Varför grävde vikingarna ner skatter i jorden?

Det väckte stor uppmärksamhet i pressen när en stor vikingatida silverskatt hittades sommaren 2020 i samband med att en stor järnålderboplats undersöktes vid Viggbyholm i Täby, strax norr om Stockholm. Nu har rapporten kommit som ger nya perspektiv på varför så mycket silver grävdes ned vid denna tid i Sverige, särskilt på Öland och Gotland, men även i Mälardalen och Skåne.

Silverskatten från Viggbyholm är en av de största som hittats i Uppland. Föremålen låg arrangerade efter ett bestämt mönster i en vanlig lerkruka för matlagning som grävts ned vid en äldre huslämning på boplatsen. Överst låg åtta halsringar ovanpå varandra och inom dem två tvinnande och flätade armringar och i mitten en tygpåse med en liten amulettring, två silverpärlor och tolv mynt med öglor för att kunna hängas om halsen, eventuellt på tidstypiskt sätt i ett praktfullt pärlhalsband. Mynten kommer från vitt skilda delar av världen – Persien, Bayern, Böhmen, Normandie och England – och berättar på så sätt om vikingarnas vidsträckta kontakter. De dateras till perioden 904 till 997 e.Kr. Med hänsyn till att de blivit slitna av att ha använts som betalningsmedel innan de blev omgjorda till hängsmycken bör skatten ha hamnat i jorden någon gång under 1000-talet. Delar av tygpåsen var bevarad och analyserna visar att den var gjord av olika tyger som linne och för sin tid exklusivt siden av en vävtyp som kallas samitum, vilken kunde vara vackert mönstrad i olika färger.

Nu till den stora frågan: Varför har skatten grävts ned och lämnats för att aldrig tas upp igen? Det är en klassisk fråga som gäckat arkeologerna sedan arkeologins begynnelse som vetenskap. Den vanligaste teorin har varit att rikedomarna grävts ned i orostider, en annan, om de hittats på boplatserna, är att det varit ett sätt att förvara dem säkert som i en form av primitivt kassaskåp. Men det förklarar inte varför så många skatter blivit kvar i jorden. Att ägarna skulle ha dött och skatterna glömts bort känns inte trovärdigt, särskilt inte på Öland och Gotland där de är mycket vanliga. I de isländska medeltida sagorna nämns att de grävts ned för att ägaren ska få tillgång till sin förmögenhet efter sin död, men skatter på gravfält är sällsynta, åtminstone i Mälardalen. De femtiotal vikingatida och tidigmedeltida silverskatter som hittats i Uppland med kända fyndplatser visar att de kommer från boplatser eller gränszonen kring den dåtida bebyggelsen. Genom den totala utgrävningen vid Viggbyholm har vi för första gången ett tydligt sammanhang för en silverskatt på en boplats och därmed goda möjligheter att tolka varför den grävts ned.

Utgrävningen av boplatsen visade att när bosättningen tillkom på 700-talet var det först en liten gård av ordinärt slag. Läget på en liten höjd intill inre delen av en havsvik har gett bebyggelsen namnet Vikby. Vid mitten av vikingatiden, under 900-talet, utvecklades gården till en liten by om tre gårdar eller hushåll som specialiserades på storskalig matproduktion, främst bakning och ölframställning. Det avspeglas i lämningar efter ett kokhus och flera bakstugor, mängder av säd och ett stort antal fragment av handdrivna vridkvarnar. En liknande specialisering på matproduktion har också konstaterats på andra undersökta byar i södra Uppland under samma tid och hänger eventuellt samman med att vikingastaden Birkas invånares var tvingade att köpa in mat från kringliggande bygder eftersom de själva saknade möjlighet att odla i större omfattning eller föda upp tillräckligt med husdjur på Björkö, där staden låg. Ett mynt och ett myntklipp som hittats på den utgrävda boplatsen kan Vikbyborna ha fått vid sin handel med Birkaborna och byn tycks ha utvecklat ett välstånd som avspeglas i flera högkvalitativa fynd i form av smycken, dräktdetaljer, hästutrustning och inte minst själva silverskatten.

Någon gång under 1000-talet övergavs byn och byggnaderna som använts för den specialiserade matproduktionen. Den storskaliga hanteringen av säd täcktes över, förmodligen genom religiösa riter som syftade till att ”stänga” eller ”begrava” husen som skapat byns välstånd. Det är i det sammanhanget som silverskatten grävts ned och den ska därför uppfattas som en form av offer till gudarna. Om även många andra silverskatter från vikingatiden offrats av olika anledningar förklarar det varför en så stor mängd lämnats kvar i marken för att aldrig hämtas upp igen av ägarna eller deras släktingar.

Idag och fram till 2 mars 2026 finns Viggbyholmsskatten att se i montern Aktuell arkeologi på Historiska museet i Stockholm.