princip samma historia en gång till, med jättemöten och annat i samma ordning, fast då med Ingvars son Sven i huvudrollen. Ja, det blir nästan lite osmakligt att läsa om hur Silke-Siv först stöter på Ingvar och sedan gifter sig med sonen. Denna dubblering eller repetition avslöjar att Odd sannolikt har haft varianter av en och samma grundläggande berättelsestruktur att utgå ifrån. Han har alltså inte fritt kombinerat episoder utan har kunnat utgå från denna äldre och fastlagda struktur.

LÄGGER VI FARS och sons äventyr parallellt med varandra kan vi selektivt välja ut en rad händelser i ordningsföljd som äventyrarna råkade på under sin färd österut. Först passade hjälten och hans män på att besöka en fruktansvärd jättes stora hus och stjäla rikedomar. Jättens vänner (cykloper) rusade till med klubbor stora som takbjälkar, men hjälten och hans män lyckades smita iväg, fortsatte färden och fick syn på en udde med en stor svinhjord. Några män gick i land och dödade svin, men de flesta svinen kom undan och skriade högt. Efter ett par våldsamheter och ett möte med en drake nådde hjälten och hans följe den ypperliga staden Citopolis, där drottning Silke-Siv härskar. Hon överglänste alla i klädnad och fägring och kunde många språk. Ingvars skepp bars upp till stadsmurarna, männen inkvarterades och stannade över vintern. Silke-Siv erbjöd hjälten riket, kungatiteln och sig själv. Ingvar ville först fortsätta sin upptäcktsresa, sonen Sven krävde att hon skulle bli kristen. Man förstår att kyskheten från hjältens sida nog är ett påhitt av munken Odd. Lönnroth har visat att Odds sagoversion färgas av ett särskilt kyrkopolitiskt syfte.

HJÄLTEN OCH HANS män lämnar så småningom Silke-Siv. Svens repetition av Ingvars äventyr var nu över, medan Ingvar och hans män fortsatte uppför floden. Vid en fors steg de i land och fick se en jättes fotspår i marken, åtta fot långt. De kom senare att besöka jättens hem, lyckades döda honom och högg av ena foten.

Ingvar och hans män närmade sig flodens källa och nådde Siggeum, en dyster sal med drag av dödsriket eller dess förgård. Här fick en av Ingvars män veta att Harald Sveakonung för längesedan for denna led och omkom i havets svalg med sina följeslagare och nu hade han kommit hit för att styra. Haralds fälttecken fanns bevarat i salen och det skulle Ingvar ha med sig och sända till Svitjod för att de inte skulle gå okunniga om vad som hänt deras kung. Ingvars och hans mäns död förutspåddes också.

På återfärden deltog Ingvar och hans män framgångsrikt i en strid, men så kom en stor flock kvinnor mot Ingvars läger och dansade vackert. Ingvar varnade sina män, men till kvällen smög sig kvinnorna in i männens tält. Ingvar högg den förnämsta av kvinnorna med en kniv mitt i kvinnligheten. Flertalet kvinnor jagades iväg. De män som frestades att ligga med kvinnorna låg döda på morgonen, och snart hade också Ingvar och andra män sjuknat in och dött.

Lägg märke att sagan bjuder på två finaler, en äldre sveakung som gjort samma färd ut i det okända omkom med sina följeslagare i havets svalg, medan onda kvinnor dödade Ingvar. Troligen har de varianter av sagan som Odd Snorresson hade tillgång till haft olika slut.

Så långt den fylliga varianten av Ingvarsagan som den nedtecknades på 1190-talet. Det är rätt uppenbart att den utgör en mytisk, troligen mycket gammal berättelse, som Odd Snorresson delvis blandar ihop med berättelsen om den historiske Ingvar vilken det berättas om på de trettio runstenarna. De är vid tiden för Odds författande 150 år gamla.

JAG FÖRESLÅR NU att sammanblandningen har skett genom namnlikhet, och att det långt före den historiske Ingvars tid fanns en mytisk berättelse om hjälten Ingvar, tidigare Yngve och Ingwaz, en skandinavisk mytisk kung som for österut mot sin egen undergång.

