Skarp kritik mot riksantikvarieämbetets nya lagtolknig

Arbetet med att rädda kulturvärden har raserats

För att värna kulturarvet och få arkeologer snabbt på plats då ett fornfynd hittas har ersättning delats ut för hela fyndet, även om upphittaren bara har lämnat in en del av det. Nu vill Riksantikvarie­ämbetet se en annan tolkning av lagen och tar stöd av jurister för hur lagen ska tolkas.

– Det här kommer att leda till att folk gräver upp hela fyndigheterna och därmed förstör viktig kontext och vetenskapligt arbete, säger Kenneth Jonsson, prof. em. i numismatik, med stor erfarenhet av myntupptäckter på Gotland.

DEN SOM PÅ sin skogspromenad råkar hitta ett silvermynt från vikingatiden gör bäst i att inte börja gräva. Det är nämligen förbjudet. Men för de flesta kliar det nog i fingrarna. För vad kan dölja sig nere i jorden? En silverskatt? En sådan kan, baserat på tidigare fynd, vara värd ett par miljoner kronor.

Det korrekta agerandet i en sådan situation är att kontakta länsstyrelsen som sedan skickar arkeologer för att undersöka platsen. På så sätt grävs inte fyndet sönder, utan arkeologerna kan sätta in det i ett vetenskapligt sammanhang. Och öka vår kunskap om det förflutna.

För att motverka att upphittaren inte gräver vidare har Riksantikvarieämbetet under många år gett ersättning för hela fyndet som arkeologer sedan grävt ut.
På så sätt kan man tryggt ringa in sitt mynt och skulle det dölja sig större rikedomar under marken får man ersättning även för dem. Och man räddar den historiska kontexten.

DETTA HAR VARIT ett system som har fungerat väl, enligt arkeologen Majvor Östergren som har bakgrund som länsmuseichef och landsantikvarie i Norrbotten och på Gotland och under många år arbetat med Riksantikvarieämbetet för att motverka och förebygga privat skattletning och plundring av fornlämningar.

– Det här sättet, att ge ersättning för hela fyndet, har varit väl förankrat hos länsmuseer, länsstyrelser och allmänhet, säger hon.

Men nu har Riksantikvarieämbetet ändrat inriktning.

Nu får upphittaren av silvermyntet endast ersättning för just silvermyntet och inte för resten av fyndet som det kan vara en del av.

Den här inriktningen prövas just nu av Förvaltningsrätten i ett fall där en gotlänning på 1980-talet hittade en silvernål, men som Riksantikvarieämbetet då avfärdade. När arkeologer cirka 40 år senare gräver upp fyndigheten hittar de en större skatt, och ringen som nålen hörde till. Det var med andra ord inget tvivel om att nålen tillhörde vad som kallas ett depåfynd.

– Det spelar inte någon roll ifall en upphittare påträffar ett, två eller flera delar av ett depåfynd – exempelvis en vikingatida silverskatt – eftersom ett depå­fynd är ett samlat fynd som ursprungligen är gömt på ett och samma ställe och där föremålen tillsammans bildar en enhet.

Men personen som hittade nålen får alltså ingen ersättning för hela depåfyndet av Riksantikvarieämbetet, endast för nålen. Ett beslut han har överklagat. Detta ärende ligger nu hos Förvaltningsrätten.

Det som ser ut som ett enskilt fall döljer dock en förändrad inrikting från Riksantikvarieämbetet.

– Den här praxisen ska bort. Nu följer vi lagen, säger Sofia Kahl, handläggare på enheten för förvaltningsärenden och bidrag på Riksantikvarieämbetet.

Hon nämner även det nyfunna fyndet från bronsåldern (se sid 14), där upphittaren inte får ersättning för hela fyndet, utan bara för det som han själv hittade. Vilket hon anser vara i linje med hur lagen ska tolkas.

Den här praxisen ska bort. Nu följer vi lagen.

Sofia Kahl, handläggare på Riksantikvarieämbetet

NU UPPSTÅR DET dock några frågor. Kulturmiljövårdslagen tillkom i mitten på 1980-talet och har inte i grunden förändrats sedan dess.

Det som tidigare var praxis, alltså utbetalning av hela fyndet, baserades på vad man ansåg vara ett fynd – ett depåfynd räknas som ett fynd, även om man bara hittar en del av det. Det var inte heller ovanligt att Riksantikvarien själv beslutade om att ge ersättning för hela fyndet. Ibland gavs den fulla ersättningen även med motiveringen att upphittaren hade agerat på ett föredömligt sätt och rapporterat in vad han eller hon hittat och inte fortsatt att gräva.

