Toner från en annan tid – så lät forntiden

Cajsa S. Lund är en av pionjärerna inom svensk arkeologi. Det var hon som introducerade forskningsgrenen musikarkeologi på 1970-talet. Allt började med ett sinnelag påverkat av 68-rörelsen, och ett erbjudande på en tågstation som hon inte kunde motstå.

Cajsa S. Lunds forskning är inriktad på Nordens forntid, en tidsrymd på omkring 13 000 år, och spänner över allt som har med musik och andra ljud att göra. Hon har inventerat museisamlingar i jakt på instrument och framför allt återskapat forntida musik och ljudvärldar. Vilka toner kan komma ur en lockpipa? Vilka ljud kan man få fram när man slår på klangstenar? Hur lät det när hällristningar knackades in? Hon har till och med kört omkring med häst och vagn för att höra hur så kallade rangler låter (mer om detta nedan). Många av dessa ljud finns på skivan Fornnordiska klanger som belönades med Svenska Grammofonpriset 1984. 

Hela Cajsas liv har varit präglat av klang och musik – fast från början fanns det ingen tanke på att hon skulle hamna i arkeologivärlden. 

– Jag är uppvuxen i Åkarp och började spela klassisk saxofon när jag gick på gymnasiet. Arbetsmarknaden såg bättre ut för fagottister, så jag utbildade mig till det på musikkonservatoriet i Malmö och senare Köpenhamn. När jag var i 20-årsåldern fick jag fast tjänst i Malmö Symfoniorkester och blev Europas första kvinnliga fagottist till yrket!  

Samtidigt som Cajsa satt i orkesterdiket och spelade, sjöd det radikala 60-talet utanför konserthusets väggar.

– Det pågick studentuppror och jag som var radikal frågade mig själv – ska jag sitta här och spela borgerlig musik?

⌃ Cajsa S. Lund, anno 1961, till vänster, med egna dansbandet T. Stompa Band. Enbart tjejer, vilket då var unikt.

⌃ Cajsa musicerar på sin saxofon.

Foton: Privat

En dag när Cajsa satt på järnvägsstationen i Åkarp stötte hon på en annan pendlare, nämligen arkeologen Anders W Mårtensson, chef för Kulturen i Lund, och ansvarig för de stadsarkeologiska utgrävningarna.  

– Han frågade mig om jag ville jobba som volontär på en utgrävning under min semester och jag nappade. 

Cajsa fick blodad tand, tog tjänstledigt från orkestern och började plugga arkeologi på Lunds universitet. Där upptäckte hon att det här med musik och arkeologi i stort sett var ett vitt fält. 

– Min kandidatuppsats skrev jag om forntida instrument i Norden. Den väckte sensation, det var första gången någon gjort en systematiskt studie om detta. Den allmänna uppfattningen var att det inte funnits några instrument förrän bronslurarna kom på bronsåldern. Man utgick ifrån att stenåldern var musiklös, säger Cajsa.

Landets ledande professorer i musikvetenskap, Ingmar Bengtsson i Uppsala, Ernst Emsheimer i Stockholm och Jan Ling i Göteborg, blev eld och lågor och skickade henne till universitetet i Berkeley i Kalifornien för att studera. Där träffade Cajsa forskare som ägnade sig åt antikens musikliv. Tillsammans skapade de år 1983 The Study Group on Music Archaeology – ett internationellt nätverk som lyder under UNESCO. Begreppet ”musikarkeologi” var det Cajsa som lanserade.

– Jag fick ett vykort från en vän på Musikmuseet i Stockholm, Sven Berger, där han titulerade mig som ”musik­arkeolog”. ”Musikarkeologi” lät bättre än ”ljudarkeologi” som också var på förslag, berättar Cajsa. 

Även om nätverket är stort så är det ytterst få som kan försörja sig på yrket, bara fem-sex personer i hela världen. Själv har hon bland annat haft anställningar som musikarkeologisk forskare på Musikmuseet, Rikskonserter och Kungliga Musikaliska akademin. Sedan 2010 är hon knuten till Linnéuniversitetet.