Drygt 1 000 år innan Odd Snorresson skrev Ingvarsagan nämns en hjälte med samma namn av ingen mindre än romaren Tacitus år 98 e.Kr. Han benämner folkgruppen som bor i södra Skandinavien ingvaeonerna, som utan att man behöver göra för stora logiska kullerbyttor borde härstamma från Ingwaz. Denna Ingwaz är alltså sydskandinavernas förfader, sonson till en tvillinggud, samt enligt Snorre en gudomlig stamfar till ynglingaätten i Uppsala i Svearikets hjärta. I den anglosaxiska rundikten från tidig vikingatid lyder myten bakom Ing-runan, det vill säga Ingwaz-runan, följdriktigt: Ing sågs först bland östdanerna, innan han for österut över havet. Ingwaz-runan och Laguz-runan (där Laguz står för hav) ligger intill varandra i den äldre futharken, vilket talar för att myten om Ingwaz havsfärd kan föras tillbaka senast till 150 e.Kr.

Sammanblandningen mellan mytens Ingwaz/Ingvar och historiska namnmotsvarigheter har förmodligen inträffat flera gånger. Tjodolf av Hvin diktade i slutet av 800-talet om ynglingakonungarna i Uppsala, vilka i flera fall tycks vara historiska gestalter. Ingvar, troligen tillhörig 600-talet, sades ha farit över havet där han stupade i Estland, vilket språkligt är detsamma som Östland. Alltså en Ingvar som i sedvanlig ordning far österut över havet och går under. Och Tjodolfs minnesrader om Ingvar är nog de vackraste i hela den norröna poesin:

JAG SKULLE BLI förvånad om inte Östersjöns sång syftar på en större, nu förlorad hjältedikt. Det finns nämligen ännu äldre möjliga omnämnanden av hjältesagan. Tacitus, som ju nämnde ingwaeonerna närmast havet i norr, är kanske mest känd i vårt land för sin skildring av svionerna (svearna) ute i själva havet, vilka är mäktiga inte bara genom manskap och vapen utan även genom flottor. Svionernas skepp beskrivs, liksom kungens makt och hur de skyddas från angrepp över havet. Omedelbart efter avsnittet om svionerna kommer en skildring av havet bortom svionerna och av aestierna (östborna), vilka lever på östra sidan Östersjön, i Baltikum. Med undantag för en tekniskt detaljerad utvikning om bärnsten är detta avsnitt av påfallande mytisk karaktär. Det är tydligt att Tacitus här brottas med problemet att han inte har några konkreta ögonvittnesuppgifter att förlita sig på. Istället tycks han vara beroende av en mytisk historia som utspelar sig i öster, och som ursprungligen en pratglad svion bör ha levererat.

FÖRST FÅR VI ur ett uppenbart perspektiv från svenska östkusten veta att man både kan höra och skönja hästarna som drar upp solen i öster. Aestierna tillber gudamodern, och tillbedjarna bär som tecken på sin tro vildgaltsbilder som mer än vapen och andra skyddsmedel tryggar dem till och med mitt bland fienden. Här skymtar alltså som i Ingvarsagan och Odysséen en mäktig kvinna, omgiven av svin. Vi får också veta att järn inte är vanligt, utan man är utrustade med träklubbor. Bristen på järn och järnvapen motsägs tydligt av arkeologiska fynd och visar sig också höra till myten. Påfallande är likheten med Ingvarsagans uppgift att jättarna är utrustade med klubbor stora som takbjälkar, men att de har varken rustning eller vapen.

TACITUS AVSLUTAR AVSNITTET med att nämna att svionernas grannar, sitonernas stammar, på ett förödmjukande sätt utmärker sig genom att en kvinna härskar över dem. Detta är påfallande likt historien om drottning Silke-Siv, som härskade över Citopolis. Ortnamnens överensstämmelser styrker detta ytterligare. Tacitus ”Sitonum” kan gå tillbaka på någonting i still med Situna eller Siv-tun som Odd Snorresson med sin klassiska bildning omformade till Citopolis. (På Odds tid uttalades latinets C närmast som S.) Jag föreslår alltså att Tacitus har byggt sin skildring av svearnas grannar från år 98 e.Kr. på en tidig version av Ingvarsagan, berättad av en svion, antingen direkt eller via en förmedlande sagesman som kan ha besökt södra Östersjökusten.

