Tingstäde träsk avslöjar sina hemligheter

Mitt ute i Tingstäde träsk på Gotland döljer sig resterna efter en 900 år gammal träplattform, där hus en gång stått. I somras gjordes ett spektakulärt fynd, som kan ge svar på den gamla gåtan – varför byggdes Bulverket?

Det är som två världar – och två tider. I ena delen av Tingstäde träsk stojar badande barn den julidag som Populär Arkeologi är på besök. Men en kilometer därifrån lägrar sig tystnaden över det medeltida Bulverket. Man får inte förledas av ordet träsk, det är gotlänningarnas ord för sjö. Och det är ut till sjöns mellersta del som vi nu är på väg, tillsammans med Peter d’Agnan. Han är inte bara arkeolog utan också byggnadsantikvarie – och sedan ett par år tillbaka även doktorand vid Lunds universitet. Där leder han projektet ”Bulverkshusen” som rör de medeltida huskonstruktioner som det finns spår av i Tingstäde träsk.  

Under sommaren har han undersökt ett schakt tillsammans med ett dykteam på tio personer som löst av varandra. Just i dag är marinarkeologen Staffan Lundblad och dykledaren Theo Dahlbom på plats. Vi kliver ombord på den lilla motorbåten vid sjöns västra strand, där Peter byggt en brygga för ändamålet.

– Jag vill hitta byggnadsdelar från Bulverket för att kunna se hur tidigmedeltida hus såg ut. Jag vill undersöka varifrån byggnadsteknikerna kommer och koppla det till samhällsutvecklingen, berättar Peter.

Solen lyser från en klarblå himmel över Gotlands näst största sjö. Vattnet är ljusgrönt och klart, men kan snabbt bli grumligt om botten berörs. Då rörs nämligen det fina kalksedimentet upp och resulterar i något som ser ut som en snöstorm. Vi far över grunt vatten, mellan en och en och en halv meter djupt. Rätt var det är syns mängder av träpålar på botten.

– Det här är pålspärren. Den är tvåradig och består av tusentals pålar som är nedstuckna i botten. Det är någon form av skyddsanläggning som omger Bulverket, som en cirkulär palissad. Förr stack den upp över vattenytan, berättar Peter.

Vi glider över plockepinnet av pålar och fortsätter färden. Och plötsligt syns Bulverket, under stim av abborrar och en och annan gädda. Här ligger timmerstockar, plankor och andra byggnadsdetaljer inbäddade i den dyiga botten. Det känns nästan kusligt. En arkeolog är van att se märken i marken där byggnader stått, så kallade stolphål. Ibland har man tur att hitta spår av trä, men det mesta är skuggor av det som varit. Det här är något annorlunda. Materialet i Tingstäde träsk ser nyhugget ut, som om tiden stått stilla i 900 år. Dendrokronologi, det vill säga årsringsdatering, visar att anläggningen uppfördes på 1130-talet.

– I våra medeltida städer kan det finnas grundstockar långt ner i de fuktiga kulturlagren. Man kanske hittar en tredjedel av en hörnstock. Här har vi hela byggnadsdelar. Det mesta är furu, men det finns även byggnadsdetaljer av ek, säger Peter.

De tusentals stockarna är rester efter en kvadratisk plattform – där varje sida var 170 meter – som omgav en öppen vattenyta. På plattformen har hus stått, kanske hundratals. Plattformen var 30 meter bred, så plats fanns. Husen har uppförts i olika storlek och byggstilar – och monterades sannolikt ner i samband med övergivandet. Men spår efter dem finns kvar under ytan.

– Enligt äldre forskning var merparten av bostadshusen på Gotland  skiftesverkshus, det som också kallas bulhus, där plankor läggs horisontellt i ett ramverk. Men i Tingstäde finns spår efter alla kända tekniker. En del var byggda av flätverk där väggarna var gjorda av störar och grenar. Andra hus var knuttimrade, vilket var en modern teknik i Sverige på 1100-talet, åtminstone när det gäller husbygge. Dessutom är några uppförda i stavverk, samma teknik som användes i norska stavkyrkor, då plankor sticks i en skåra upptill och nedtill, berättar Peter.

Vår båt kommer fram till en flytbrygga ungefär tusen meter från stranden, där vi lägger till. Det är här som schaktet på tre gånger tre meter finns. På botten ligger en av hundratalet stockkistor, det vill säga fundament, som bar upp plattformen. Staffan hoppar i vattnet med dykardräkt och tuber. I bakgrunden hörs ett sorl av den ”dammsugare” som suger upp sedimentet som rörs upp. Efter 20 minuter kommer han upp till ytan igen.

– Det är verkligen en upplevelse att få vara med om detta, utbrister han. Jag har rensat i schaktet för att kunna fotografera byggnadsdelarna. Här finns bland annat okstockar som dels ligger på plats, dels ligger huller om buller. Okstockarna är de långa stockarna i träkistorna, som har stora hål i ändarna för sammanfogning, berättar Staffan.