Rekonstruktioner av forntida instrument har varit en viktig del i Cajsas forskning. Under många år samarbetade hon med instrumentbyggaren Åke Egevad. Forskningen har fört Cajsa till udda upplevelser. Som när hon under en månad bodde i ett rekonstruerat järnåldershus i Lejre för att ta reda på hur rangler lät. 

– Rangler är ett slags rasselinstrument av järn, som oftast hittas i förnäma vikingatida gravar i Norge, bland annat i Osebergsgraven. De består av en större järnring som mindre järnringar fästs på, berättar Cajsa.

➥

Arkeologiprofessorn Bertil Almgren menade att rangler suttit fast på de draglinor som löper mellan vagn och häst. På en bonad från Osebergsgraven tyckte han sig se bevis på det.  

– Jag reste till Oslo och inventerade alla deras 250 rangler. Jag anlitade också en ingenjörsfirma i Norge som gjorde rekonstruktioner till mig. Det visade sig att om ranglerna skulle ha suttit på draglinan måste den bärande ringen ha varit av mjukt järn, annars skulle den ha spruckit. Den utsätts nämligen för en fruktansvärd press när vagnen dras. De mindre ringarna däremot borde vara av hårt järn så att klangen blir bättre. Jag fick pengar för att göra metallanalyser, och hypotesen med det mjuka och hårda järnet stämde, berättar Cajsa. 

Men hur lät då dessa rangler? För att ta reda på det åkte hon och dåvarande doktorandkollegan Jan Helmer Gustafsson till forntidsbyn Lejre på Själland. Han forskade om vikingatida seldon och hade låtit tillverka en rekonstruktion av en vagn från Osebergsgraven. De lånade hästar och spände för vagnen och under en sommarmånad testade de mängder av sätt som ranglerna kan ha använts på. 

– Placerade man rangler på draglinan så klingade det väldigt bra! De kan ha haft olika funktioner, exempelvis skrämma iväg vilda djur, hålla onda makter på avstånd och att signalera att en mäktig person var på väg, säger Cajsa.

Cajsas karriär som musikarkeolog har pågått i ett halvsekel nu. Vad har varit roligast?

– Att under årens lopp föreläsa på de flesta håll i världen, från Asien till Amerika, både i vetenskapliga sammanhang och för allmänheten, inklusive barn i alla åldrar. Det som kallas Tredje uppgiften – att levandegöra sina forskningsresultat! ●

Musikarkeologen Cajsa S. Lund har koll på alla forntida instrument som grävts fram ur mossar, gravar och brunnar. Här presenterar hon några av sina favoriter.

I Brudevælte mosse på Själland hittades på slutet av 1700-talet tre par bronslurar i flera delar. De är omkring 2 700 år gamla och finns på Nationalmuseet i Köpenhamn. En av dessa har jag faktiskt fått blåsa i, i samband med inspelningen av skivan ”Fornnordiska klanger”. Det var mäktigt att blåsa i den, inte minst eftersom de blåstes av män (med resta fallosar, visar hällristningarna) och jag förmodar att jag var första kvinnan som blåste i en originallur. Idag finns exakt 60 fynd av bronslurar varav 37 har hittats i Danmark och 13 i Sverige. Flera är intakta och spelbara. Lurarna tillverkades och användes vanligen parvis, spegelvända mot varandra som väldiga oxhorn.

Vikingatida flöjt med två fingerhål, av ben från rådjur, hittad i Birka och den äldsta kända i Skandinavien. Längd cirka 14 centimeter. Som typ motsvarar den vår tids blockflöjt. Tillhörde den kanske en fåraherde, slakteribodens biträde eller en gatumusikant som spelade upp till dans i Birka by night!

⌃ Lundapipan, den äldsta i sitt slag i Sverige. Rekonstruktion av Åke Egevad.

Foto: Jens Egevad

⌃ Lundapipan, originalet.

Foto: Foto C. Wahlöö

”Lundapipan” – spelpipa av fläderträ till säckpipa eller hornpipa med fyra fingerhål, hittad i en brunn Lund, daterad till sen vikingatid och den äldsta i sitt slag här i Sverige. Längd cirka 20 centimeter. I brunnen fanns också små skinnrester som kan ha hört till själva säcken. Vid Medelhavet blåstes det i säckpipa redan under romartiden; i Sverige liksom i övriga Norden dröjde det uppenbarligen till 1000-talet.

