Runor på lek

Julklappstips och helgförströelser

LEKSAKSSVÄRD AV TRÄ från ett 1200-talslager på Folkbibliotekstomten i Trondheim. iuar a suirþ Ívarr á sverð »Ivar äger svärdet» står det på den ena sidan och den som tillverkade det har alltså som god förälder varit noga med märkningen. Kanske fanns det också en pedagogisk poäng med denna inskrift. På den andra sidan finns nämligen runorna fuþor – den fem första runorna i runraden – ifall pilten skulle tröttna på krigslekarna och istället intressera sig för den bokliga banan.

RUNGÅTOR. Avsikten med Rökstenens inskrift har länge varit en gåta, men enligt språkprofessorn och akademi­ledamoten Bo Ralph rör det sig istället om verkliga gåtor om solen och månen och andra kosmiska ting. Om Rökstenens gåtor framstår som lite väl svåra kan man pröva några enklare, till exempel att bokstavera sitt namn genom att använda de benämningar som runorna bar. Vilket personnamn döljer sig exempelvis bakom runföljden isurar : ræiþ?

EN FÖRBRYLLANDE LEKSAK. I februari 1987 mottog Runverket ett brev som innehöll tre färgbilder av ett runristat föremål som skulle ha påträffats i Visby i samband med grävning i en trädgård i närheten av S:t Hans ruin. Man lyckades då varken spåra föremålet eller brevskrivaren, men tolv år senare kom ett skrynkligt kuvert till Gotlands museum som visade sig innehålla det saknade runföremålet inlindat i en blå herrstrumpa.

Texten på den ena sidan lyder raþiauþ : kiarþi : mik : fyriR : sui : sin : liknuiar : a : mik, vilket har tolkats som »Rodjaud gjord mig för sin son. Liknvid äger mig». På en av de andra sidorna avbildas ett skepp och intill detta några runor som först lästes birþikiR och tolkades som »börding», en benämning på ett handelsskepp. När föremålet kom till rätta visade det sig att det snarare står barþakiR och då ska tolkningen kanske vara en annan. Samtidigt verkar ju mamma Rodjaud som gjorde föremålet stava lite illa. Vad Liknvid tyckte om sin nya leksak vet vi givetvis inte.

KLAPPRUNOR. Rökstenen är delvis ristad av inskriften ristat med ett chiffer som bygger på runradens uppdelning i tre avdelningar eller ätter (fuþork hnias tbmlR) och runornas placeringar inom respektive ätt. För att göra det lite svårare ska de tre ätterna dessutom numreras baklänges. Denna typ av lönnrunor kunde återges på många sätt som exempelvis med långa och korta streck, men de kunde också klappas fram med händerna och kallades då klapprúnir. Något att pröva under julhelgen!

RUNGYMNASTIK luktar både nazism och nyandlighet. Den lanserades på 1930-talet av den tyske ockultisten Friedrich Marby, som i sin uppfattning om runorna hämtade mycket från den österrikiske ockultisten och rasideologen Guido von List. Den senare hade i sviterna av en ögonoperation fått en uppenbarelse av något som han kallade Armanenrunen, vilka var påfallande lika runorna i den yngre runraden förutom att de omfattade ytterligare två tecken.

Redan hundra år tidigare (1829) hade Gustav Thormod Glückselig (som även kallade sig G. Th. Legis) funnit en likhet mellan runtecknen vad som gick att uttrycka med den mänskliga kroppen och i tryck återgivit ett förslag på sådant runalfabet. Glückselig hade dock inga tankar på att det skulle handla om något uralfabet laddat med esoterisk kunskap, utan menade att runorna liksom grekernas och romarnas skrift byggde på feniciernas alfabet, en idé som faktiskt har sina förespråkare än idag.

SANKT PEDERS LEK är en medeltida räknelek, som går ut på att skilja nio »vänner» från nio »fiender» genom att ställa upp dem i en viss ordning och sedan plocka ut var nionde tills bara »vännerna» återstår. Exempel på denna lek finns bland annat på en trästav från Lödöse, där runorna f och R – den första och sista runan i runraden – har använts som symboler för de båda kategorierna.