Inte nog med det, i början av Germania berättar Tacitus också att ”Odysseus har enligt någras mening på sin bekanta långa och sagoberömda irrfärd drivits till denna ocean och nått Germaniens länder.” Vi kan tolka det som att berättelser som bar påfallande likhet med den grekiske sjöfararhjältens äventyr var i svang på flera håll i Nordeuropa vid denna tid.

Men hur långt tillbaka vågar vi föra Ingvarsagan? Är den ett inlån i samband med den romerska expansionen eller utgör den ett allmäneuropeiskt arv som spreds under äldre tid?

HÄR ÖPPNAR TOMAS Persson, Michael Ranta och Peter Skoglund (se föregående artikel) en spännande möjlighet genom att argumentera för att bronsålderns hällristningsscener kan återge episoder ur längre muntliga berättelser. De understryker också svårigheterna att identifiera dessa berättelser. Här tror jag dock att vi kan försöka oss på ett slags tvåstegskorrelationsmetod som borde kunna ge resultat med viss trovärdighet. Första steget är att jämföra en episod i en känd berättelse från senare tid och hitta en i detaljerna påfallande lik hällristningsscen. Andra steget är att identifiera flera sådana scener med episoder och se om scenernas ordning på hällristningen överensstämmer med ordningen på episoderna i ett längre narrativ. Lyckas vi med det har vi ett starkt argument för att ha identifierat huvuddragen i ett narrativ från bronsåldern och för den muntliga traditionens styrka och seghet.

JAG TROR ATT jag har hittat en sådan bildförlaga till Ingvarsagan och det på en mycket lämplig plats. Var, om inte på Hemstas strandhällar, passade det att knacka in den fantastiska historien om Ingvars skeppsfärd österut mot undergången?

Hällristningen omfattar omkring femton paneler. Här nöjer jag mig med att återge tre centrala scener, som följer på varandra både på Hemstahällarna och i Odd Snorressons Ingvarsaga. Det är det brutala mötet med jätten, övervintringen hos den mäktiga kvinnan med svinen och episoden med jättens fotspår. Men Hemstanarrativet innehåller också andra scener, som exempelvis berättar om den vådliga färd över Östersjön som Ingvar och hans män inledningsvis företog, liksom en avslutande scen där skeppen går under i havets svalg, dramatiskt återgivet i en halvt vattenfylld trollgryta, kring vilken skeppen virvlar ner mot sin undergång. Det sistnämnda är alltså episoden om den tidiga sveakungen, som Odd berättar om. Sammantaget finns så påfallande överensstämmelser mellan Hemstaristningens bildberättelse och Ingvarsagans episoder, både i unika detaljer och i ordningsföljden, att de svårligen låter sig bortförklaras som tillfälligheter.

KANSKE HAR VI funnit ett praktiskt exempel på muntliga narrativs långa kontinuitet. Det är något som den komparativa folkloristiken sedan länge ser som självklart, men som ordlösa arkeologer och skriftbundna litteraturhistoriker har haft svårt att ta till sig. Vi ser också att historien, som höggs in under den äldre bronsåldern i vissa delar har påfallande likheter med episoder i den sjuhundra år yngre Odysséen.

Det betyder inte att nordborna var först med historien, utan visar istället hur stora berättelser om sjöäventyr var ett gemensamt arv som anpassades till lokala förhållanden kring Europas kuster. Odysseus for runt i västra Medelhavet, de iriska hjältarna gav sig ut på Atlanten och Ingvar eller Ingwaz korsade Östersjön och gav sig in i Estlands och Baltikums mytologiserade landskap. Ännu Adam av Bremen som skrev på 1070-talet berättar fantastiska saker om trakterna kring Estland och Baltikum, om livsfarliga kvinnor, drakdyrkare och trollkarlar, som visar att denna sorts myter togs på största allvar. Den uppländska Hemstaristningen är inte heller den enda hällristningslokalen som tycks innehålla ett helt narrativ. Sådana finns sannolikt också i bohuslänska Fossum, småländska Sagaholm och skånska Kivik. Min förhoppning är att vi snart ska kunna utsträcka den svenska litteraturhistorien 3400 år tillbaka i tiden. Bronsålders-Ingvar är bara början.