Hängprydnad av ett 60-tal benrör från strand- och sjöfågel, hittad i en grav från bondestenåldern i Ire på Gotland, där en pojke i 12-årsåldern begravts. Vid kroppsrörelse rasslade benrören mot varandra. Utöver att vara en dekorativ och även statusmässig prydnad kan rasselljudet haft funktionen att hålla onda andar på avstånd, något som gäller rasselinstrument i stora delar av världen både förr och nu.

Stall till lyror, så kallade germanska lyror i motsats till antika lyror, som har annan form och konstruktion. I elitens hallar talsjöng skalderna, men även hövdingarna, till tonerna av en sexsträngad lyra. Också krigare trakterade lyra. I Sverige har tre ”stall” till lyror hittats, två på Gotland: i Broa (av bärnsten) i Gerete (av brons) och ett i Birka (av älghorn). Under 1000-talet började man använda stråke på stränginstrumenten i Norden. Lyrorna blev stråklyror, som senare i folkmun fick benämningen stråkharpa, som i vetenskapligt perspektiv inte är en korrekt term eftersom lyror är helt andra instrument är harpor! Spår av forntida harpor har inte hittats i Skandinavien hittills, trots att de nämns i skriftliga källor. Man har förmodligen blandat ihop lyror med harpor. (Läs mer om stråkharpan och se bilder på de två andra stallen på sid 28!)

Bensnurra, av ben från grisfot, är känd i hela Europa från järnålder till långt in i vår tid. Fynd har bland annat gjorts i Birka. Ett eller två hål borras ut i balanspunkten på benet. Det träs upp på ett band och drivs sedan runt i luften som nutidens knapp på sytråd. Enligt vår folktro höll bensnurrans ljud förr små troll och annat oknytt borta. I Finland snurrade man i bastun för att skrämma bastutrollen – aktuellt i dagens Melodifestivaltider!

Gravfynd

Vikingatida bjällror av järn, cirka 3 centimeter i diameter, som suttit fästa med beslag på seldon. Bjällrorna är hittade i en grav i Raglunda, i Västmanland. I Birka har små bjällror av brons hittats i barngravar. De kan ha fungerat som leksaker och/eller magiskt skydd mot onda andar – något som också är känt från sentida folktro.

Det finns stenar i hela världen som klingar metalliskt när de anslås med mindre sten eller träklubba, så kallade klangstenar. Varför somliga stenar klingar är omdiskuterat men förmodas ha att göra med hur kompressionsvågor färdas genom stenen och kommer ut vid dess yta som en ljudvåg. Känd klangsten i Sverige är Sangelstainen i Lärbro på Gotland. Den är, liksom i stort sett alla klangstenar, försedd med skålgropar. Varför klangstenar har skålgropar är också en omdiskuterad fråga.

Forntida sång och musik låter trevligt, vem skulle inte vilja sitta invid brasans sken och lyssna på flöjt och lyra? Men alla gånger var det inte så uppskattat.

Tacitus beskriver i sin bok Germania, från år 98 e. Kr. hur germanerna brölar fram sin krigssång: ”Man strävar i synnerhet efter att uppnå skärpa i klangen och ett stötvis ljudande muller, genom att man sätter sköldarna för munnen, för att rösten härigenom skall studsa tillbaka och svälla till större fullhet och mörkare klang”.

När den judiske köpmannen al-Tartushi besökte Hedeby på 900-talet, lät det inte bättre. Han beskrev vikingarnas sång som ”mer bestialisk än hundars ylande”.

Tänk om man ändå fått höra orden som sjöngs. Särskilt den sång som den tyske kyrkohistorikern Adam av Bremen vägrade att återge när han på 1070-talet berättade om vikingarnas vanor i Gamla Uppsala: ”För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas.”

Men den som fick vara gäst i en mjödhall på 500-talet njöt nog. I Beowulfkvädet får man en inblick i trivseln: ”Där var sång och glädje. Roar den gamle Sköldungen som upplevt mycket, berättade gamla minnen. Stundom grep han själv glädjeträet, den tjusande harpan. Än framförde han en sann och sorgsen sång, än kvad han en sällsam berättelse”. ●