Studie visar: tveksam hygien i Pompejis badhus

Akvedukter och offentliga badhus är två tydliga exempel på både avancerad teknologi och viktiga symboler i Romarriket. Varje större stad hade minst ett badhus som också spelade en viktig roll i det sociala livet. Men hur stod det egentligen till med renligheten? För även om romarna badade varje dag visar nya fynd från Pompeji att […]

Akvedukter och offentliga badhus är två tydliga exempel på både avancerad teknologi och viktiga symboler i Romarriket. Varje större stad hade minst ett badhus som också spelade en viktig roll i det sociala livet. Men hur stod det egentligen till med renligheten? För även om romarna badade varje dag visar nya fynd från Pompeji att det, i alla fall innan staden kunde förses med vatten från en akvedukt i början av 100-talet, var sisådär med kvaliteten.

I facktidskriften PNAS presenteras geokemisten Dr Gül Sürmelihindi från Johannes Gutenberg-universitetet i tyska Mainz resultaten från analyser som hon gjort tillsammans med kollegan Cees Passchier av avlagringar med kalk i brunnar, bassänger och akvedukten. Genom detta kunde de få fram information om skillnader i vattnets kvalitet på ett sätt som jämförs med att analysera årsringar hos träd. Som väntat visade avlagringarna från akvedukten på bättre resultat och renare vatten än de från brunnarna. I analyserna av de senare hittades spår av ohälsosamma ämnen som svavel, metaller och lösta mineraler.

Analyser från bassänger och brunnar i tre av badhusen i Pompeji visade också på vad forskarna kallar organisk förorening, alltså spår av människor i form av hudfett och avföring. Till skillnad från dagens badhus fanns det ingen form av filtrering av vattnet vid badhusen i Romarriket. I stället byttes allt vatten ut, och i fallet Pompeji tycks det, under tiden innan akvedukten funnits på plats, inte ha gjorts tillräckligt ofta för att hålla vattnet rent.

– I de så kallade republikanska baden – stadens äldsta offentliga badanläggningar, som härstammar från förromersk tid omkring 130 f.Kr. – kunde vi genom isotopanalyser visa att badvattnet hämtades från brunnar och inte förnyades regelbundet. Därmed uppfyllde inte de hygieniska förhållandena de höga standarder som man ofta tillskriver romarna, förklarar Sürmelihindi.

Brunnarna hade ett djup på upp till 40 meter och slavar pumpade upp vattnet med muskelkraft. Att byta allt vatten i stadens badhus var därmed en utmanande uppgift. Enligt forskarnas beräkningar hade brunnarna vid baden en kapacitet på mellan tre och fem kubikmeter per timme. Det kan jämföras med att när Pompeji under kejsar Augustus tid anslöts till Aqua Augusta-systemet med akvedukter kunde staden förses med 167 kubikmeter rent vatten per timme.