Staffans uppgift är att frilägga byggnadsdelarna för att kunna fotografera dem. Bilderna används sedan för att göra en 3D-modell av schaktet, något som kallas för fotogrammetri.

Fynd tas upp och konserveras, däremot inte byggnadsdelar. Så fort något tas upp ur vattnet utsätts det för syre och genast börjar nedbrytningsprocessen. Det material som eventuellt tas upp ovanför ytan, exempelvis när prover tas för dendrodatering, återdeponeras det på samma plats. Helt i motsats till en vanlig utgrävning alltså.

Tallgrenar som tidigare låg överst i schaktet, har tillfälligt placerats i en hög på botten. Troligen rör det sig om vedförråd. 

– Hur det gick till när Bulverket byggdes vet vi egentligen inte. Teorin är att det uppfördes på isen under ett par vintersäsonger, det är den enda logiska förklaringen. Stenkistor som har samma uppbyggnad som okkistorna bygger man på det sättet än i dag. Antingen bygger man på isen och väntar på att isen ska smälta eller så hugger man upp den, säger Peter.

Inga paralleller till Bulverket finns i medeltidens Skandinavien. Vad kan det ha använts till? Vilka skulle träffas här?

De senaste hundra åren har Bulverket undersökts i omgångar. Under 1920- och 30-talet dokumenterade militären Arvid Zetterling anläggningen genom att mäta, fotografera och beskriva den. Han bärgade omkring 600 byggnadstimmer och lösfynd som fiskades upp med hjälp av bland annat krattor och håvar. Zetterling ritade också en plan över Bulverket. Dessa har numera ersatts av drönarbilder tagna på 120 meters höjd, där man kan zooma in varje enskilt byggmaterial.

I slutet av 1900-talet ägnade marinarkeologen Johan Rönnby Bulverket stor uppmärksamhet, vilket resulterade i en avhandling 1995. Han menade att det rörde sig om en försvarsanläggning som byggts under en orolig tid med maktskiften. Men även andra teorier finns. Som att Bulverket var ett slavfort, en handels- och mötesplats eller en tingsplats. Det sistnämnda är kanske ingen djärv tolkning, eftersom Tingstäde betyder just tingsplats.

Bulverket tros dock inte ha använts under någon längre tid, vilket avspeglas i det ringa antalet bosättningsfynd.

– Vi har bland annat funnit ett träfat, sänken i sten från fiskenät, en möbelkil, hasselnötsskal, dymlingar – det vill säga pluggar av trä som användes som träspik – samt möjliga rester efter en eldstad, berättar Peter.

Vid tidigare undersökningar har man även hittat bältesbeslag, en bjällra, en järnnyckel, knivblad och en nätknytarsticka av ene. Spår efter mat finns också, som fiskben från torsk och ben från get eller får.

Även om Bulverkets funktion inte ingår i Peters forskningsämne måste vi ju ändå hör vad han själv tror.

– Jag tror inte att det är en försvarsanläggning, då hade den bara gått att använda på sommaren. På vintern skulle det ha varit svårt att försvara sig, det var bara att skjuta eldpilar så hade allt brunnit upp. Min hypotes är att det rör sig om en tingsplats. Gutalagen pratar om tingsfred, ting ska hållas på en fredad plats där man inte får bära vapen. Och Bulverket kan ha varit en sådan fredad och skyddad plats, menar Peter.

Kanske kan man i så fall se Bulverket som en motsvarighet till kyrkstäderna i norra Sverige, där det uppfördes små hus där familjer tillfälligt tillbringade tid.

Genom samtida källor, till exempel lagar, vet vi att tingen hade fastställda datum under vår och sommar och att de varade i tio dagar. Men det var inte bara för att avhandla tvister och för att få aktuell samhällsinformation som man träffades på tinget.

– Man passade också på att ha marknad, göra upp om giftermål och arrangera tävlingar – från andra tingsplatser omtalas hästkapplöpningar. Med andra ord lär verksamheten pågått längre än tio dagar. Då blev husen enklare bostäder för gårdsägare och kanske deras familjer. Hela norra Gotland samlades med säkerligen minst flera hundra representanter. De som kom längst från Tingstäde, från Fårö, lär ju ha stannat längre då själva resan kan ha tagit flera dagar på den tiden, berättar Peter.

Dessutom har det påträffats flera låsanordningar till dörrar i Tingstäde träsk, vilket ytterligare pekar på att det stått bostadshus på Bulverket.

– Vi kan misstänka att husen varit inredda och innehöll personlig egendom, som man inte ville bli av med, säger Peter.

Något som tyder på att olika gårdar bidragit med hus till plattformen i Tingstäde träsk, är de olika byggteknikerna – vissa är enkla andra mer avancerade. Detta kan avspegla att både rika och fattigare familjer på ön bidragit med byggnader.

Men varför övergavs Bulverket när man nu lagt ner så mycket möda på att bygga det? Hade det att göra med att anläggningen sjönk, att den var instabil?

– Det är oklart hur länge eller ens om Bulverket användes, men de nya undersökningarna indikerar en användningstid. Huskonstruktionerna förefaller ha stått upp länge innan de helt rasade ner i träsket, förmodligen många decennier, säger Peter.

