Världens äldsta dalkulla

Här gräver arkeologen David Fahlberg, Dalarnas museum, tillsammans med grävmaskinisten i ledningsschaktet. Foto: Lars Holting.

DATERING. – När dateringarna kom kändes det helt fantastiskt! Vi har förmodligen hittat världens äldsta dalkulla, säger arkeologen David Fahlberg på Dalarnas museum på telefon, med glada tjut från en av världens yngsta kullor i bakgrunden.

David är nu pappaledig, men historien tog sin början i maj förra året. Han övervakade då en schaktgrävning för en elledning i Skattungbyn, i norra hörnet av Siljanringen. Bland resterna efter en troligen vikingatida järnframställningsplats dök det upp brända benbitar. Första tanken var att de var djurben, matavfall, samtida med järnframställningen, men osteologen Astrid Lennblad vid Bohusläns museum kunde snart konstatera att det rörde sig om skallben från en äldre, vuxen människa. Mattolkningen blev med ens osmaklig.

– Då gick tankarna till att det kunde handla om spår efter någon ritual i samband med järnframställningen, men så kom då kolfjortondateringen som visar att skallbenen tillhörde en människa som levde för 9 000 år sedan. Därmed är hon garanterat den äldsta kända människan i Dalarna, och kanske också äldst i norra halvan av Sverige, men det får vi kolla upp noggrannare.

De sex delarna från skallen från Skattungbyn har bedömts komma från en äldre vuxen individ. Skalstocken visar storleken. Foto: Astrid Lennblad, Bohusläns museum.

Skattungfyndet ligger hundra, hundrafemtio meter upp i backen från sjön Skattungens strand. I strandkanten gjorde den kände ”stenåldersjägaren” Ragnar Lannerbro på sin tid fynd av stenavslag och annat som visar att här fanns en tidig boplats. Den sträckte sig sannolikt hela vägen upp till platsen för människobenfynden.

– Vid järnframställningsplatsen hittade vi också avslag av dalaporfyr, en lokal stensort, säger Joakim Wehlin, även han arkeolog på Dalarnas museum.

– Man kan tänka sig att för 9 000 år sedan låg en samling hyddor i backen, omgivna av lövskog. Man fiskade i sjön, jagade och samlade i skogen, satt i backen och slog till redskap, och längst upp i utkanten av boplatsen genomfördes begravningar eller andra ritualer med de döda, som i det här fallet kremerades. Vid den här tiden gick Östersjön upp i en fjord till Alftatrakten ett halvdussin mil österut. En möjlighet är att människorna tillbringade vintrarna vid kusten och kom upp till Skattungen på somrarna.

Jonathan Lindström

Jonathan Lindström

PUBLICERAD: 2021-01-29

Relaterat innehåll