OCH RIKSANTIKVARIET KAN ju knappast tidigare ha brutit mot lagen. Istället rör det sig nu om en förändring i hur Riksantikvarieämbetet vill att lagen ska tolkas. Och vem som ska tolka den. Nämligen jurister. Och alltså inte de sakkunniga, ofta arkeologiutibildade experterna, som tidigare tolkade lagarna utifrån sin uppgift att bevara kulturarvet. Och fynd för en jurist är inte samma sak som fynd för en arkeolog. Det ärende som nu ligger hos Förvaltningsrätten med silvernålen från Gotland kommer att få stor betydelse.

– Riksantikvarieämbetet välkomnar att ärendet prövas i domstol och ser fram emot domstolens avgörande. Avgörandet ger Riksantikvarieämbetet vägledning i kommande bedömningar oavsett vilket beslut rätten kommer fram till, säger Solveig McKenzie, enhetschef på Enheten för förvaltningsärenden och bidrag.
På frågan om man tidigare bröt mot lagen på Riksantikvarieämbetet svarar hon:

– Nej, det vill jag inte påstå. Riksantikvarieämbetet bedömer ärenden som rör inlösen av upphittade fornfynd från fall till fall och gör bedömningar mot bakgrund av bestämmelserna i lagen och det underlag som finns i ärendet och de omständigheter som beskrivs. Varje fall skiljer sig åt.

– Riksantikvarieämbetet har ingen formell praxis kring hur ärenden som rör fornfynd och inlösen ska hanteras, säger hon också.

Det håller dock inte Majvor Östergren med om.

– Det är klart att det har funnits en formell praxis. Det har det gjort sedan 1960-talet. Den är väl inarbetad i hela Sverige, bland länsmuseer, länsstyrelser och arkeologer och är genomtänkt från första början, säger hon. Det man tagit fram nu och vill jobba efter är inte förankrat överhuvudtaget, säger hon.

I ETT YTTRANDE i ärendet hos Förvaltningsrätten erkänner inte heller Riksantikvarieämbetet att det har varit praxis tidigare att ge ersättning för hela depåfyndet och inte bara det enskilda fyndet.

”Riksantikvarieämbetet har sökt i sitt diarium och har inte kunnat hitta något ärende där myndigheten har beslutat om ersättning för en hel fynddepå trots att den enskilde endast hittat ett föremål”, skriver Riksantikvarieämbetets jurister Maria Westergren och Sofia Kullman.

– Det tog mig inte många timmar att ta fram flera fall av detta, säger Majvor Östergren.
Dessa har hon bifogat i sitt yttrande till Förvaltningsrätten. Med diarienummer och allt.

Jag frågar Solveig McKenzie hur det kan komma sig att de på Riksantikvarieäm­betet inte lyckats hitta dessa ärenden.

– Det tycker jag är olyckligt, såklart. Vi ska absolut titta över och jobba för att säkerställa att även äldre ärenden benämns på så sätt att vi lätt hittar dem i myndighetens diariesystem.

Solveig McKenzie undviker att svara på frågan om de gjort någon form av utredning som visar att risken inte ökar med de nya tolkningarna av lagen, att de som hittar ett fynd inte fortsätter att gräva för att få upp hela depåfyndet och därmed hela ersättningen.
För till syvende och sist är det ju detta det handlar om, risken att viktig kunskap går förlorad.

Agerar man på ett föredömligt sätt straffas man ekonomiskt.

Majvor Östergren, arkeolog

KENNETH JONSSON, PROF. em. i numismatik, med stor erfarenhet av myntupptäckter på Gotland, är pessimistisk:

– Det här kommer att leda till att folk gräver upp hela fyndigheterna och därmed förstör viktig kontext och vetenskapligt arbete, säger han. Det kommer att motverka lagens intentioner.

– Agerar man på ett föredömligt sätt straffas man ekonomiskt. Medan en upphittare som gräver sönder fyndplatsen för att få tag i så många föremål som möjligt belönas ekonomiskt. Allt samarbete som har byggts upp under flera årtionden mellan länsmuseer, länsstyrelser och allmänheten för att rädda vetenskapliga värden inom kulturarvet har raserats på en och samma gång. Och det av en statlig myndighet vars uppdrag är att värna kulturarvet, en statlig myndighet som dessutom är ansvarsmyndighet för landets museer, säger Majvor Östergren.

Populär Arkeologi kommer att fortsätta granska ärendet.