Vi beger oss tillbaka mot stranden och Peter pekar bort mot Bulverkets västra sida.

– Där finns något som kan tala om vad som hänt. Det är en trettio meter lång rad med hundratals pålar nerkörda precis utanför själva konstruktionen. Kanske började anläggningen sjunka och så försökte man stabilisera den – men gav upp. Tar man ett dendroprov på någon av dessa pålar bör man se vilket år insatsen ägde rum, menar Peter.

Vi kliver iland och går in i det lilla torp som fungerar som teamets högkvarter. Peter öppnar sin dator och visar den tydliga 3D-modellen som är resultatet av tusentals bilder från schaktet. Alla byggnadsdelar är gula och färska trots sin höga ålder, bland annat syns ett par halvklovor, det vill säga timmer kluvna på hälften.

Byggdetaljerna ger en inblick i hur jobbet utfördes för 900 år sedan. Peter tar fram en bild från en två centimeter tjock planka som bärgades förra året.

– Den är klyvd, men här, där det finns knaggar, alltså kvistar, har jag upptäckt små smala ränder. Det är spår efter sågen. När man spräckte stocken såg man att fibrer drog iväg åt fel håll, och då har man fått lov att såga just där, berättar Peter.

Modern teknik har möjliggjort flera andra upptäckter. Peter visar en 3D-bild på en spikrak ände från en jättestock som ser ut att ha sågats av. Änden har fotograferats i olika ljussättningar (en belysningsteknik som kallas RTI), så att man bland annat kan se skuggeffekter. Och då framträder alla yxhugg!

– Här man kan man se att två personer hjälpts åt att hugga, den ena har haft en huggyxa med kort egg, och den andra en skäggyxa med lång egg.

På en planka som Zetterling plockade upp för hundra år sedan, syns ett kryss, hugget med en yxa. Peter tror inte att det är spåren efter en rituell handling, som tidigare föreslagits – snarare är det en enkel markering, kanske för att visa var den skall placeras.

Ytterligare två huggspår på andra byggdetaljer är bomärken.

– Jag tror inte att de suttit på någon byggnadsdel, som det tidigare tolkats som. De sitter istället på spillvirke, det trä närmast barken som man antingen kastar eller gör ved av, säger Peter.

Förutom att intressera sig för hur husen en gång sett ut, letar Peter efter detaljer som avslöjar influenser från omvärlden. Han har bland annat sett att en del skiftesverkshus i Tingstäde träsk haft väggar av stockar, och inte plank som är det vanliga. En teknik som skulle kunna tyda på slavisk influens söderifrån, där man byggde med hela stockar.

– Det är en teknik som används där än i dag, säger Peter.

I sin forskning om Bulverket undersöker Peter d’Agnan rester efter medeltida hus från andra delar av Gotland, som oväntat nog finns inne i vissa kyrkor. Dit hör sädesmagasin som byggts av återanvänt virke i resvirkesteknik. Ett av magasinen står inne i tornet i Lye kyrka, och är dendrodaterat till 1200-talet. Peter visar en 3D-modell av huset.

– Här kan man se hur hörnstolparna en gång fortsatt ner i marken ungefär 30 – 40 centimeter, det har även spår av röta. Det är alltså gjort för nedgrävning och har ursprungligen stått ute, med syllen ovan jord, berättar Peter.

 Peter visar också en vägg från Alskogs kyrka, som tidigare troddes ha hört till en stavkyrka. Men det stämmer inte eftersom en dendrodatering visat att virket höggs på 1300-talet. Men väggen är ändå synnerligen intressant att studera! På stavarna syns tydligt huggspår efter yxa, som uppkommit efter att stocken klyfts för att göra träet slätare.

– Väggen kommer från en byggnad som stått utomhus, brädorna är påtagligt väderbitna och bär tjärspår. På tre av stavarna syns koncentriska cirklar. Det var ett ganska typiskt formelement långt in i medeltid. Rakt igenom cirklarna har det suttit trädymlingar till en regel bakom. Den yttersta staven har rundad kant, vilket visar att den stått i ett hörn, kanske inne i en hörnstock eller i en annan fogdetalj, berättar Peter. 

Kort efter Populär Arkeologis besök i Tingstäde träsk görs ett överraskande fynd i schaktet, där man grävt sig ner drygt en meter i dyn. Det är en vackert snidad relief, som enligt Peter styrker hans hypotes om att det rör sig om en tingsplats. Den kan komma från ryggtavlan till en bänk eller stol. Peter menar att detta möbelsnideri är nästintill unikt, enda parallellen i Sverige är den så kallade Kungsårabänken från Västmanland som är daterad till brytningstiden mellan vikingatid och medeltid.

– För första gången anas nu att husen varit inredda. Uppenbarligen har man omgivit sig av fint dekorerade möbler, vilket kan tyda på en högreståndsmiljö. Fynden visar att det tveklöst finns mer data att hämta om denna spännande plats, säger Peter d’Agnan.