Resa till Ranrikes runor – en studie i rött

DET FINNS SVENSKA runstenslandskap som man lätt glömmer bort, kanske för att inskrifterna är få eller för att de överskuggas av någon annan fornlämningstyp. Hit hör Bohuslän – det forntida och medeltida Ranrike – där ju inget kan tävla med hällristningsområdet och världsarvet i Tanum. Att det nära Tanums kyrka också står en runsten med urnordiska runor är det nog få som lägger märke till. Stenen är en av Bohusläns femton kända runinskrifter.

TROTS DEN BLYGSAMMA mängden runinskrifter är det faktiskt flera som är otolkade och i Tossene finns till och med en runsten som enligt Samnordiskt runtextdatabas ännu inte är ”runologiskt granskad”. I stället har Pehr Thams Göthiska monumenter från 1794 här fått utnyttjas som källa! Runstenen avbildades nämligen av C. G. G. Hilfeling på en av Tham bekostad forskningsresa 1792. Stenen skulle då ha grävts upp ur en gravhög på Valla hed, men den försvann strax därefter och har av många betraktats som helt förlorad. På 1920-talet återfanns dock ett fragment och det sattes 1927 upp på väggen i vapenhuset till Tossene kyrka. Någon runforskare tycks dock aldrig ha kommit dit och ingen verkar ha försökt tolka inskriften. Runorna på Hilfelings teckning ger också ett mycket förbryllande intryck och det har ifrågasatts om han verkligen har uppfattat allting rätt.

Redan 2011 tänkte jag råda bot på denna besvärande kunskapslucka. Jag hade då deltagit i ett seminarium i Göteborg och ville utnyttja den följande dagen för att undersöka stenen. I hyrbil åkte jag de tolv milen till Tossene och möttes av ett fantastiskt vackert vårlandskap där jag särskilt hänfördes av de stora bergsformationerna av röd granit. Jag tänkte att hit måste jag ta familjen på semester någon gång.

Samtidigt blev jag inte klok på de runvarianter som förekom på stenen och som jag i vissa fall inte hade mött någon annanstans.

I HILFELINGS ANTECKNINGAR stod att runstenen var av sandsten, men väl framme i Tossene kyrka såg jag direkt att den bestod av just röd granit. Däremot visade sig hans teckning vara mycket bra och det fanns mycket litet att korrigera. Samtidigt blev jag inte klok på de runvarianter som förekom på stenen och som jag i vissa fall inte hade mött någon annanstans. Jag funderade på om stenen kunde vara ett sentida falsifikat, men huggningstekniken gav ett förtroendegivande intryck. Anordningen av runorna i tre jämlöpande rader såg också ålderdomlig ut och ledde tankarna till tidig vikingatid. Men hur skulle runformerna då förklaras? Var de bara dekorativa? Eller handlade det om en tidigare okänd chifferskrift? Jag lämnade Tossene utan någon lösning.

Året efter var jag där igen, men inte heller detta besök gav något genombrott. Nu har det plötsligt gått tio år sedan mitt första besök, men av mina undersökningar har det inte blivit mer än ett föredrag på Göteborgs universitet 2012 och ett halvfärdigt manus till en artikel, som ligger och väntar i datorn. Familjen kom dock till Bohuslän redan sommaren 2013 och jag fick visa granitlandskapet. Då blev det inget besök i Tossene kyrka utan vi ägnade oss åt annat i olika röda nyanser: rosa räkor, röda pandor och hällristningar målade i rött.